Johan Asplunds mamma: “Jag är säker på vem som ligger bakom hans försvinnande”

Fredagsmorgonen den 7 november 1980 var kulen i Sundsvall. Det snöade, blåste och var kallt.

Anna-Clara Asplund var dessutom förkyld när hon vaknade. Men hon steg ändå upp och förberedde sig för att gå till jobbet som lärare för sjuksköterskeutbildningen på vårdskolan.

Hon gjorde i ordning smörgås och varm choklad till 11-årige sonen Johan och serverade den medan han låg kvar i sängen. Det var en morgonrutin de haft i flera år.

På eftermiddagen skulle Johans pappa Björn hämta honom. Johan skulle följa med honom hem till Sollefteå över helgen. Anna-Clara hade köpt en ny skjorta som Johan skulle ha på sig när han gick till skolan, den la hon på hans säng. Sedan kramade hon honom hej då, sa att de skulle ses på eftermiddagen och slog igen lägenhetsdörren.

LÄS ÄVEN: Tove förlorade sin 7-årige son i cancer: “Jag kunde inte ta in att allt var slut”

Det var sista gången hon såg sin son.

– Men han finns fortfarande med mig. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och vad som hände den där morgonen. Jag vet att jag aldrig får veta, men jag kan ändå inte släppa det, säger Anna-Clara Asplund.

Sonen var hennes allt

Johan Asplunds försvinnande är en av landets mest omskrivna kriminalgåtor som aldrig fått något svar eftersom kroppen aldrig hittats. Två misstänkta har åtalats men ingen gärningsman har kunnat dömas för något brott.

Anna-Clara Asplund bor i ett radhus i Sundsvall. Hon har aldrig haft några tankar på att flytta därifrån. Hon vill bo där hon vet att Johan finns.

– Någonstans här finns ju kvarlevorna av honom, det är jag säker på, säger hon bestämt.

– Åren efter försvinnandet var det ännu värre. Då kunde jag knappt resa från Sundsvall utan att få ångest och ville tillbaka igen.

Johan skulle idag ha varit en man på 51 år. Anna-Clara var 22 år när han föddes och han blev hennes enda barn. Han var hennes allt.

LÄS ÄVEN: Anna blev sjöräddare efter sonens försvinnande: “Jag ville göra något för andra”

– Den som tog Johan ifrån mig, berövade mig också möjligheten att bli farmor, vilket som jag förstås saknar. När jag hör arbetskamrater berätta om att de fått barnbarn smärtar det inom mig. Inte så att jag går därifrån, men jag funderar alltid på hur det skulle ha varit att få egna barnbarn, hur Johan skulle ha varit som pappa. Jag skulle kanske till och med fått barnbarnsbarn, funderar hon vidare.

Bilden hon bär inom sig är dock inte bilden av den medelålders man Johan skulle ha varit idag. Det är fortfarande bilden av den 11-årige pojken med vänligt leende som var positiv och omtänksam. Killen som önskade att få en hund, men som blev överlycklig när mamma i stället skaffade en katt. Killen som alltid var i farten, som älskade att spela fotboll och som var bäst i skolan på rundpingis enligt vad hans klasskompisar har berättat för Anna-Clara.

– Johan hade bra bollsinne och hade precis börjat spela badminton. Helgen efter han försvunnit skulle han ha spelat sin första badmintontävling, minns hon.

Johan kom aldrig till skolan

Om eftermiddagarna när hon kom hem från arbetet brukade han vara ute med sina kompisar, ofta spelade de fotboll. Ibland var de hemma i hennes lägenhet och gjorde kokosbollar så att hela köket var stökigt. Så fort han fick syn på sin mamma rusade han mot henne, kramade och pussade henne, ömt och kärleksfullt.

– Han gjorde det helt ogenerat inför sina kompisar, berättar Anna-Clara och tycker att det var symboliskt för de starka kärleksbanden som fanns mellan mor och son.

– Jag och Björn skildes när han var 3 år och efter det knöts de här starka banden mellan oss. De första tio åren efter hans försvinnande skar det i mig så fort jag såg en pojke i 10-, 11-årsåldern som bara påminde det minsta lilla om Johan. Jag blir också illa berörd om jag ser en tidningsartikel om ett försvunnet barn.

Tiden efter försvinnandet drömde hon samma dröm om och om igen.

– Det var en dröm där jag letade efter Johan och var nära att hitta honom. Men jag nådde aldrig riktigt ända fram och när jag vaknade var jag alldeles kallsvettig. Den första tiden var förfärlig och all min kraft gick åt till att överleva. Det värsta var inte att somna för det gjorde jag av ren utmattning. Det var mycket värre att vakna och tvingas konfrontera verkligheten.

Vad som hände den där morgonen han försvann har aldrig gått att få grepp om.

LÄS ÄVEN: Leone Milton om de gömda Ystadbarnen: “Hade inte behövt gå så här långt”

Kompisen, i huset 50 meter bort som Johan alltid hade följe med till skolan, väntade på att Johan i vanlig ordning skulle dyka upp. Men det gjorde han aldrig och kompisen traskade själv i väg till skolan.

Johans pappa Björn skulle hämta Johan hemma hos Anna-Clara när han kom hem efter skolan. En kompis till Johan, som de tidigare bott grannar med, skulle få följa med till Sollefteå.

– Jag kom hem från jobbet strax efter lunch och jag log när jag såg att skjortan jag lagt fram låg kvar på sängen. Som många andra pojkar tyckte inte Johan om att klä sig i skjorta med knappar. Björn kom strax efter, vi satte oss ned och tog en kopp kaffe medan vi väntade på att Johan skulle dyka upp.

Men ingen Johan dök upp, däremot kompisen som skulle följa med till Sollefteå. Han trodde Johan var hemma eftersom han inte varit i skolan. Anna-Clara förstod inte, Johan skulle inte skolka. Hon ringde hans klassföreståndare. Nej, Johan hade aldrig kommit till skolan.

– Både jag och Björn blev förtvivlade. Min första och enda tanke var att han måste ha råkat ut för en olycka. Vi gick ut och letade efter honom men hittade honom inte.

“Värsta sättet att skada mig var att ta Johan ifrån mig”

En stund senare polisanmälde föräldrarna Johan försvunnen och en massiv sökinsats tog fart, både från polis och allmänhet. Även lokalradion gick tidigt på kvällen ut med en efterlysning.

– Klockan tio på kvällen förstod jag att det hänt något alldeles förfärligt. Jag visste att Johan inte frivilligt skulle lämna sin mamma. Han brukade säga: Mamma, det gör inget om du är borta en kväll, men jag vill vakna med dig på morgonen. Jag visste också att han aldrig skulle följa med någon okänd människa. Om någon tagit honom för att göra honom illa måste det ha varit en person han kände och litade på.

Sökinsatserna fortsatte hela helgen och Anna-Clara får fortfarande en obehagskänsla när hon hör och ser helikoptrar som hovrar i luften.

– Det påminner mig om sökandet efter Johan. Ljudet från helikoptrar hugger tag i mig på ett otäckt sätt.

Anna-Clara berättar att hon redan de första dagarna efter försvinnandet förstod att Johan inte levde.

– De dagarna hade jag fullt sjå med att själv överleva eftersom det som hänt var det absolut värsta som kunde hända mig.

Det enda hon sedan dess har velat är att få veta sanningen om vad som hände.

LÄS ÄVEN: Eva bortadopterades som bebis – pappans sista ord möjliggjorde deras återförening

– Jag är säker på vem som ligger bakom hans försvinnande. Det är en person som jag har haft en nära relation med och som jag träffade efter skilsmässan från Björn. När jag gjorde slut med honom kunde han aldrig acceptera det och förföljde mig. Han verkade tycka om Johan och det är en person som jag tror Johan litade på. Samtidigt visste den här mannen att Johan var mitt allt. Värsta sättet att skada mig var att ta Johan ifrån mig.

Mannen förhördes tidigt efter Johans försvinnande, men åklagaren tyckte inte bevisningen räckte för att anhålla honom. Då drev Anna-Clara och Björn enskilt åtal mot mannen med hjälp av den rikskände advokaten Pelle Svensson. Bevisningen för att han fört bort Johan var tillräcklig för att dömas för olaga frihetsberövande i tingsrätten. Domen överklagades till hovrätten, där han friades.

– När den domen kom kändes det förfärligt.

– Jag är övertygad om att han vet vad som hänt Johan och var hans kvarlevor finns. Även om fallet är preskriberat har jag inga förhoppningar om att han ska berätta något. Han tar den hemligheten med sig i graven.

Thomas Quick erkände mordet på Johan Asplund

Några år efter Johans försvinnande erkände Thomas Quick, numera Sture Bergwall, mordet på Johan.

– Jag förstod direkt att det inte var sant och under hela processen med Thomas Quick mådde jag dåligt, i synnerhet när det framkom att han skulle ha ätit av Johans kropp. Både Björn och jag ville bara få bort Quick från Johan och den tacksamhet vi kände mot journalisten Hannes Råstam, som fick Quick att erkänna att han ljugit, går inte att beskriva. När Quick fick resning och friades från morden, den dagen kändes som en befrielse.

Uppmärksamheten kring Johan-fallet hade också fört in Anna-Clara i offentlighetens ljus, vilket hade sina sidor.

– Det finns ju många sjuka människor i samhället. Några hoppade på mig fysiskt när jag gick ute i samhället. Till slut var jag tvungen att gå en kurs i självförsvar. Det var så jag träffade min man Lars, vi är särbor nu.

Anna-Clara berättar att Johans födelsedag den 3 augusti alltid är en tung dag som väcker mycket känslor. Känslor som eskalerar den 7 november och håller i sig resten av året.

– Julen förknippas alltid med första julen efter Johans försvinnande. Nyårsdagen är däremot en positiv dag eftersom det är början på ett nytt år.

Anna-Clara berättar att det tog cirka tio år innan hon kunde känna lycka och glädje över att Johan funnits i hennes liv.

– Jag tänker på de fantastiska år jag och Johan fick tillsammans. All den glädje han skänkte mig, den speciella närhet vi hade, resorna vi gjorde, hans fotbollsmatcher som jag tittade på …

Eftersom Johan var skriven på Anna-Claras adress har all post adresserad till honom kommit hem till henne. Det har varit allt från inkallelse till militärtjänstgöring, till anmodan att betala tv-licens och reklamblad från möbel-företag.

Nu kommer det ingen sådan post längre eftersom Anna-Clara och Björn 2018 tog beslutet att dödförklara Johan, officiellt.

– Det var inget svårt beslut, det vara bara så att vi inte orkat ta tag i det tidigare. För mig har han varit död i många år. Men det ljusa minnet av honom kommer alltid att leva kvar inom mig.