Jag har en son som är 16 år och går på gymnasiet. Pappan har flyttat till annan ort 2,5 mil härifrån. Pojken har tidigare haft växelvis boende men sedan två månader har han enbart bott hos mig och träffat pappan varannan helg.
Denna lösning kom till av att han inte kunde sköta skolan. Han skolkade ofta eller kom för sent, han var konstant trött och hängig. Skolan sa att om det inte blev bättre närvaro skulle han bli tvungen att sluta. Vi kom överens om att ändra boendet och se om han orkade med skolan bättre. Pappan var med på att pröva detta. Nu har allt fungerat mycket bättre. Pojken är pigg och glad och orkar med skolan.
Jag vände mig till försäkringskassan och begärde underhållsbidrag eftersom jag hade pojken boende hos mig hela tiden. Men då blev pappan “vansinnig” och menade att han inte skulle betala något till mig. Nu vill inte pappan pojken ska bo permanent hos mig. Vad ska jag göra? Har pappan rätt att stjälpa sin son så? Pojken vill ju så klart vara lojal mot pappan och vill inte att han ska vara arg, så han har sagt att han ska pröva att bo hos honom igen.
Nu är risken stor att pojken inte klara skolan. Pappan lägger ner varken energi eller av sin tid för att hjälpa sin son med läxor eller se till att han kommer i tid till skolan med buss och tåg. Det enda han är ute efter är att slippa betala underhåll.
I mitt arbete möter jag ofta detta fenomen och har insett att det inte alltid är de konkreta pengarna det handlar om utan en psykologisk spärr som handlar om att det tar emot ett betala pengar till exmaken som man är i konflikt med. Barnets behov och faktiska kostnader glöms lätt bort.
Vid ett antal tillfällen har jag tillsammans med föräldrar gjort konkreta uträkningar kring kostnader för en tonåring och då har det påfallande ofta visat sig att den som betalar underhållsbidrag kommer lindrigast undan sett ur ren ekonomisk synvinkel. Den förälder som har en tonåring boende hos sig konstant har rejäla utgifter. Grabbar i den åldern äter som hästar och de tar hem kompisar som också ska utfordras. De har behov av kläder och i den här åldern är ju kläder en viktig del av tillhörigheten och identiteten. Ofta har de aktiviteter som kostar pengar. De vill gå på disco och bio, ha dator och moped eller cykel. Listan över kostnader kan bli lång.
Jag kan tänka mig att den utlösande faktorn som fick din sons pappa att reagera var just underhållsbidraget men att problemet är ett annat. Det är möjligt att han i grunden var emot att sonen flyttade till dig och att detta väckte en massa känslor inom honom som han inte riktigt kunde sätta ord på. Däremot är ett underhållsbidrag någonting konkret och därmed också lättare att fokusera på och använda sig av.
Naturligtvis hade det varit bäst om du och pojkens pappa kunnat samarbeta och det hade lyft en börda från grabbens axlar. Juridiskt sett är din son gammal nog att själv bestämma var han ska bo men emotionellt är det svårt för en tonåring att fatta dessa beslut.
Jag tror att din son behöver tala med någon utanför familjen som kan ge honom perspektiv och olika infallsvinklar. Någon som han kan känna förtroende för och som kan hjälpa honom att gå igenom situationen och därmed också kan ge honom mentalt stöd i att fatta rätt beslut. I det här fallet känns det som att kuratorn på hans skola kan vara rätt person att tala med. Alternativt någon annan vuxen i omgivningen som han har förtroende för och som inte är partisk i familjerelationen.
