Har du drabbats av vikingasjukan?

Förra året upptäckte Inger Gustafsson i Skövde små knutor inne i höger handflata. Efter ett tag började ringfingret att krokna och var omöjligt att räta ut. Men det gjorde inte ont och Inger Gustafsson tänkte att det nog inte var så mycket att göra åt. Hon kunde ju trots allt fortfarande använda sin högerhand, även om det krokiga ringfingret var besvärligt och kunde vara i vägen när hon exempelvis skulle ta på sig vantar. Inger Gustafsson har dessutom erfarenheter som gjort henne rädd för allt som har med operation och händer att göra. Den oron var starkare än behovet av att söka vård.

– År 1997 opererades jag i vänsterhanden för en nerv som låg i kläm. Den operationen gick helt fel, nerven skars av helt och sedan dess har jag haft svår smärta. Under många år kunde jag inte använda vänsterhanden alls och jag var tvungen att sluta jobba. Det var såklart oerhört tungt, jag var inte ens 50 år fyllda då, säger Inger Gustafsson.

I dag kan hon använda sin vänsterhand till viss del, men inte fullt ut och det kommer hon aldrig att kunna. Bara tanken på att riskera att få två händer med nedsatt rörelseförmåga avhöll henne därför från att ta tag i det hela.

Halkade och fick spricka
Men så i höstas halkade hon och fick en spricka i den högra handleden. När hon skulle ta av gipset på ortopeden på sjukhuset i Skövde upptäckte läkaren det krokiga ringfingret och knutorna i handflatan och ställde snabbt diagnos.

– Han förklarade att jag hade vikingasjukan och att det fanns bra behandling att få. Jag var dock fortfarande skeptisk och sa att jag inte ville. Läkaren fick mig dock att åtminstone överväga det hela, så jag gick hem och tänkte.

Och Inger hade tur. För det har bara hunnit gå några år sedan man började införa helt nya behandlingsmetoder mot vikingasjukan, eller Dupuytrens kontraktur som den formellt heter. Det är en bindvävssjukdom där ämnet kollagen, som är ett slags smörjmedel för våra leder, lagras på ett onormalt sätt i bindväven. Följden blir att det bildas tjocka bindvävssträngar i handflatorna. Dessutom kroknar fingrarna, vanligast är att lill- eller ringfingret blir drabbat precis som hos Inger Gustafsson.

Tidigare behandlades sjukdomen genom operation, men det var ett ganska stort ingrepp och hjälpte oftast inte i längden. Efter ett tag hade kollagenet samlats igen och fingrarna åter kroknat. Numera finns nya behandlingsmetoder. En av dem, och den som Inger Gustafsson blev behandlad med, är att ett läkemedel injiceras med spruta. Läkemedlet är ett enzym som gör att bindvävssträngen löses upp. Fingrarna kan rätas upp så snart det har verkat, ungefär ett dygn efteråt.

– Jag läste på och insåg att behandlingen nog inte skulle innebära någon risk. Jag hade föreställt mig att hela handen skulle skäras upp, men det här krävde ju ingen operation.

Tillbaka på sjukhuset

Efter några dagar tog jag därför kontakt med läkaren och sa att jag gärna ville ha behandling, trots allt, säger Inger Gustafsson.

I november i fjol var hon tillbaka på sjukhuset i Skövde och fick sprutan. Hon beskriver det som i princip smärtfritt och fingret kunde ställas i normalläge dagen därpå.

– Det gick hur bra som helst. Jag hade lite ont direkt efter behandlingen men det släppte efter några dagar och jag kunde börja använda handen som tidigare även om knutorna i handflatan är kvar. På nätterna måste jag ta på ett stöd för att fingret inte ska börja krokna igen, men annars behöver jag själv inte tänka på något. Inger behöver sin högerhand, för hon är en aktiv person. När Hemmets Journal når henne har hon precis kommit hem från en boule-resa utomlands.

– Jag blev sjukpensionär så tidigt i livet och det tog hårt mentalt. Men när jag väl hade hämtat mig, insåg jag att jag måste fylla min tid med annat.

Hon spelar boule och är aktiv i både Pensionärernas riksorganisation, PRO, och SKPF Pensionärerna. Dessutom är hon med i sällskapet Röda hattarna.

– Vi är ett gäng damer som träffas och bara har kul ihop. Vi ikläder oss röda hattar och lila kläder när vi ses. Ämnen som sjukdomar, politik och religion är bannlysta att prata om. Det är en internationell rörelse som är stor i bland annat USA. De här träffarna har varit viktiga för mig eftersom jag förutom vikinga-sjukan dessutom drabbats av både bröstcancer och grön starr.

Delvis ärtflig
Vikingasjukan är delvis ärftlig. Inger berättar att hennes far också led av sjukdomen. Men på den tiden var det inget man tänkte skulle gå att behandla.

– Det var bara så det var, det var så hans händer såg ut. Det var aldrig något vi pratade om, säger hon.
Inger har själv två barn och hon ser nu symtom hos båda två. Den 42-åriga dottern har nyligen börjat få lite besvär, medan den 46-åriga sonens förlopp har hunnit längre.

– Men jag tror kunskapen inom vården är lite varierande. Min son gick nämligen till vårdcentralen, men har ännu inte fått någon hjälp. För mig var det annorlunda, jag kom direkt till en specialist eftersom jag redan var på ortopeden med min handled.