• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Min make kräver att få leva sitt eget liv!

    Jag är i 60-årsåldern och sedan drygt 30 år gift med en jämnårig man. Vi har tre utflugna barn. Vårt äktenskap fungerade bra de första 10-15 åren. Jag jobbade halvtid, skötte hem och barn samt arbetade även en del med vårt lilla jordbruk.

    Vi umgicks med en del vänner men plötsligt skulle han leva sitt eget liv. Han följde inte längre med till mina föräldar eller på fest hos släkt och vänner. Vi kunde inte bjuda någon heller. När han var ledig skulle han ut och dansa. Ett tag fick jag inte följa med. Det visade sig att han hade ett förhållande med en annan. Han håller fortfarande på och går ut. Han färgar håret för att verka yngre och känna sig attraktiv.

    När barnen var små var han mån om dem men så fort det blev bekymmer fanns han inte att tala med eller ville stötta. Vi har en son som haft problem med nerverna. När han mådde som sämst stannade min man inte hemma och pratade med honom utan gick ut och dansade. Svaret jag fick var: "Han ska inte förstöra mitt liv!"

    Min man är mycket trevlig bland folk och omtyckt på sin arbetsplats. Ingen kan tro att han är så elak hemma. Den enda gången han är vänlig är när det gäller det sexuella, annars är jag inte värd någonting. Vår dotter förstår inte hur jag står ut och det gör inte jag heller. Det är psykisk tortyr. Han har inga känslor alls. Inte ens när jag vakade över min döende mor kunde han rubba sina planer att gå ut och dansa.

    Jag känner bitterhet och mina känslor är döda. Jag har föreslagit skilsmässa men han kan inte hantera pengar och skulle inte klara sig själv ekonomiskt. Själv skulle jag klara mig bra ekonomskt men jag är rädd för ensamheten.
    Familjerådgivare Kerstin Bohm svarar:
    Det är med sorg över din livssituation som jag läste ditt brev. Du har funderat på skilsmässa men är också rädd för ensamheten. Jag har svårt att tänka mig att det finns större ensamhet än den du beskriver. Ingen är väl mer ensam än den som har en närstående men samtidigt helt saknar möjlighet att få stöd, råd, hjälp och uppmuntran i livets svåra skeden. Att du är bitter är inte att förundras över. Det viktiga för dig är naturligtvis att förändra din livssituation så att du inte fastnar i bitterhet utan kan gå vidare med alla de kvaliteter och resurser som du själv har.

    Du beskriver ett äktenskap där de första åren, när barnen var små, var riktigt hyggliga. Troligen var relationen då inte utsatt för större påfrestningar än att du kunde reda ut dem själv utan större anspråk på din mans medverkan. Du berättar om en man som inte haft lusten och orken att bli vuxen utan som nu sedan flera år bor hemma och närmast fungerar som en tonåring i familjen. Går ut och roar sig på egen hand och vill inte ha några inskränkningar i den rätten. Men det är ingen "tonåring" som utvecklas och vill bryta sig loss på allvar utan han vill komma hem igen till sin invanda miljö utan större krav på förpliktelser. Jag är ganska övertygad om att bakom den charmiga men egensinniga och självsvåldiga fasaden finns en mycket osäker person. En man som konstant tror att gräset på andra sidan alltid är grönare, och dessutom behöver bekräftelser i nya tillfälliga möten med framförallt kvinnor för att kortvarigt känna sig som en attraktiv man. Den känslan sitter inte i länge, därför upprepas mönstret hela tiden, och kommer tyvärr att göra det framöver också.

    Det är inte bara du som gjort förluster utan också era barn som naturligtvis saknat en mogen, vuxen far. Inte minst sonen som haft psykiska problem och därmed extra mycket behövt en stabil fadersgestalt. Om man uttrycker att ens barn inte ska få förstöra ens liv, i en för barnet svår situation, då har man aldrig förstått innebörden av föräldraskapet.

    Du säger att din vuxna dotter nu reagerat över att du finner dig i en oacceptabel situation. Jag tror att i hennes reaktion, liksom i din egen, kan ligga ett visst mått av brist på respekt för en mamma, som låter sig behandlas så känslolöst och brutalt. Du skriver att dina känslor för maken nu är döda. Självklart är att din kärlek, även om den en gång var stor, förbrukats av att hantera alla försummelser och besvikelser.

    Min bild av din man är en person du inte förändra till en vuxen, omtänksam livspartner vid din sida. Han kommer att fortsätta att leva som han gör idag så länge det beteendet är lustfyllt för honom. Nära relationer har han svårt med, då sådana kräver respekt, omtanke och ömsesidighet. Du skriver att han vid en eventuell skilsmässa inte skulle kunna klara ekonomin. Här låter du som en förälder som misstror att "barnet" klarar sig på egen hand. Se inte det som ditt bekymmer utan låt det i så fall bli hans. Din man kan du inte förändra så att du själv blir nöjd, men din egen livssituation har du stora möjligheter att förändra. Ett liv i tvåsamhet utan gemenskap är mer ensamt än ett liv som singel utan brustna förväntningar och ideliga besvikelser. Förändra något medan du har ork och kraft innan sorg och bitterhet lägger en förlamande hand över situationen.
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!