Natten mot juldagen 1945 var nästan hela familjen Sodder samlad i sitt hem i Fayetteville, West Virginia. George Sodder och hans fru Jennie var omgivna av nio av sina tio barn. Bara 21-årige Joe saknades. Han hade tjänstgjort i armén under kriget och hade inte hunnit hem.
Familjen Sodder var av italienskt ursprung och flyttade till USA från Sardinien 1908, då George var 13 år. Nu, trettiosju år senare, var han ägare till ett blomstrande litet åkeri. Han hade gift sig med en annan italiensk immigrant, Jennie Cipriani, och slagit ner sina bopålar i det lilla Fayetteville.
Under årens lopp hade tio barn fötts i familjen, från 23-årige John till 2 år gamla Sylvia.
På julaftonskvällen hade tre av familjens döttrar, Martha, 12 år, Jennie, 8, och Betty, 5, fått var sin julklapp av sin 17-åriga storasyster Marion. De frågade sin mamma om de fick stanna uppe lite extra och leka med gåvorna, och det hade de fått lov till.
Pappa George och de två äldre sönerna John, 23, och George Jr, 16, hade redan gått och lagt sig.
Mamma Jennie bar minstingen Sylvia, 2 år, till hennes säng och lade henne att sova. När hon kom åter till vardagsrummet såg hon att Marion hade somnat på soffan och antog att de fem övriga barnen hade gått upp och lagt sig på övervåningen där de delade två sovrum.
Klockan halv ett på natten ringde familjens telefon, och Jennie klev upp för att svara. I andra änden hörde hon klirrande glas och röster innan en kvinna som Jennie inte kände igen frågade efter en annan kvinna – som Jennie inte heller visste vem det var. Sedan lades luren på och en förbryllad Jennie Sodder återvände till sin säng. Knappt hade hon hunnit somna om förrän nästa incident inträffade.
Jennie Sodder hörde en ljudlig duns på taket, följd av ett rullande läte. Trött och irriterad beslöt Jennie att inte ta någon vidare notis om ljudet.
Startade inte
Sedan, runt halv två på natten, vaknade Jennie Sodder för tredje gången. Nu kände hon lukten av brandrök och sprang upp ur sängen och öppnade dörren till sin mans kontor. Därinne brann det kraftigt, och Jennie skyndade sig att väcka sin man och de två äldre sönerna.
Medan elden arbetade sig ut ur kontoret slet de lilla Sylvia ur hennes säng och ropade upp till barnen på övervåningen innan de flydde ut på gårdsplanen. Sex familjemedlemmar var nu i säkerhet, men George Sodder återvände in i huset efter de övriga fem, bara för att upptäcka att branden hunnit före honom uppför trappan.
Nu var goda råd dyra, och George Sodder rusade ut för att hämta stegen han brukade ha stående mot husgaveln, men någon hade flyttat på den. Han försökte slå in en ruta för att kunna ta sig in bakvägen, men skar sig illa i armen.
Då sprang han istället till sitt garage där han hade två lastbilar stående, från vars tak han borde kunna nå in till barnen. Han slängde sig in på förarplatsen i en av dem och vred om tändningsnyckeln men inget hände. Förtvivlad bytte han bil men med samma resultat. Ingen av bilarna startade, trots att båda hade körts dagen innan.
George rusade ut ur garaget och såg att huset var övertänt. Inget fanns att göra för att rädda de fem återstående barnen.
Spårlöst försvunna
När de sex överlevarna tog sig ut ur huset hade Marion sprungit över till en granne och lånat telefonen för att ringa efter brandkåren. Märkligt nog fick hon inget svar. Än märkligare var att en granne som sett branden och försökt ringa brandkåren inte heller fick något svar. Det slutade med att grannen kastade sig i sin bil och körde de tre kilometerna till Fayettevilles brandstation och personligen berättade för brandchefen F J Morris att denne hade en brand att släcka.
Brandkåren ryckte ut, men inte förrän åtta timmar efter det att branden hade börjat. Brandchefen var inte i stånd att köra, och att hitta en alternativ förare och ett antal brandmän på julledighet visade sig vara extremt tidskrävande.
När brandmännen äntligen anlände i det första morgonljuset hade huset förvandlats till aska. Branden hade varit över på fyrtiofem minuter, och allt som nu flera timmar senare kunde göras var att leta i de förkolnade resterna efter vad som fanns kvar av de innebrända barnens kroppar.
Företaget visade sig fruktlöst. Brandchef Morris tvingades meddela de förtvivlade föräldrarna att inte ett enda ben fanns kvar. Barnen verkade ha kremerats fullständigt.
Inga spår
Det är en svår sak att acceptera för en förälder att de barn man satt till världen inte längre finns. Och George och Jennie Sodder fann det mycket svårt att förstå att fem av deras barn var komplett försvunna. Man hade funnit välbevarade köksredskap i resterna efter branden, resonerade de, så hur kunde alla fem barn ha försvunnit helt och hållet?
Frågan gav dem ingen ro, och Jennie Sodder beslöt sig då för att tala med en anställd vid ett krematorium. Vad han hade att berätta var sensationellt: även efter två timmars förbränning i tvåtusen graders värme fanns det benrester kvar efter de kroppar man kremerade. Och familjen Sodders hus hade bara brunnit i fyrtiofem minuter – därtill med mycket lägre värme. Alltså borde man ha funnit fem skelett efter branden.
Den slutsats föräldrarna drog var enkel: deras fem barn fanns inte i huset när det brann upp. Och tecknen på att de hade rätt kom slag i slag dagarna efter branden.
Någon hade iakttagit hur brinnande föremål hade kastats upp på taket under natten. En kvinna sa sig ha sett de fem barnen i en förbipasserande bil medan huset ännu brann. En servitris sa att hon hade serverat barnen frukost på sin restaurang, åtta mil väster om Fayetteville. Ett tredje kvinnligt vittne sa att hon hade sett fyra av de fem barnen tillsammans med ett italiensktalande par på ett hotell i Charleston. Hon hade känt igen barnen från bilder i tidningarna, men paret hade inte låtit henne prata med barnen.
Hotade familjen
Paret Sodder var säkra på att något var fel och anlitade en privatdetektiv vid namn C C Tinsley för att göra efterforskningar. Denne fick höra att en försäkringsförsäljare hade hotat George Sodder två månader före branden. Skälet var att George Sodder hade uttalat sig nedlåtande om Italiens avrättade diktator Benito Mussolini. Försäljaren hade blivit så arg att han sagt att familjen Sodders hus skulle gå upp i rök och deras barn skulle förgås.
Tinsley spårade upp försäljaren, bara för att upptäcka att denne var medlem i den jury som slagit fast att branden var en olyckshändelse, orsakad av dåliga ledningar i huset. George Sodder visste dock att så inte var fallet.
Den lokala kraftleverantören hade inspekterat ledningarna kort före branden, utan att finna något fel. Elen i huset fungerade utmärkt. Och när snön smälte, några månader efter branden, hittade Sylvia en mörkgrön, gummiartad boll i en buske invid huset, väldigt lik en så kallad ananasbomb, en typ av brandbomb.
C C Tinsley fick dessutom höra ett rykte om att brandchefen skulle ha hittat ett hjärta i resterna efter husbranden och begravt det i ett skrin på platsen. Detektiven konfronterade brandchef Morris, och till sin häpnad fick han Morris att erkänna märkligheten. Skrinet grävdes upp varvid det upptäcktes att det inte fanns något hjärta i det, utan istället ett stycke rå oxlever!
Det ryktades att polischefen hade begravt skrinet i hopp om att familjen skulle finna det och acceptera att deras barn dött i branden.
George och Jennie Sodder gav aldrig upp hoppet. 1952 satte föräldrarna upp en stor anslagstavla vid en huvudväg i området, med bilder på barnen och information om fallet.
Tavlan stod kvar fram till 1989, då Jennie Sodder dog. George hade då varit död i två årtionden. Sist kvar av familjen var Sylvia som dog 2021, efter ett livslångt och fruktlöst sökande efter svaret på vad som hände i Fayetteville julaftonskvällen 1945.
