Gunillas man var försvunnen i 13 år: “Jag förstod att han inte skulle komma tillbaka”

Gunilla Söderholm hade varit änka i nästan två år. Då damp ett minst sagt oväntat brev från Skatteverket ner på hennes hallmatta. Maken Martin, som hade försvunnit 13 år tidigare och därefter inte gett några livstecken ifrån sig, var inte alls död, när allt kom omkring.

“Detta innebär att ditt civilstånd kommer att rättas från änka till gift”, stod det i brevet som Gunilla läste om och om igen för att försöka förstå hur det kunde komma sig att samme man som ett par år tidigare dödförklarats nu behagat återuppstå.

Som gubben ur lådan hade Martin plötsligt dykt upp i sin uppväxtstad Västerås – samma stad där han och Gunilla hade träffats 19 år tidigare. Det var under ett vikariat som reporter på lokalradion i Västerås som den då 25-åriga Stockholms-tjejen Gunillas vägar korsades med den fyra år äldre ljudteknikern Martins.

– Martin gjorde mig nyfiken eftersom han var så olik de konstnärliga Stockholmskillar som jag umgicks med i vanliga fall. Han var en stor nallebjörn som gillade countrymusik, bodde på något som han kallade för “sin lilla farm” ute på landet och körde runt i en fyrhjulsdriven Chevrolet, minns Gunilla.

Fascinationen var ömsesidig. Den trygge, hemvävde Martin med dansbandsimage och den proggiga storstadsbruttan Gunilla med tuff, kortklippt frisyr var måhända ett omaka par men hade ändå mycket gemensamt, däribland en vurm för Berlin. Det var i den tyska huvudstaden som de 1988 blev man och hustru. Vid det laget var Gunilla redan gravid med sonen Max.

Den lilla familjen slog ner bopålarna i Stockholm. Martin sadlade om till ekonomijournalist och delade sin tid mellan två heltidstjänster. Gunilla var föräldraledig med sonen.

Ville ta sig upp

Efter en hel dag hemma med bebisen längtade hon efter att tillbringa kvällen i vuxet sällskap, men det slutade alltid med att hon fick äta middag ensam. Martin misslyckades konsekvent med att hålla sina löften om att komma hem i rimlig tid. När han väl dök upp närmade sig klockan som regel midnatt.

– Martin hade en ambition att ta sig uppåt på samhällsstegen som jag inte delade. Det var en kommunikationsmiss mellan oss. Mitt mål var aldrig att vi skulle kunna köpa en jättevilla i något överklassområde. Det enda jag ville var att vi skulle ha tid för varandra, förklarar Gunilla.

Den höga arbetsbelastningen blev till slut för mycket för Martin. En höstdag 1989 försvann han utan ett ord.

Gunilla ringde runt till sjukhus, släktingar, vänner och kollegor, men ingen kunde säga henne var hennes man fanns.

Efter en veckas tärande ovisshet kom till slut ett telefonsamtal från Martin själv. Gråtande förklarade han att han befann sig i Berlin. Jublande lycklig välkomnade Gunilla honom tillbaka hem dagen därpå.

Fyllda av goda föresatser gjorde de en omstart tillsammans, men snart var Martin tillbaka i det gamla ekorrhjulet. Tillsammans med en tidigare kollega drev han nu en egen firma som ägnade sig åt att förvalta kapital för kunders räkning, vilket upptog så gott som alla hans vakna timmar.

För att slippa gå runt i irriterad väntan på honom hela kvällarna skaffade Gunilla så småningom en egen lägenhet till sig och sonen. Martin var välkommen att bo där med dem när han hade tid för sin familj.

Som en försoningsgest bokade han en minisemester till Berlin för sig själv och Gunilla. Under den romantiska resan blev son nummer två till. En vecka efter att Gunilla meddelat Martin att hon var gravid på nytt hade de sitt sista samtal på 13 år.

– Det var en fredag. Jag ringde Martin på jobbet och sa att det vore mysigt om han ville komma och äta middag med oss på kvällen eftersom det var vår son Max namnsdag. “Vi får se”, svarade han korthugget. Martin dök aldrig upp till middagen och när jag ringde honom under helgen fick jag inget svar.

Fann ett meddelande

På måndagen hade Gunilla ett ultraljud inbokat. Eftersom hon hade haft en blödning ville man försäkra sig om att barnet mådde bra.

På sin väg till ultraljudsmottagningen ringde hon makens kompanjon, vars öppningsreplik var: “Var fan är Martin?”

– Då förstod jag att något hade hänt. Martin var ju alltid på jobbet. Jag förstod också att om han hade försvunnit en andra gång skulle han inte komma tillbaka. Det skulle kännas för genant för honom.

Gunillas magkänsla visade sig stämma. Veckorna gick utan att Martin hörde av sig. När tre månader passerat började Gunilla tömma hans lägenhet som skulle säljas. Utmed hela långväggen i vardagsrummet stod flyttkartonger från en tidigare kontorsflytt staplade. Gunilla gick metodiskt igenom dem en efter en.

När hon kom till den allra sista kartongen hittade hon ett meddelande från Martin: “Sorry! Det (ALLT) gick åt helvete! Sköt om Max och krama honom från mig.”

– Att meddelandet låg i den kartong som rent logiskt var den sista jag skulle titta i verkade så välgenomtänkt. Din infernaliske jäkel, tänkte jag när jag hittade den. Han kunde väl bara ha lagt lappen på köksbordet så att jag hade upptäckt den direkt, utbrister Gunilla irriterat.

Sju och en halv månad efter Martins försvinnande födde Gunilla yngste sonen Fredrik med en väninna vid sin sida. På väg hem från sjukhuset köpte hon sig en jättebukett med blommor. Om inte barnafadern finns närvarande får jag väl belöna mig själv, resonerade hon på sitt pragmatiska vis.

Att stå ensam med föräldraansvaret för en nyfödd och en 3-åring är inget hon minns som vare sig betungande eller ledsamt.

– Tvärtom blev jag chockad över hur lycklig Fredriks födelse gjorde mig. När Martin försvann förvandlades jag till en tigrinna. Jag bestämde mig omgående för att jag och mina barn skulle ha ett bra liv och alla mina krafter skulle gå till att ta hand om familjen. Varför skulle jag lägga ner tid och pengar på att jaga en man som frivilligt hade lämnat oss?

Bitter eftersmak

På ett tidigt stadium fick Gunilla rådet av en barnpsykolog att vara så ärlig som möjligt mot sina söner.

– Jag sa till pojkarna att deras pappa älskade dem men att han hade jobbat för mycket och drabbats av något slags sammanbrott som fått honom att ge sig iväg. Jag var också noga med att påpeka att det som hänt inte var deras fel. Vid pojkarnas hyllor på förskolan satte jag upp bilder på både mig själv och Martin.

Gunillas och pojkarnas sociala nätverk utvidgades när Martin försvann och vänskapskretsen fick en centralare roll. Med glittrande ögon berättar Gunilla om hur hon och några väninnor gemensamt slogs på barrikaderna för att förbättra villkoren för ensamstående föräldrar.

Martin lämnade inte bara Gunilla ensam med föräldraansvaret utan också med en skuld på 1,7 miljoner kronor. För att kunna försörja sin lilla familj blev hon tvungen att drastiskt förändra sitt liv: söka socialbidrag, omskola sig till lärare, i fem års tid leva på existensminimum för att få skuldsanering och uppbåda styrka att sitta i rättssalar och argumentera med skrupelfria bankchefer.

När hon ser tillbaka är det fajten med samhället som har lämnat den bittraste eftersmaken.

– Jag tycker att man kunde ha behandlat mig humanare. Framöver skulle jag vilja att en “lex Gunilla” instiftas. Det måste finnas någon sorts handlingsplan för liknande framtida fall. Ingen ska behöva gå igenom det jag har gjort.

När Martin varit borta i över tio år bestämde sig Gunilla för att försöka få honom dödförklarad. Ett drygt år senare biföll tingsrätten hennes ansökan. När beslutet trädde i kraft beviljades hon änkepension och hennes söner barnpension.

– Även om det inte var några jättestora pengar gjorde det en enorm skillnad för oss som var vana att leva utan några ekonomiska marginaler. När de första utbetalningarna kom tog jag pojkarna med mig till närmaste köpcentrum och sa att de fick köpa det de hade önskat sig allra mest. Gemensamt inhandlade de en videokamera som de sedan gjorde massor av egna filmer med.

Där började deras kreativa banor. Gunillas äldste son, Max, är numera basist och sångare i bandet Division 7. Yngste sonen Fredrik är en etablerad mediepersonlighet som bland annat varit redaktör för tv-programmet Breaking news med Filip & Fredrik. Numera driver han det egna morgonradioprogrammet Gott snack. Fredrik har flera gånger offentligt annonserat att hans drömgäst i programmet är pappan som han aldrig har träffat.

Att det skulle finnas möjlighet för hennes söner att en dag kunna möta sin far föresvävade aldrig Gunilla förrän det där brevet från Skatteverket om att Martin levde dök upp i mars 2004. Dessförinnan hade hon inte haft några tankar på att han skulle kunna komma tillbaka. När han likväl gjorde det blev hon allt annat än glad.

– Det kan låta hemskt, men jag hade föredragit att få ett brev om att han var död. Då hade jag fått reda på vad som hänt och sedan kunnat gå vidare. Dessutom hade vi fått behålla våra bidragspengar. Fast i längden är det kanske bra att han fortfarande är vid liv ifall ungarna skulle vilja träffa honom, funderar hon.

Strax efter att Gunilla fått besked om Martins “återuppståndelse från de döda” slog hon numret till hans pappa i Västerås, där han bodde tillfälligt, och bad att få tala med sin man.

– Jag var tvungen att få höra hans röst, att det verkligen var han. Och visst kände jag igen rösten, även om han mestadels pratade tyska. Det gick inte att ha någon vettig konversation med honom. Någon gång innan vi fick barn skojade vi om att vi skulle öppna en krog i Berlin, och det var tydligen något liknande som Martin hade gjort under tiden han varit borta.

Minns den han var

Nu var Martin tillbaka i Sverige tillsammans med en betydligt yngre fästmö. För att få veta hur han såg ut beställde Gunilla fram hans körkortsfoto.

– Men det fick mig bara att känna obehag. Personen på bilden hade onda ögon och var inte alls den man jag en gång kände. Den Martin jag gifte mig med var en otroligt omtänksam och generös man som ville att andra skulle må bra. Det var nog därför det kändes så hårt för honom att förlora sina kunders pengar att han bestämde sig för att försvinna.

Gunilla och Martin ansökte på var sitt håll om skilsmässa. Martin försökte dessutom utan framgång stämma Gunilla för bedrägeri eftersom hon fått ut 50 000 på en livförsäkring efter att han dödförklarats.

Numera bor de mindre än tio mil ifrån varandra, men vad Gunilla anbelangar kunde de lika gärna leva på var sin sida av jordklotet. Någon avsikt att försöka överbrygga det känslomässiga avståndet mellan dem har hon inte.

– Det skulle inte ge mig något att träffa Martin idag. Då är det bättre att jag kommer ihåg honom som den han en gång var. Både han och jag kommer att få fara till änglarna utan att ha återsett varandra, konstaterar hon torrt.

Även om Gunilla är klar över att hon inte vill ha något mer samröre med sin före detta man hyser hon inget agg mot honom.

– Jag ser honom som en trasig person. Vem är den stora förloraren i det här? Ja, inte är det jag som har haft förmånen att uppfostra två underbara grabbar. I slutändan tror jag att vi fick ett bättre liv utan pojkarnas pappas än vad vi hade fått om han stannat kvar hos oss.

Fotnot: Martin är ett fingerat namn