Nils gick från särskoleelev till doktorand på 8 år: “Diagnosen har gjort min kometkarriär möjlig”

Nils blev svårt mobbad redan från första klass. Glåporden träffade honom som piskrapp och han gjorde allt för att fly smärtan. Nu tar han revansch som forskare på universitetet.

Den lilla ettan ligger bara några stenkast från universitetet i Sundsvall. Här har Nils Eriksson gjort sig hemmastadd under sina första månader som doktorand vid Mittuniversitetet. Flyttlasset gick från Umeå i somras och är ännu ett steg i Nils revansch mot barndomens skolgång.

Nils Eriksson

Ålder: 28 år.
Familj: Singel. Föräldrar och syskon i Västerbotten.
Bor: I studentetta i Sundsvall.
Gör: Doktorand.

På åtta år har han gått från särskoleelev till forskarstuderande. Nu skriver han en avhandling om barns syn på vuxna i förskolan.

Nils livshistoria är en otrolig berättelse om en människa som, trots mobbning och en felaktig diagnos, med sin drivkraft har uppfyllt en livsdröm.

– När min favoritlärare på särskolegymnasiet frågade vad jag skulle göra om tio år svarade jag direkt att jag skulle vara forskare på något universitet. Och så blev det, även om det nog inte var många som hade trott det, säger Nils.

Redan som riktigt liten ansågs Nils ha ett avvikande beteende.

 

Nils gick från särskoleelev till doktorand på 8 år:
I fotoalbumet finns bilder på unge Nils och hans bravader.

Ett ensamt barn

– Jag kände mig trygg av rytmiska rörelser. Jag stångade huvudet mot soffryggen i takt med musiken och i förskolan satt jag ofta i en gunga för mig själv. Jag var ett ensamt barn och den rytmiska rörelsen var min tillflykt, säger Nils.

I 7-årsåldern stämplades Nils som utvecklingsstörd, en diagnos som idag är borttagen.

– Jag var liten men fick utstå rader av psykologtester. Det var jättejobbigt och jag minns att jag var så trött på alla tester att jag inte riktigt orkade visa vad jag klarade av under de olika utredningarna, säger Nils och berättar att experterna slog fast att Nils hade stora begränsningar i förmågan till kontakt och socialt samspel.

När han började i första klass menade man att Nils hade ett IQ på 61. Gränsen för utvecklingsstörning går vid 70. I utredningen skrevs också att Nils begränsningar sågs som ett funktionshinder inom autismspektrat.

Nils började i en vanlig klass och skolstarten blev en katastrof. Han hånades och häcklades från första stund.

– Jag fick aldrig vara med i lekarna och om jag försökte hänga med så blev jag utfrusen. Därför rymde jag från skolan. Jag ville fly från allt det jobbiga, från mobbning och utanförskap.

Efter en tid gick det inte längre. Nils fick byta klass och börja i en särskoleklass på samma skola. Någon klass för barn med högfungerande autism fanns inte, dessutom hade ju Nils fått en diagnos som utvecklingsstörd.

– Just då var särskolan det minst dåliga alternativet för mig. Men det är en stor skillnad mellan utvecklingsstörning och en neuropsykiatrisk diagnos.

Även om skolans övriga elever fortsatte att mobba honom och kalla honom för idiot och andra elaka saker så fick Nils äntligen vänner.

– Den samhörighet som vi hade i klassen hade jag inte varit med om förut. Gruppen var liten och jag blev mycket lugnare. Men vi, som redan befann oss i ett underläge, särbehandlades även av pedagogerna. Vi hade inte riktigt förmågan att protestera när vissa i personalen bedrev en maktutövning mot oss som var långt ifrån okej.

Nils gick från särskoleelev till doktorand på 8 år:
Trots 13 år i särskola läste Nils in gymnasiet på två år.

Några lyckliga år

Åren gick, Nils mognade och kände allt starkare att han hade kapacitet till så mycket mer än det särskolan hade att erbjuda. Han var understimulerad.

– Jag kände att jag var på fel plats och för särskoleelever fanns bara ett fåtal val till gymnasiet. De skulle dessutom bara leda till sysselsättning i daglig verksamhet. Det är jättebra för dem som behöver det, men det var fel för mig, säger Nils, som valde industriinriktning på det fyraåriga gymnasiet.

Nils ville ju plugga vidare och började prata med sin mamma och med sina lärare om att han ville något mer med livet. Han ville fortsätta studera!

– Alla stöttade mig i att läsa in ett riktigt gymnasium och jag började på folkhögskola direkt efter studenten från särskolan. Åren på folkhögskola var några av de lyckligaste i mitt liv. Jag flyttade hemifrån och fick plugga på riktigt. Jag fick bekräftelse, jag var inte dum i huvudet!

Nils visste tidigt att han ville bli förskollärare. Han vill vara med och ge barn en bra start i livet, vilket han själv inte har fått.

– Små barn dömer inte människor som vuxna gör. Det var också en av anledningarna till mitt val, säger Nils och konstaterar att såren från barndomen har suttit djupt i honom genom åren.

Han har funnit tröst i att skriva om det som hänt och många timmar vid datorn har resulterat i en diktbok.

– Jag skriver om hur jag påverkats av allt jag utsatts för. Jag skriver om ilska och vanmakt. Med diktens hjälp tar jag kamp mot föreställningar om vad som anses normalt och avvikande. Jag tar också upp det förtryck som de “normala” tar sig rätten att utöva över de som anses avvikande.

Nils vet hur det känns att betraktas som både avvikande och som normal. Efter en ny psykologutredning, som gjordes för fem år sedan, togs diagnosen utvecklingsstörd bort. Nils är normalbegåvad, med högfungerande Aspergers syndrom.

– Det är diagnosen som har gjort min kometkarriär möjlig. Den gör mig drivande och ambitiös. Trots 13 år i särskola läste jag in gymnasiet på två år och jag hade inte en enda omtenta under universitetsutbildningen, konstaterar Nils stolt.

Nils gick från särskoleelev till doktorand på 8 år:
Mamma är ett stort stöd för Nils.
Foto: Privat

Firade hans framgångar

Några som också är omåttligt stolta över Nils är hans föräldrar och syskon, som alla har varit ett stort stöd genom både sorger och framgångar.

När Nils fick veta att han blivit antagen som doktorand i förskolepedagogik vid Mittuniversitetet firades framgången av hela familjen.

– Jag fick fina presenter av mina föräldrar och syskon. Sedan gick vi ut och åt en god trerättersmiddag på Umeås finaste restaurang tillsammans. Det var en glädjens dag.

Som doktorand varvar Nils forskarstudier med undervisning. Just nu handleder han några förskollärarstudenter.

– Det är en helt ny roll för mig. Det är som att sätta fötterna i ett par skridskor första gången – lite vingligt, men det ska nog gå bra! ler Nils.

Fram till förra årsskiftet var det inte många som kände till Nils bakgrund. På nyårsaftonen bestämde han sig för att berätta. Nils skrev ett långt inlägg på Facebook, där han summerade en omvälvande tioårsperiod:

“Jag vet att det här kommer att låta fullständigt uppåt väggarna, men under åren 2008–2012 så gick jag faktiskt i gymnasiesärskolan. Och inte bara det, jag gick dessutom innan dess i grundsärskolan, ända från fjärde klass fram till jag gick ut högstadiet.”

Nils inlägg möttes av en hel del förvåning men framför allt av positiv respons och stöttande kommentarer.

Nils vill gärna fortsätta att peppa andra som har det tufft och hoppas kunna göra det genom att berätta sin historia.

– Jag vill inspirera andra, inte bara personer med min diagnos utan människor överlag. För mig segrade framtidsdrömmarna och drivkraften över den begränsande miljö jag sattes i från första början. Hur omöjliga omständigheterna än verkar så kan det ske mirakel. Det är jag ett exempel på!

Scroll to Top