Katarina Ewerlöf berättar om tuffa uppväxten

Katarina Ewerlöf var en riktig teaterapa som barn och redan som 5-åring läspade hon: “Jag ska bli skådespelerska när jag blir stor.”

– Jag har alltid älskat att framträda och levde i en fantasivärld där jag och min bästis dansade till Svansjön. Tillsammans kunde vi helt gå upp i olika scener, säger Katarina och berättar vidare att det faktiskt var samma vän som senare drog med henne till teaterskolan.

– Hon blev själv journalist senare och även om jag tog en liten omväg via ekonomisk linje hamnade jag sedan i mitt drömyrke.

Vi ses på ett fik i Gamla stan, ett par kvarter ifrån Katarina och sambon Nils af Uhrs hem.

– Jag får nypa mig i armen varje dag för att inse att vi faktiskt får bo och ha det så här bra, utbrister Katarina.

För hon tar inget i livet för givet. Hennes kaotiska barndom fick henne att inse att det gäller att leva medan man kan.

– Ja, det var en hel del sjukdom, död och separationer under min uppväxt. Jag fick till stor del sköta mig själv och blev tidigt vuxen.

Föräldrarna skildes tidigt och Katarinas pappa dog hastigt i en hjärtinfarkt, dessutom drabbades en rad av hennes nära och kära av svåra sjukdomar.

– Min stora glädje då var amatörteatern.

Tuffa tonår

Med facit i hand tror Katarina inte att det var en slump att hon blev just skådis.

– Det handlar om lek under ansvar. Jag iakttog och kände av vuxna mer än vad många andra barn gör.

Det var tufft för Katarina att få sörja så många närstående i ung ålder och hennes tonårsperiod förmörkades av alla separationer.

– Åren mellan 16 och 19 var en tuff tid i mitt liv eftersom jag hade så mycket allvar inom mig. Samtidigt förstod jag att det här är livsvillkoren. Livet är skört. Jag är medveten om att man inte får vara emotionellt bekväm här i livet utan ständigt hålla sinnet öppet.

Terapi tog Katarina inte hjälp av förrän senare i livet.

– Det där borde ju alla göra och kanske skulle jag gått och pratat med någon tidigare i livet. Genom
terapi blir man lite klokare och man lär sig att se mönster hos sig själv som man förhoppningsvis inte upprepar.

Katarinas livsglädje kom tillbaka – och kom för att stanna. Katarina lärde sig så småningom att leva med sitt tunga bagage och det har format henne till den hon är idag.

– Men att jag tidigt lärde mig att livet kan förändras på tio sekunder har inte gjort mig likgiltig eller bitter. Insikten har snarare gjort mig till en levnadsglad person med drömmar och mål.

Så träffade Katarina sitt livs kärlek, Nils. Det har nu gått 35 år sedan paret möttes på en gemensam väns fest.

Föll direkt

– Han gick då på konstfack och jag skulle precis söka till scenskolan. Våra blickar möttes och det var kärlek vid första ögonkastet.

– Han var ju så snygg! Dessutom klok, rolig och känslig. Jag och Niklas har verkligen valt varandra hela vägen. Visst har vi haft våra upp- och nedgångar, Men han är det största som har hänt mig.

I vår är Katarina aktuell i två olika teateruppsättningar.

– Just nu spelar jag i både Nuckan och Vem är rädd för Virginia Wolf? Visst kan man känna sig splittrad, men jag upplever samtidigt att de olika rollerna kan befrukta varandra. Om jag till en början spelar Nuckan så finns hon kvar i mitt undermedvetna trots att jag spelar en annan roll parallellt.

Katarina beskriver att det finns en livsnerv i dessa teaterprocesser som hon älskar.

I Vem är rädd för Virginia Wolf? spelar hon mot Jacob Eklund.

– Han och jag har spelat mot varandra tidigare och jag känner honom mycket väl även privat.

Katarina är till och med gudmor till Jacobs dotter.

– Det är roligt att möta någon man känner så väl på scen och det känns tryggt att kunna bli så arg på någon som man egentligen har så varma känslor för.

Som yrkesperson är Katarina beredd att lägga ner hela sin själ i de projekt hon ger sig in i.

– Det är hundra procent som gäller. Jag jobbar intuitivt och vill inte ha kontroll, snarare vill jag ge mig in i ett arbete med öppet sinne. Jag är barnsligt glad i mitt yrke, till och med så att jag tycker de problem som uppstår är roliga och utmanande.

Kritikerrosad bok

Nuckan bygger på Malin Lindorfs bok som handlar om att vara 50 och att leva ensam, ofrivilligt ensam. I sin kritikerrosade bok berättar hon om att göra upp med skammen av att vara bortvald, dumpad. Vem är hon då? En nucka. Och som nucka är hon redo att ta plats!

Katarina beskriver föreställningen som ett slags “befrielseprojekt” där huvudkaraktären hela tiden försöker anpassa sig efter den stora flocken, men hur hon till slut tröttnar och gör uppror.

– Det finns en sorg i ofrivillig ensamhet och problemet ligger egentligen inte enbart hos den som är ensam, utan också i omgivningens attityd som inte riktigt kan acceptera den som är ensam. Man pratar med den ensamma kvinnan som om det ändå måste finnas man och barn där i kulissen.

Själv är hon antitesen till det hennes rollfigur upplever eftersom hon faktiskt levt i ett lyckligt förhållande i så många år. Men Katarina kan samtidigt bli trött på normerna som råder i vårt samhälle.

– Alla ska visa upp sina perfekta liv på sociala medier. Jag tänker till exempel på mammor som lägger ut vad deras 6-åringar skrivit i kärlek till dem. Är inte det där en kärleksgest endast mellan mor och barn, vill barnet att alla andra ska läsa det där? Det finns ingen integritet alls längre, menar hon.

Älskar trädgårdar

Vid sidan av teatern har Katarina blivit förälskad i trädgårdar och trädgårdsarbete.

– Jag och min man har ett ställe i Blekinge skärgård där vi nyligen anlagt en trädgård. Jag är alldeles okunnig egentligen och har inga gröna fingrar alls, men det känns ju så kreativt att pyssla i en trädgård, allt är ju så vackert, säger hon och menar att det inte finns något så förlåtande som en trädgård.

– Jag brukar springa ner till stranden för att hämta tång som jag lägger runt alla rötter, det blir en fantastisk gödning och det växer så det knakar.

Ett annat intresse Katarina har, men som det blivit allt mindre av på senare år, är att resa.

– Jag och Nils har rest väldigt mycket tillsammans tidigare, men nu är det ju en ny verklighet. Att resa utomlands är inte längre något som känns självklart med tanke på miljön.

Vad gör dig lycklig?
– Frihet, tankens frihet är viktig för mig. Jag är en oerhört frihetstörstande person.

Hur ser du på åldrande?
– Det är ju bara att gilla läget. Det är klart att man inte gillar vissa bitar, men å andra sidan så har jag varit väldigt osäker stora delar av mitt liv. Nu är det skönt att känna att man är sig själv. Och det upplever jag nu i mogen ålder. Jag har inte, som många andra i min bransch, fått färre roller ju äldre jag blivit. Tvärtom, jag får mer spännande roller hela tiden och jag känner mig väldigt priviligierad.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag inser allt mer hur jag har ägnat hela mitt liv åt mitt jobb. Teatern har uppslukat mig totalt. Jag skulle kunna hålla på så här tills jag stupar, men på senare tid har jag funderat på att jag kanske borde göra något annat också. Jag är nyfiken på att prova på att bo utomlands till exempel. Jag vill bara ut, resa och upptäcka världen lite mer igen, men med tåg då förstås …