Anna Bergman om sin pappa Ingmar: “Jag bad honom bara om en enda sak”

Hur ska jag fördriva all ensam tid i isolering? frågade sig Anna Bergman när Storbritannien i mars 2020 trädde in i sin första nationella lockdown till följd av coronapandemin.

Hemma i lägenheten i den lilla staden Romsey, en och en halv timmes bilresa från London, började Anna bläddra i sju tjocka fotoböcker där hela hennes liv finns dokumenterat i bilder och tidningsurklipp. Resan genom minnenas allé gav hennes svaret på frågan om vad hon skulle ägna pandemitiden åt – att skriva en självbiografi förstås!

– Jag gick ut och köpte pennor och linjerat papper. Sedan satte jag mig ner och skrev varje morgon. Att blicka tillbaka på mitt liv var jobbigt. Under arbetets gång skrattade och grät jag om vartannat, säger Anna när vi träffas på Stockholmshotellet där hon är inkvarterad.

Anledningen till Sverigebesöket är en utställning av Annas konst. Den nyutkomna bokens titel, Jag och min skugga, är faktiskt hämtad från en tavla med samma namn som Anna hade målat redan innan hon började skriva sin självbiografi. Målningen visar en flicka på en gunga. Under hennes fötter avtecknar sig skuggan av en man vars profil ser misstänkt bekant ut. Jovisst är det Anna själv och hennes pappa Ingmar Bergman som bilden föreställer.

– Det är ju Ingmar som har varit skuggan i mitt liv, konstaterar Anna utan minsta uns av bitterhet.

Huvudsyftet med boken är att klarlägga två stora missuppfattningar som Anna menar under många år har förmörkat den offentliga bilden av henne. Men mer om det senare.

Anna Bergman placerades på barnhem

Vi inleder samtalet med att prata om Annas barndom. När hon och tvillingbrodern Mats i maj 1948 kom till världen som konstnärsparet Ingmar och Ellen Bergmans tredje och fjärde gemensamma barn knakade redan föräldrarnas äktenskap betänkligt i fogarna.

Två år senare var skilsmässan ett faktum. Ingmar hade träffat en ny kvinna som han ville leva med. I sin bok beskriver Anna hur sveket fick Ellen att bryta ihop.

Av orsaker som Anna fortfarande inte är riktigt klar över placerades hon på ett barnhem där det visade sig råda misär. Än idag minns hon den frätande lukten från de kalla urinfläckiga madrasserna som hon låg på. Den som så småningom befriade Anna från det mardrömslika stället var mormor Inger. Hon flyttade in hos Ellen för att hjälpa henne med barnen.

– Mormor var underbart snäll och en stor trygghet. Hon sydde och stickade kläder åt oss. Annars hade vi nog inte haft några kläder. Ellen var ju så väldigt upptagen.

Som hårt arbetande regissör och koreograf med oregelbundna arbetstider hade Ellen svårt att räcka till för sina fyra barn. Då mormor Inger till Annas stora fasa flyttade till sin son i USA anlitade Ellen en barnflicka som fick hålla ställningarna på hemmaplan. Den berömda barnafadern var det ingen som såg så mycket av.

När Ingmar lämnade Ellen försvann han också mer eller mindre ur Annas liv.

– Jag såg honom i stort sett bara i tidningar med olika vackra kvinnor. Det fick mig att undra varför han inte kunde tycka om mig. Men jag lärde mig väldigt tidigt att inte sakna vare sig Ellen eller Ingmar, för de var ju ändå nästan aldrig där.

Frånvaron av en vuxen att anförtro sig till blev extra påtaglig då Anna vid 12 års ålder våldtogs av en kompis äldre bror.

– Den där våldtäkten är det värsta som har hänt i mitt liv. Det är en bild som aldrig går att sudda ut från näthinnan, den förföljer mig. Där och då fanns det ingen jag kunde berätta för vad som hade hänt mig.

Fick barn som 19-åring

Som 13-åring nappade den självständiga Anna glatt på sin mammas förslag om en språkresa till England. I kuststaden Torquay mötte hennes ögon blicken från en stilig yngling som lystrade till namnet Peter Brown och som med tiden skulle bli pappa till Annas enda barn. Efter några års brevväxlande återsågs de i London dit Anna på sin 16-årsdag hade flyttat för att arbeta som au pair.

– Det var bara någonting som sa mig att jag skulle åka tillbaka till England. Om jag hade stannat kvar i Sverige hade jag nog i hela mitt liv känt mig som den där lilla skiten som ingen ville ha. Nu fick jag istället chansen att göra någonting av mig själv i ett annat land.

Anna fick en förbryllad blick från sin arbetsgivare då hon förvånat undrade om det verkligen var meningen att hon, barnflickan, skulle äta middag med familjen. Hemma i Göteborg hade hon aldrig fått äta med pappa Ingmar under hans sporadiska besök hos mamma Ellen utan antingen förvisats till sitt rum eller till köket.

När Ingmars mästerverk Persona hade premiär i Storbritannien valde Anna att gå och se Mandomsprovet istället. Relationen till fadern blev knappast bättre när hon som 19-årig nybliven mamma fick besök av Ingmar som befann sig i London på affärsresa. Styrkt av en klunk whisky tog hon emot honom i den kylslagna lägenheten som saknade centralvärme.

– Så fort Ingmar kom in i vardagsrummet pekade han på min son Micky som bara var några månader gammal och sa: “Ta bort det där krälande kräket.” Jag blir grinfärdig bara jag tänker på det men det var precis så han sa. Jag har inte skrivit det i min självbiografi eftersom jag inte vill att Micky ska behöva läsa det ifall boken så småningom kommer ut på engelska.

Under samma besök anförtrodde Ingmar Anna att Ingrid von Rosen var den enda kvinna han hade älskat på riktigt och att deras kärleksbarn Maria var det enda barn han någonsin velat ha.

– Det är klart att det kändes som ett svek men man kan ju inte sitta och gnälla om det för resten av sitt liv, utbrister Anna osentimentalt.

– Jag frågade Ingmar om alla visste om att Maria var hans dotter. “Alla vet”, sa han och försvann i regnet.

Ett tiotal år efter Ingmars besök blev Anna bjuden till Ingmars 60-årsfest på Fårö.

– Det var första gången jag träffade alla mina halvsyskon, vilket var jättekul. När jag växte upp visste jag inte ens hur många halvsyskon jag hade.

Bad bara om hjälp en enda gång

Vid det laget hade Anna fått sitt genombrott som skådespelare. I slutet av 1970-talet gjorde hon flera brittiska sexkomedier som med åren fått kultstatus. Men enligt Anna är filmerna rätt tama när det kommer till nakenhet.

– Man ser mer bar hud på stranden. När jag gjorde huvudrollen i I skorpionens tecken medverkade jättefina handplockade skådespelare från Skandinavien. Jag såg ingen nakenhet där.

– Vad jag inte hade någon aning om var att filmen även skulle göras i en pornografisk version där man satte mitt huvud på en stand-in som utförde lite väl fräcka saker. Att det gjordes utan min vetskap upprörde mig, många trodde ju att det var jag. Även om jag hade blivit erbjuden fem miljoner hade jag aldrig gått med på att göra något sådant.

Lika viktigt som det var för Anna att hålla sig inom anständighetens gränser var det att tjäna sina egna pengar. Så snart hon etablerat sig som skådespelare började hon investera i fastigheter.

– Jag hade kunnat bli lyxhustru om jag hade velat det. Flera av männen jag var förlovad med ville ha någon sorts äganderätt över mig men jag tål inte att känna mig ägd. Därför har jag aldrig varit ekonomiskt beroende av någon man.

Den enda gången hon fått finansiell hjälp av Ingmar Bergman var när hon skilde sig från sin sons far och under en period hade det lite knapert ekonomiskt.

– Då sa jag till Ingmar: “Du har aldrig gjort någonting för mig, pappa, men kan du hjälpa mig med Mickys skolavgift?” Han svarade ja direkt. För det är jag honom evigt tacksam. Det är den enda gången jag har bett honom om något.

Även om Anna värnade om sin självständighet gick hon hela tiden in och ut ur kärleksrelationer. Fyra uppslagna förlovningar och två äktenskap som slutade i skilsmässor har det sammanlagt blivit. Idag kan hon se en koppling mellan de många uppbrotten och frånvaron av en pappa under sin uppväxt.

– Om du har blivit övergiven av din far är det naturligt att du senare involverar dig med andra män. Avsaknaden av en pappa gjorde att jag sökte mig till fadersfigurer som var 10–15 år äldre än jag själv. Rädslan för att bli avvisad hade tidigt fått fäste i mig. Av den anledningen såg jag till att lämna många av mina män innan de lämnade mig, fast de i själva verket inte hade några som helst tankar på att överge mig.

Fick en fin roll i Fanny och Alexander

Annas stora omsättning på pojkvänner gick inte pappa Ingmar förbi.

– “Anna, du och din armé med män”, sa han en gång. “Ska du säga, du med ditt harem”, replikerade jag. Då gapskrattade han. Det fanns väldigt mycket humor mellan oss.

Firandet av 60-årsdagen på Fårö hade stärkt bandet mellan far och dotter. Några år senare erbjöd Ingmar Anna rollen som skådespelaren Hanna Schwartz i nationaleposet Fanny och Alexander.

– Jag blev givetvis glad över rollen. Under inspelningen kom jag närmare min far som kollega än vad jag någonsin hade varit som hans dotter.

När jag inflikar att många skådespelare jag intervjuat har sagt att Ingmar var fantastisk att arbeta med förväntar jag mig att Anna ska sälla sig till hyllningskören men till min förvåning konstaterar hon krasst att hon har jobbat med bättre regissörer.

– Ingmar hade säkert en storartad förmåga att ta fram det bästa ur varje skådespelare men hans temperament var förfärligt. Jag tyckte att han skrek och bråkade för mycket under inspelningen, inte på mig men på andra. Om någon hade gjort något fel blev det ett himla liv.

Jagad i mörkret av pappa Ingmar

Några år senare blev Anna själv måltavla för faderns vrede. Orsaken var hennes första självbiografi, Inte pappas flicka. När det under en Fårösammankomst kom till Ingmars kännedom att Anna skrivit att hennes halvsyster Maria, som föddes under Ingrid von Rosens första äktenskap, var hans dotter tog det hus i helvete.

– Plötsligt ställde sig Ingmar upp och viftade argsint med käppen. Sedan började han jaga mig i mörkret och skrika att han skulle döda mig. Jag hade ingen aning om att han, som gick med käpp, kunde springa så fort.

Anna menar att det var Ingmars eget fel att den vid den tidpunkten känsliga uppgiften publicerades i boken.

– När Ingmar var på besök hos mig i London bedyrade han ju att alla visste om att Maria var hans barn. Om han hade sagt som det var, att det var en hemlighet, hade jag aldrig, aldrig tagit med det i boken. Fastän det var han som ljugit var det jag som fick ta piskrappet. Istället för att stå upp för mig lät Ingmar andra tro att jag for med osanning. Det var ryggradslöst gjort.

Under de följande tio åren hade Anna ingen kontakt med sin pappa. Om sanningen ska fram sörjde hon inte heller den havererade relationen.

– Nej, det var under den tiden jag träffade Douglas Allen som var mitt livs stora kärlek. Jag glömde helt enkelt bara bort gubben.

När Anna i en intervju med en brittisk dagstidning fick frågan om hur det skulle kännas om Ingmar Bergman plötsligt kom på besök svarade hon frankt: “Jag skulle be honom dra åt helvete.” Senare fick hon veta att Ingmar hade läst intervjun.

– När det regnade på Fårö på hans födelsedag ska han tydligen ha sagt: “Det är Anna som har skickat regnet från England.”

“Han var en mästare på att göra film”

Men historien fick ett lyckligt slut. Inför sitt 80-årsfirande tog Ingmar kontakt med Anna och bjöd henne till Fårö. “Jag vill att du och jag sluter fred och förlåter varandra”, skrev han i ett brev till henne.

– När Ingrid låg på sin dödsbädd hade hon uppmanat honom att göra sig vän med mig. Det visar vilken stark kvinna hon var.

När Anna anlände till Fårö välkomnade Ingmar henne med en stor varm kram. Fram till hans död nio år senare hördes de på telefon nästan varje söndag. Även den sista söndagskvällen i Ingmars liv fick Anna ett samtal från honom. “Anna, jag är rädd!” anförtrodde han henne. När söndagen övergick i måndagsmorgon drog han sitt sista andetag.

Ett knappt halvår tidigare hade Annas mamma Ellen gått ur tiden. Anna har för länge sedan förlåtit såväl henne som Ingmar för deras tillkortakommanden som föräldrar. Om hon vill återuppliva minnet av tiden då hon kände sig som närmast sin pappa behöver hon bara leta fram Fanny och Alexander ur gömmorna.

– Den är underbar, ett mästerverk! Ingmar var inte mycket till pappa men han var en mästare på att göra film. Hade jag varit i hans skor hade jag hellre valt att vara en mästare i föräldrarollen men jag förebrår honom ingenting. Jag ser honom som en människa som aldrig riktigt växte upp.