Måste man bära obehagliga minnen hela livet?

Vi är några pensionerade väninnor som har diskuterat vår uppväxttid och de flesta av oss har bara ljusa minnen från denna tid. Men två har haft det svårt med mycket stränga, dominanta och kärlekslösa föräldrar. Ingen av dem har några syskon men båda har fått en hög utbildning.

Sedan många år tillbaka har de egna familjer och såväl ekonomiskt som socialt lever de gott. Utåt sett verkar de vara “starka” kvinnor. Men då och då kommer barndomens svåra upplevelser över dem och det tycks vara så att de aldrig kan komma över att deras föräldrar var så kärlekslösa och fordrande.

Vi andra tycker att de vid det här laget borde ha förträngt barndomens svåra upplevelser, men de håller absolut inte med oss på den punkten! Har vi inte någon försvarsmekanism som kan förtränga obehagliga minnen från vårt medvetande? I dessa fall har det ju förflutit över 50 år! Eller måste man gå omkring hela livet med en ryggsäck packad med obehagliga upplevelser?

Vi har alla våra försvarsmekanismer och en del av dem är nödvändiga och ingår i vår naturliga anpassning till livet. De behövs för att vi inte ska uppleva inre kaos i okontrollerade sammanhang utan vi ska kunna hantera arbete och livssituationer. Ibland kan försvaren vara starkare, när vi måste vara effektiva under relativt sinneslugn. Våra psykologiska försvar förändras oftast med åren i takt med mognad och utveckling. Ofta brukar försvaren “mjukas upp” med stigande ålder och händelser och känslor stiger till ytan på ett intensivare sätt än tidigare. Gamla konflikter, som vi inte tidigare varit medvetna om, kan komma i dagen. När en konflikt varit bortträngd under lång tid – även 50 år eller mer – så har den inte blivit löst under tiden. Visserligen har vi inte medvetet känt av den, men den har tagit en hel del psykisk energi i anspråk för att hålla sig dold. Tvärtom känns det oftast helt känslomässigt “färskt” när insikten når ytan.

Så till alla er pensionerade väninnor. Du skriver att de flesta av er har “bara” ljusa minnen från uppväxttiden. Så tror inte jag att någons verklighet har sett ut. Naturligtvis innehåller en barndom både goda och onda upplevelser. Sedan kan vi ju under årens lopp ha haft så många och övervägande goda upplevelser att vi försonats med det som var svårt och har hittat en relativ balans i tillvaron. Jag tror att det är berikande för oss, även om det ibland är plågsamt, att också ha kontakt med de mindre goda sidorna. Visst känner vi väl alla någon som idealiserar sin barndom så att berättandet känns ihåligt. Här finns starka försvarskrafter när det svåra är alltför svårt att kännas vid eller tala om.

När det gäller de båda väninnorna med “ryggsäcken packad med obehagliga upplevelser”, så är det nog så att de får bära denna börda ett tag till. Däremot finns det goda möjligheter för dem att bearbeta sina upplevelser, så att bördan inte känns så tung. Vi kan med professionell hjälp få möjlighet att förhålla oss på ett annat sätt till våra svåra upplevelser, så att de inte tar så mycket kraft eller känns så “ofärdiga”. Du ger mig en bild av att de båda väninnorna berättar om sina upplevelser som en serie händelser eller en rad frustrerade behov och önskningar, vilka aldrig blev tillgodosedda. Och när detta berättande sker utan en samtidig känslomässig bearbetning, så kan berättandet upprepas hur många gånger som helst utan att färändring eller försoning kommer till stånd. Det är inte en bättre “förträngning” de behöver utan ett förstående och lyssnade öra som kan ta emot hela budskapet inklusive känslan av förtvivlan och övergivenhet. Här finns en gräns för vad ett vänskapsförhållande kan och bör räcka till. Det viktiga är ju nu att ni andra väninnor inte blir så trötta på kamraternas malande om sin barndom så att ni drar er undan dem. Just därför att ni sedan länge är riktigt goda vänner, så tror jag att ni kan föreslå dem att söka terapeutisk hjälp utan att samtidigt avvisa dem. Av ditt brev att döma tror jag att de har råd till sådan hjälp även om de måste söka privat.