Jag känner mig fängslad och deprimerad!

Jag är snart 45 år och gifte mig när jag var 20. Vi skaffade raskt barn så de är stora nu. För drygt ett år sedan började jag chatta på nätet med några personer. Jag vet inte vad jag letade efter men att chatta gjorde mig glad och jag kände mig till och med ung. Mitt sexliv på var noll sedan 20 år tillbaka. Jag älskade min man men var inte lyckig. Vi hade var sitt sovrum. Jag kände mig väldigt ensam.
Vi separerade eftersom jag ville bo själv och ha tid bara för mig. Barnen bodde kvar med min man, vilket jag accepterade eftersom det var jag som gjorde fel. Jag träffade en kille. Vi träffades några gånger och det kändes rätt. Men när min man fick veta det blev han svartsjuk och ville ha mig tillbaka. Han skickade sms minst 20 gånger per dag. Efter tre månader flyttade jag hem igen.
Det spelar ingen roll om jag säger att jag inte träffar någon, att jag bara vill vara med honom. Han tror inte mig och kommer alltid att vara misstänksam. Jag klarar inte det längre. Han vill inte att jag ska nå någon telefon och sätter jag mig vid datorn blir han arg. Jag känner mig fängslad och deprimerad. Vad ska jag göra?

Helt klart befinner du dig i en svår situation. Dina problem började inte i och med att du chattade på nätet utan som jag kan se det, långt innan. Ditt äktenskap fungerade inte och du hade känt dig olycklig i många år. Jag kan tänka mig att chattandet blev ett sätt för dig att få bekräftelse.
Ni separerade. Du säger att du lämnade barnen hos maken eftersom det var du som gjort fel. Det tankesättet gör mig lite bekymrad. Du blir straffad av maken för ditt agerande, du accepterar att bli straffad och dessutom straffar du dig själv. Under en period träffade du en annan man ett par gånger och du säger att det kändes rätt. När din make fick veta detta ville han ha dig tillbaka och bombarderade dig med sms. Du flyttade tillbaka till maken och nu fungerar ingenting längre.
Jag får intryck av att du är en kvinna som har problem med din självkänsla och din identitet och därmed låter du maken styra alldeles för mycket. För att ett äktenskap ska fungera måste det finnas glädje, värme och förtrolighet. Det positiva måste överväga det negativa.
Fundera över varför du känt dig ensam och olycklig i äktenskapet under alla dessa år. Hur skulle du egentligen vilja ha ditt liv? Det är bara du som kan besluta kring ditt eget liv och du är skyldig dig själv att fatta beslut som du mår bra av och kan leva med.
Även om du vill bryta upp från förhållandet så är det inte alls självklart att barnen ska stanna hos sin pappa. Barnen har lika stor rätt till dig. Barn ska aldrig användas som brickor i en konflikt mellan föräldrar. Istället är det så att barn behöver båda sina föräldrar och kan de vuxna inte enas om vem barnen ska bo hos, så kan ärendet lämnas till socialtjänsten och avgöras i rätten.
I och med att du flyttade hem igen stegrades problemen och maken började bli mer kontrollerande. Han har svårt med tilliten och för att försöka få kontroll över situationen förlägger han dig med förbud och blir extremt kontrollerande. Naturligtvis kan du inte leva på det här sättet. I ett äktenskap kan man ta nya tag och starta om på nytt men ingredienser som tillit och respekt måste finnas med för att relationen ska få en chans.
Bara du själv kan förändra din situation nu. Har du nära vänner som du litar på och som kan ge dig stöd, så råder jag dig att du pratar med dem. Känner du att du inte kan lösa problemen på egen hand bör du vända dig till en terapeut eller kurator.
Väljer du att separera ska du inte ha dåligt samvete över detta utan ha med dig i bagaget det faktum att du tar ansvar för ditt liv och bryter upp från en relation som får dig att må dåligt. Och du ska varken ge avkall på barn eller annat.