Jag har läst dina svar i Hemmets Journal flera gånger och känner stort förtroende för dig, jag tycker om dina råd. Min man och jag adopterade två flickor på 80-talet och allt var bara glädje kring dem. Det visade sig dock så småningom att båda hade vissa svårigheter. Den stora flickan fick problem i tonåren men idag mår hon mycket bättre. Hon går på gymnasiet, hon bor med sin pojkvän och verkar harmonisk.
Värre har det varit med den lilla flickan. Det visade sig snart att hon led av epilepsi och hade ett beteende som vittnade om brister från perioden som nyfödd. Vi tror inte hon fått den stimulans och omvårdnad som ett litet barn behöver. Hon var tio månader när hon kom till oss och mycket kan hända under första levnadsåret. Samtidigt visade hon upp en mycket livsbejakande sida, hon är en kavat tjej som på ett mycket målmedvetet sätt försöker uppnå sina syften. Skolåren gick relativt bra, men tonåren har varit problematiska.
Efter studenten ville hon flytta hemifrån och fick så småningom en egen liten lägenhet. Vi har försökt hjälpa så gott vi kunnat, men det har inte alltid varit lätt. Nu har hon kommit in på en folkhögskola där hon också ska bo. Kommer hon att klara det?
– Från hjärtat säger jag att jag beundrar er som föräldrar. Vilket engagemang ni har i era flickor! Det inte är lätt att veta vad som hänt barnen under deras första levnadsår i ett annat land. Jag ser att båda flickorna tagits om hand av “vårdare” på barnhem under sin första levnadsperiod, den ena flickan fick aldrig trygghet eller beröring, hon blev inte sedd och tyvärr inte alltid så trevligt behandlad av dem som tog hand om henne.
– Er äldsta flicka är nu på väg in i ett harmoniskt liv. Den ångest hon känt ibland försvinner efter hand nu när hon känner sig alltmer tillrätta i sin tillvaro. Vilken ljuvlig tjej, så kärleksfull både mot er och mot andra i sin omgivning.
– Vad gäller er lilla, fina flicka, så känner jag att epilepsin kommer att bli bättre när hon finner harmoni i tillvaron och blir mindre stressad. Hon kommer att träffa en pojkvän på folkhögskolan och får i framtiden själv två söta flickor. Jag ser inte att hon har så svårt att läsa sociala signaler, det tar bara lite längre tid för henne att uppfatta dem. Utbildningen gör att hon känner sig socialt anpassad bland kamrater och lärare, nu när hon förstår hur hon fungerar. Hon kommer själv att bli duktig på att förstå sig på barn och ungdomar.
