Mats dumförklarades som barn – blev professor: ”Livet kan gå bra även om början är svår”

Att läsa är att resa, brukar det heta, och en som vet att det förhåller sig på det viset är Mats Trondman. Han har läst och läst och gjort en resa som heter duga. Från att ha varit dumförklarad när han började skolan blev han med tiden både högstadielärare och professor i sociologi.

– Bedömningar som gjordes när jag skulle börja skolan visade att jag hade svårt för att lära in saker, säger han. Sam­tidigt var jag väldigt social och hade lätt för att prata med ­andra människor. Jag var glad och positiv, men dum.

Vi möter Mats i Malmö, där han och hustrun Mette bor halva året i en liten lägenhet. Men vår och sommar tillbringar de i Diö i Kronobergs län, där de har en sommarstuga och får på så vis det bästa av både storstad och landsbygd.

Rädd för att bli som sin pappa

Han är 69 år fyllda och nybliven pensionär med många spännande projekt på gång. Huvudet är fullt av idéer, han har ett stort musikintresse och avser att forska om hur det kom sig att Bruce Springsteen blev så stor i Sverige. Han vill också forska om skolan och lärarnas betydelse för eleverna, samtidigt som han kan se tillbaka på en minst sagt brokig bakgrund.

Mats växte upp i Kalmar i ett nybyggt område där människor med olika bakgrunder bodde. Där fanns främst jobbare och småföretagare, men inga akademiker. Och hans egna föräldrar hade ingen som helst akademisk bakgrund – mamman jobbade på bank och pappan jobbade över huvud taget inte alls.

– Min pappa var manodepressiv och tvångsneurotiker, berättar han. Det finns en del personer i min släkt som lidit av psykisk sjukdom, och länge var jag rädd för att bli som pappa.

Nu blev det inte så och hela sitt vuxna liv har han försökt komma till rätta med hur pappan kunde bli som han blev. Han var som ”Doktor ­Jekyll och Mister Hyde” – två personer i en och med en nattsvart baksida. Men livet ville inte pappan väl.

Fick hemska vredesutbrott

Mats farfar flyttade till Norge 1918, där han blev en framgångsrik entreprenör. Han gifte sig och pappan kom till världen, liksom ännu en son. Framtiden såg ljus ut, men 30-talsdepressionen lurade bakom hörnet och farfadern gick i konkurs.

– När pappa var 13 år tog farmor barnen och flyttade till Kalmar, medan farfar flyttade till Oslo, säger han. Farmor var fattig och hade inget jobb och hennes pojkar kal­lades för norrbaggar.

Dels hade pappan det genetiska arvet, dels hade han en knepig uppväxt. Men han träffade Mats mamma och tycke uppstod. De gifte sig och när Mats föddes blev mamman hemmafru, vilket var vanligt på den tiden. Pappan skulle försörja familjen, men det gick inget vidare.

Han var för sjuk för att sköta ett jobb och det ledde till att mamman fick återgå till sin tjänst på banken. Mats, som var enda barnet, fick vara hemma med en instabil pappa och det var definitivt inte någon bra lösning.

– Pappa kunde gå och moltiga tre dagar, för att sedan förvandlas till ett monster och få hemska vredesutbrott. Han var också tvungen att kontrollera saker och ting och jag tog tidigt min tillflykt till kompisar.

I grannskapet hade han bra kamrater. De stöttade varandra och lekte mycket utomhus och det var en fin miljö för barn. Men innanför hemmets väggar var det inte lika lugnt och tryggt. Efter 28 års ålder jobbade pappan aldrig mer. Mamman försörjde honom och barnen.

Tuff start i skolan

Mamman och kompisarna var räddningen för Mats och fem år gammal fick han börja på förskola. Han gick med dem som var ett år äldre – inte för att han var ovanligt mogen, utan av sociala skäl. Han behövde komma hemifrån.

Men som 5–6-åring var han inte alls särskilt duktig. När barnens förmåga till inlärningar testades inför skolstarten såg det allt annat än ljust ut. Han kunde inte sådant som barn i hans ålder förväntades kunna och fick näst ­lägsta betyg.

– Men min sociala kompetens var stor, och där hade jag stora A, säger han med ett ­leende.

Han hankade sig fram under lågstadieåren med mest 3:or i betyget. Undantaget då musik, där han hade en 5:a. Men på mellanstadiet lossnade det och han hade fler 4:or än 3:or i betyget. Högstadieåren gick ännu bättre och det var dags att söka till gymnasiet.

Utbildade sig efter lumpen

Tillsammans med sin mamma träffade han yrkesvalsläraren och förkunnade då att han ville gå tvåårig social. Men yrkesvalsläraren som sett hans betyg förordade treårig samhällsvetenskaplig linje. Och så blev det.

– Jag var en idrottskille och hade 5:a i idrott, med siktet inställt på att bli idrottslärare, berättar han. Och kompisarna frågade om jag inte skulle följa med till Lund för att plugga.

Men tiden var ännu inte mogen. Mats började jobba på ett slakteri som lagerkille och därefter väntade lumpen. Och han hade sin mammas ord klingande i öronen: ”Läs inte för mycket, då kan du bli förläst”.

– I mammas värld var det viktigaste att vara hel och ren, och att inte låna pengar.

Men visst läste han, och efter lumpen ändrade han sina framtidsplaner. Han bestämde sig för att läsa till fritidsledare och gick en tvåårig utbildning på folkhögskolan i Olofström. Och där väntade Mette som sedan blev hans fru.

Ville att föräldrarna skulle skiljas

Föräldrarna var fortfarande gifta, och pappan var lika sjuk. Men redan när Mats var 13 försökte han få sin mamma att lämna pappan.

– Det visar väl hur det var, säger han allvarligt. Det är ju inte så vanligt att en 13-åring försöker övertala sin mamma att skiljas.

Men mamman vägrade och efter mycket funderande fick han så småningom ett svar: ”Du vet inte vad som kunde ha hänt med oss om jag hade lämnat honom”, sa mamman.

– Hon spikade upp sig på korset för att rädda mig – en vetskap som är tung att bära, konstaterar han allvarligt.

Nu blev det i stället pappan som lämnade mamman. 1980 var skilsmässan ett faktum och då träffade pappan en ny kvinna. Mats kände enbart lättnad, samtidigt som han tyckte synd om den nya kvinnan. Hon visste inte vad som väntade.

Därmed bröts kontakten mellan far och son, men mamman fanns kvar som en trogen supporter. Hon följde honom på hans fortsatta färd genom livet och till hans stora glädje fick hon 28 lugna år utan ­pappan.

Han läste klart till fritids­ledare och det gick bra för honom. När han tog examen hade han högsta betyg i alla ämnen och återigen höjdes rösterna: Skulle han inte åka till Lund för att studera? Men han valde en annan väg och började arbeta som obehörig högstadielärare i Olofström. Och det var en ganska tuff period.

– Det var under 70-talet och jag jobbade i ett segregerat område, där det var minst sagt stökigt, minns han. Längre fram i livet kom jag att jobba i högstadieskolor i Malmö, men de var faktiskt mindre problemfyllda än den i Olofström.

Doktor i sociologi

Efter fem, sex år i Olofström började han och hans Mette blicka söderut och sneglade mot Lund. Äntligen skulle han börja läsa, men hade då fått ge upp en dröm. Han hade försökt sig på en musikkarriär, och det var hans innersta längtan att livnära sig på musiken. Men det gick inte så bra och det akademiska tog över helt och hållet.

– Sedan blev jag akademin trogen i 41 år, berättar han. Jag disputerade 2002, då jag blev doktor i sociologi och min avhandling handlade om en klassresa.

Han säger själv att han blivit besatt av hur saker blir och har lagt ner en hel del tid på att lära känna sig själv. Han har brottats med flera depressioner och gått i terapi för att försöka lösa sina problem. För honom har det varit ett sätt att hantera sig själv och han har fått hjälp att tackla demonerna.

Den sista terapin var kort och kärnfull. Han tycker om att prata och har gillat att träffa terapeuterna, men då förkunnade terapeuten att Mats redan visste det han behövde veta.

– Han bad mig gå därifrån och att ”använda det jag vet”, säger han med ett skratt.

När han blickar tillbaka på sin barndom och jämför med de barn och ungdomar som idag får olika diagnoser, kan han bara konstatera att det finns neurologiska spöken som ställer till det i våra liv. Han förstår också att det är svårt att sätta diagnoser, och att många problem kan bero på dålig skolgång.

– Men diagnoser får aldrig någonsin vara ett hinder för att tro på sig själv, säger han med eftertryck. Och det kan gå bra i livet, även om början är svår.