Min 43-åriga dotter hatar mig! Hon förebrår mig, att jag varit en mycket dålig mor, fast jag verkligen har gjort mitt allra bästa för att ge henne en bra uppväxt.
Jag är 81 år och när min dotter föddes var hon efterlängtad. Barndomen var relativt harmonisk. Uppror gjorde hon inte förrän i tonåren. Det är klart att jag satte upp regler. Barn behöver regler annars kan de ju inte veta vad som är rätt och fel.
Hon tycker att jag lade mig för mycket i hennes liv, att hon hade för litet frihet. Men jag var orolig eftersom hon hamnade i dåligt sällskap med personer som drack mycket alkohol. Jag var väl precis som andra mödrar, inte bättre och inte sämre.
Kramar och pussar var sparsamma men fattades inte. Jag växte själv upp utan ömhetsbetygelser eller beröring av mina föräldrar. Jag försökte ge min dotter en varmare uppväxt. Hon behövde aldrig hjälpa till hemma. Trots att jag gärna själv ville arbeta så var jag hemmafru tills hon var 13 år.
Min dotter gifte sig, fick tre barn och flyttade utomlands. När hennes äktenskap senare sprack för att mannen hittat en annan kvinna, så fick jag skulden. Jag hade uppfostrat henne fel.
Jag får alltid höra vilken dålig mor jag varit, att jag alltid försökt “vara bäst och alltid vetat allting bäst”. Jag har någon gång sagt att hon skulle brås på mig när jag talat om någon av hennes goda egenskaper. Men hon tolkar det som att jag nedvärderar henne. Men så har jag aldrig någonsin tänkt. Och hennes barn står mitt emellan och vet inte hur de ska förhålla sig. De tycker om mig men vill även vara lojala med sin mor, vilket är naturligt.
Varje gång vi träffas blir det bråk. Hon framhäver sin svåra uppväxt och det känns så kränkande. Min man står bredvid och tiger. Efter vårt sista möte så åkte hon utan att säga adjö. Jag tror inte att hon någonsin kommer tillbaka. Vad ska jag göra?
Jag är 81 år och när min dotter föddes var hon efterlängtad. Barndomen var relativt harmonisk. Uppror gjorde hon inte förrän i tonåren. Det är klart att jag satte upp regler. Barn behöver regler annars kan de ju inte veta vad som är rätt och fel.
Hon tycker att jag lade mig för mycket i hennes liv, att hon hade för litet frihet. Men jag var orolig eftersom hon hamnade i dåligt sällskap med personer som drack mycket alkohol. Jag var väl precis som andra mödrar, inte bättre och inte sämre.
Kramar och pussar var sparsamma men fattades inte. Jag växte själv upp utan ömhetsbetygelser eller beröring av mina föräldrar. Jag försökte ge min dotter en varmare uppväxt. Hon behövde aldrig hjälpa till hemma. Trots att jag gärna själv ville arbeta så var jag hemmafru tills hon var 13 år.
Min dotter gifte sig, fick tre barn och flyttade utomlands. När hennes äktenskap senare sprack för att mannen hittat en annan kvinna, så fick jag skulden. Jag hade uppfostrat henne fel.
Jag får alltid höra vilken dålig mor jag varit, att jag alltid försökt “vara bäst och alltid vetat allting bäst”. Jag har någon gång sagt att hon skulle brås på mig när jag talat om någon av hennes goda egenskaper. Men hon tolkar det som att jag nedvärderar henne. Men så har jag aldrig någonsin tänkt. Och hennes barn står mitt emellan och vet inte hur de ska förhålla sig. De tycker om mig men vill även vara lojala med sin mor, vilket är naturligt.
Varje gång vi träffas blir det bråk. Hon framhäver sin svåra uppväxt och det känns så kränkande. Min man står bredvid och tiger. Efter vårt sista möte så åkte hon utan att säga adjö. Jag tror inte att hon någonsin kommer tillbaka. Vad ska jag göra?
Familjerådgivare Ingrid Winterhof svarar:
Jag förstår att du känner dig nedstämd och inte vet hur du ska förhålla dig till din dotters attacker. Era åsikter går isär när det gäller uppväxttiden, vilket inte alls är ovanligt.
Flickor strävar under en period att bli lika sina mammor och under tonåren inträffar nästa fas, att frigöra sig från mamma. Ibland kan frigörelseprocessen bli nästan extrem och gå ut på att göra, tycka och tänka precis tvärtemot mamma. Senare i livet kan man ändå ibland komma på sig själv med att tänka eller agera i sin mammas spår. Är spåret positivt och ger varma och bra minnen är det lätt att le igenkännande. Men är det ett dåligt spår som genererar ilska eller sorg kan irritation och frustration börja gro.
Din dotter ger dig skulden för sin skilsmässa och säger att du uppfostrade henne fel. Vad hon menar bör vara att antingen kände hon igen sitt eget agerande i dig eller så agerade hon på ett sätt som hon blivit lärd. Oavsett vilket är det uppenbart att hon agerat på ett vis som hon inte känner sig tillfreds med och som hon anser härrör från barndomen.
I din iver att vara en bra mamma kanske du ibland glömde att stanna upp och fråga dottern vad hon själv ville med sitt liv? Ibland har vi föräldrar lättare för att bekräfta barnen om de lever efter våra val och bejakar våra normer och regler och väljer den väg vi stakar ut åt dem. Ibland ser vi inte att barnen behöver bekräftelse i sin egen personlighet och sin egen utveckling även om de gör val som kan kännas främmande för oss.
Din dotter har sin version och du har din version. Ingen av er behöver ha rätt eller fel. Vad som hände tolkar ni olika och ni bär det på olika sätt med er in i framtiden. Du säger att din make står bredvid och säger ingenting. Vad kan det bero på? Det kan kanske vara så att han förstår både dig och dottern eftersom han har sin egen bild av hur situationen varit.
Du säger att era möten oftast slutar med gräl och anledningen till detta kan vara att ni båda går i försvar. Just försvar är sämsta tänkbara sätt att komma vidare i ett samtal och är tändhatten till att gräl utbryter.
Nästa gång ni samtalar och du hamnar i en situation där du känner att du vill försvara dig, så försök att strunta i det där försvaret. Istället kan du be henne att fortsätta berätta om hur hon känner, så att du är säker på att du förstår. När hon berättar, kan det tänkas att du ser någonting i hennes berättelse som du kan bejaka och därmed ge henne ett erkännande i ord.
På så sätt bidrar du till att bryta en ond cirkel. Om du inte reagerar som din dotter förväntar sig så blir hennes motreaktion också annorlunda. Innerst inne vill hon säkert ha en fungerande och bra relation med dig, precis som du vill ha med henne men ni har en hel del hinder på vägen att komma över.
Flickor strävar under en period att bli lika sina mammor och under tonåren inträffar nästa fas, att frigöra sig från mamma. Ibland kan frigörelseprocessen bli nästan extrem och gå ut på att göra, tycka och tänka precis tvärtemot mamma. Senare i livet kan man ändå ibland komma på sig själv med att tänka eller agera i sin mammas spår. Är spåret positivt och ger varma och bra minnen är det lätt att le igenkännande. Men är det ett dåligt spår som genererar ilska eller sorg kan irritation och frustration börja gro.
Din dotter ger dig skulden för sin skilsmässa och säger att du uppfostrade henne fel. Vad hon menar bör vara att antingen kände hon igen sitt eget agerande i dig eller så agerade hon på ett sätt som hon blivit lärd. Oavsett vilket är det uppenbart att hon agerat på ett vis som hon inte känner sig tillfreds med och som hon anser härrör från barndomen.
I din iver att vara en bra mamma kanske du ibland glömde att stanna upp och fråga dottern vad hon själv ville med sitt liv? Ibland har vi föräldrar lättare för att bekräfta barnen om de lever efter våra val och bejakar våra normer och regler och väljer den väg vi stakar ut åt dem. Ibland ser vi inte att barnen behöver bekräftelse i sin egen personlighet och sin egen utveckling även om de gör val som kan kännas främmande för oss.
Din dotter har sin version och du har din version. Ingen av er behöver ha rätt eller fel. Vad som hände tolkar ni olika och ni bär det på olika sätt med er in i framtiden. Du säger att din make står bredvid och säger ingenting. Vad kan det bero på? Det kan kanske vara så att han förstår både dig och dottern eftersom han har sin egen bild av hur situationen varit.
Du säger att era möten oftast slutar med gräl och anledningen till detta kan vara att ni båda går i försvar. Just försvar är sämsta tänkbara sätt att komma vidare i ett samtal och är tändhatten till att gräl utbryter.
Nästa gång ni samtalar och du hamnar i en situation där du känner att du vill försvara dig, så försök att strunta i det där försvaret. Istället kan du be henne att fortsätta berätta om hur hon känner, så att du är säker på att du förstår. När hon berättar, kan det tänkas att du ser någonting i hennes berättelse som du kan bejaka och därmed ge henne ett erkännande i ord.
På så sätt bidrar du till att bryta en ond cirkel. Om du inte reagerar som din dotter förväntar sig så blir hennes motreaktion också annorlunda. Innerst inne vill hon säkert ha en fungerande och bra relation med dig, precis som du vill ha med henne men ni har en hel del hinder på vägen att komma över.
