Jag är gift sedan några år tillbaka men vi har inga gemensamma barn. Båda har barn från tidigare förhållanden.
I somras hade vi planerat att vara på torpet tillsammans på semestern. Strax innan fick jag veta att mina yngre barn inte var välkomna till torpet. Orsaken var att hans barn inte ville det. Jag fick gärna följa med utan mina barn men det kunde jag inte. Är inte mina barn välkomna så är inte jag det heller. Det blev som hans barn ville och vi andra fick stanna hemma.
Min äldsta dotter separerade nyligen från sin kille och behövde flytta hem igen eftersom hon tillfälligtvis saknar jobb och därför inte kan få egen bostad. Min man sa nej. Han menade att hon kunde bo någon annanstans. Jag tog väldigt illa vid mig att hon inte var välkommen. Hans barn bor hos ju oss varannan vecka! Hans ursäkt var att hans barn inte känner min dotter och det skulle orsaka dålig stämning.
Då kände jag att någonting gick sönder inom mig. Jag har alltid varit rättvis mot alla barnen och sett till att ingen blir utanför. Barn är barn och de kommer inte alltid överens och det är helt naturligt.
På grund av all tjafs så skaffade jag en egen lägenhet som jag ska flytta till med mina barn. Jag blev tvingad att ta ett beslut. Min dotter kan väl inte bo på gatan! Min man förstår inte hur jag kan ta detta steg. Skulle jag svika min dotter? Det kan jag bara inte.
Nu har det gått så långt att jag inte tror på min man längre. Jag har svårt att ta emot hans kärleksförklaringar, som till exempel att han kommer att sakna mig. Jag äter ingenting för jag mår så dåligt. När ingen ser så gråter jag. Jag vet inte hur jag ska orka fram till dess jag ska flytta.
Jag förstår att du mår dåligt. Att vara efterklok är lätt men jag måste i alla fall påpeka hur viktigt det är att man fattar beslut i barnfrågan innan man flyttar samman med en ny partner.
Som förälder vill man att barnen ska vara både omtyckta och välkomna in i nya familjen. Din dotters förhållande sprack och eftersom hon inte har arbete får hon inte heller bostad. Det uppstod en akut kris och då är det skönt att kunna luta sig mot föräldrarna och som förälder känner man som regel att det är naturligt att ställa upp.
Jag förutsätter att din dotter är normalt fungerande och kommer att få arbete inom kort och problemen är tillfälliga och därmed är det inte dottern som är bekymret utan problemet är mellan dig och din man. Resonemanget att hans barn inte känner din dotter och att detta per automatik skulle rendera en dålig stämning håller inte. Tvärtom kan det vara ett bra tillfälle att visa hur man inom en familj ställer upp för varandra när det krisar.
Din makes barns krav om att bara du skulle följa med till torpet är något som gått alldeles överstyr. Det gör det alltid om man låter barnen spela ut de vuxna mot varandra. Din familj har delats i två läger och det är du och dina barn mot din make och hans barn. Ska ni kunna lösa detta och gå vidare, oavsett ni gör det inom äktenskapet eller om ni separerar, så måste ni ta kontroll över situationen och återta ert problem som alltså är ert och inte barnens.
Du och din make behöver prata utan barn och komma överens om hur er framtid ska se ut. Det krävs att din make är inkännande i hur du upplever situationen. Konflikterna er emellan har uppenbarligen eskalerat under en längre tid och konsekvenserna har blivit ett familjekrig där mannens barn ställer krav och tar över ansvaret. Att som vuxen överlåta ansvaret på barnen är både omoget och fel.
Mitt i konflikten får du kärleksförklaringar från din make men du har tappat förtroendet för honom och ett tappat förtroende återvinns inte genom ord utan genom handling.
Jag kan se två alternativ. Det ena är att du flyttar och lever ensam med dina barn. Det andra alternativet är att du och din make bokar tid till familjerådgivning och ger er relation en chans att med parterapi sätta fokus på hur ni ska kunna gå vidare tillsammans på ett bra sätt eller alternativt avsluta relationen så vettigt som möjligt.
