Vi har en sommarstuga vid havet. Man kan springa rakt ut i havet och det gör de allra flesta som bor i stugan. Man kan också springa åt rakt motsatt håll. Det brukar jag göra.
Då går man först över stora vägen och därefter genom ett litet skogsparti. När man tittar fram på andra sidan träden öppnar sig ett stort kärr med videbuskar, vass och stora starrtuvor som man måste hoppa mellan även om man har stövlar.
Det är mitt favoritkärr. Här känner jag alla växter och fåglar. Åtminstone tror jag det. Jag till och med kallar dem för mina. Tomtkryss skulle inbitna fågelskådare säga.
Den här dagen, i första veckan i september, för ett par år sedan skulle jag som vanligt ner och kolla i kärret. Familjen var på stranden och jag kände mig fri som en fågel, om man säger så. Jag tror till och med att jag gick och småvisslade.
Jag gick genom den lilla skogen och det var när hela kärret bredde ut sig framför mig som det hände. Kanske 50 meter framför mig, fast det kändes närmare, lyfte en svart stork. Den måste ha stått bland starrtuvorna. Jag nästan kippade efter andan. Vilken känsla, vilken upplevelse. I mitt kärr! Det är sådana stunder man aldrig glömmer.
Olika som vitt och svart
I Sverige, särskilt längst i söder, ser man numera gott om vita storkar. Det så kallade storkprojektet med uppfödning av storkungar i hägn har varit mycket framgångsrikt. På många gårdar i Skåne finns numera fritt häckande storkar på taken. Man kan se storkar på åkrarna, flera stycken tillsammans, bakom en traktor som plöjer. De letar mask på samma sätt som måsar och trutar.
Unga vita storkar samlas på sensommaren gärna i stora flockar som drar runt. Ett år minns jag att de var ända uppe i södra Norrland och vände innan de tog ut riktningen mot söder. En jätteflock av vita storkar passerade Falsterbo och försvann ut över Östersjön.
Den vita storken är orädd och sällskaplig. Den känns nästan som ett husdjur där den häckar. Den svarta storken är dess raka motsats. Den går inte bakom någon traktor som plöjer. Den häckar inte på tak på gårdar eller i byar. Den är ytterst skygg och gömmer sig djupt inne i skogen där den bygger sitt bo undanskymt högt uppe i ett träd där ingen kan se det.
I Sverige häckade den fram till början av 1900-talet. Efter det är bara några få häckningar kända i bland annat Småland, Närke, Uppland, Skåne och på Öland. Ofta har det gått rykten om häckningar, rykten som inte gått att få bekräftade eller som hållits väldigt hemliga.
Omvägar till boet
För ganska många år sedan skulle jag få se ett bo av svart stork. Jag hade en vän i Tyskland och det var han som skulle visa mig boet som fanns långt inne i en skog. Jag fick åka med honom i hans bil. Jag fick en känsla av att han körde konstiga omvägar och jag anade att han inte ville att jag skulle kunna hitta tillbaka.
Äntligen stannade vi och började traska genom skogen. Vi passerade ett stort kärr och en mindre å innan han förklarade att vi nu var nära. Nu måste jag gå tyst och inte prata. Plötsligt pekade han upp i en stor tall. Där låg boet! Två ganska stora ungar fanns i boet men vi såg ingen av de vuxna fåglarna. Hur som helst, det var ett stort ögonblick. Jag är en av få som sett ett bo av svart stork, om än inte i Sverige.
Det är inte konstigt att det nästan vilar en mystisk stämning över den svarta storken. En mer hemlighetsfull fågel finns knappast. Men man kan ha turen att se den. För mig har det alltså hänt flera gånger i första veckan i september.
Ingen gång kan mäta sig med den i mitt eget kärr men jag kan minnas en svart stork som sträckte på ganska låg höjd över Falsterbo, en som seglade högt uppe i skyn över en sjö i Skåne och en annan som stod i ett kärr på Öland.
Den här veckan ska jag ge det chansen på nytt nere i Falsterbo!
