• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Marias sambo blev ihjälkörd av tåget

    Maria höll just på att avsluta frukosten tillsammans med sina och sambons två små barn när hon hörde tåget tuta och bromsa. Panikslagen rusade hon ner till den obevakade järnvägsövergången.

    Marias sambo blev ihjälkörd av tåget

    Maria Wirén sätter sig på knä med 2-årige sonen Hilding i famnen vid minnesstenen över hennes livskamrat Magnus. Stenen har hon rest bredvid den obevakade järnvägsövergången som blev hans död.
    Lilla Maja, 4, lägger kinden mot den kalla stenen. Hon har fortfarande svårt att förstå att hennes pappa aldrig kommer hem igen.

    – Det har jag ibland också fast det var jag som hittade honom trasig i diket. Varje dag är en kamp för att kunna orka leva vidare. Bara det att försöka hålla uppe en fasad och inte börja gråta tar enormt på krafterna,
    säger Maria.

    Det var lördagsmorgonen den 19 januari förra året som Marias sambo och Hildings och Majas pappa Magnus, 36, blev ihjälkörd av tåget, Han blev det tionde dödsoffret för obevakade järnvägsövergångar i Sverige de senaste sju åren.

    Han var vid olyckstillfället på väg för att köra från gården Torp, som han och Maria bor på, utanför Kisa i Östergötland till sina föräldrars gård där han tagit över lantbruket. En sträcka som han kört tusentals gånger.

    – Han skulle åka dit och ta hand om djuren. De måste ju skötas oavsett om det är vardag eller helg. Vi gav varandra en puss, sa hej då och att vi ses snart, berättar Maria.

    Magnus blev bara 36 år gammal och Maja förlorade sin pappa.
    Foto: Privat

    Spridda skrotdelar

    Meningen var att Maria skulle köra med barnen till svärföräldrarnas gård strax efteråt. Barnens farmor skulle passa dem eftersom hon skulle jobba den här dagen på konferensanläggningen där hon är anställd som kock.

    – Jag skulle bara duka av frukosten och klä barnen. När jag höll på i köket hörde jag tåget tuta och tittade reflexmässigt ut genom fönstret.

    I just det ögonblicket körde persontåget mellan Linköping och Kisa i hundra kilometer i timmen på hennes sambos bil. Hon såg bilen slungas upp i luften men sedan skymdes sikten av några hus som ligger mellan gården och den obevakade järnvägsövergången.

    – Jag sa till Maja att ta hand om sin lillebror och sedan fick jag på mig ett par skor och sprang så snabbt jag kunde ner till järnvägsövergången, berättar Maria.

    När hon kom fram till järnvägsövergången kunde hon inte ens se någon bil.

    – Det var bara skrotdelar som låg utspridda längs järnvägsspåren. Tåget stod stilla ungefär 300 meter längre bort.

    Maria fick syn på Magnus, som låg livlös i gräset bredvid järnvägsspåren ett trettiotal meter från övergången.

    – Han var varm när jag hittade honom, men han kallnade snabbt.

    Maria vägrade acceptera att hennes sambo var bortom all räddning. Samtidigt som hon ringde 112 och larmade ambulans satte hon igång med återupplivningsförsök genom hjärt-lungräddning.

    – Jag ropade på hjälp länge, men det kom ingen från tåget. Jag ringde då min mamma och skrek att hon var tvungen att komma så snabbt som möjligt.

    När ambulansen kom fram insåg Maria att det inte fanns något mer hon kunde göra. Hon sprang tillbaka upp till sina barn.

    De var ledsna och rädda och det var inte så konstigt. De fick tillbaka en helt annan mamma. Hela vårt liv rycktes ifrån oss på någon sekund.

    Minnesbilderna av vad som sedan hände är något diffusa för Maria. Hon kommer ihåg att det kändes som hela hennes hem fylldes av människor. Där var ambulanspersonal, brandmän, poliser, hennes föräldrar och Magnus föräldrar och syskon.

    – Vid 17-tiden på kvällen fick vi komma in till sjukhuset i Linköping för att ta farväl av Magnus.

    Den första tiden efter olyckan hade Maria svårt att sova. Så fort hon blundade kom skräckbilderna från olyckan tillbaka.

    – Det är framför allt två minnesbilder som är starka. Den första är när jag såg hans bil träffas av tåget och den andra är när jag ser hans trasiga kropp i gräset bredvid järnvägsspåren.

    Resterna av bilen släpades 300 meter innan lokföraren fick stopp på tåget.
    Foto: Per Svensson Borrud

    Skulle gifta sig

    När Magnus förolyckades hade han och Maria varit ett par i nio år. De träffades 2010 och förlovade sig 2013.

    – Meningen var att vi skulle gifta oss, men det kom två barn emellan, säger Maria med ett tårfyllt leende. Vi hade börjat prata igen om att vi skulle göra det.

    För sex år sedan flyttade de till gården Torp. Hennes föräldrar driver ett ekologiskt jordbruk på gården intill.

    – För ett par år sedan tog Magnus över skötseln av sina föräldrars lantbruk, som ligger några kilometer härifrån. Varje morgon körde han dit och varje morgon passerade han den obevakade järnvägsövergången, säger Maria.

    Varför han inte såg tåget morgonen den 19 januari är det ingen som vet. Enligt beräkningar ska han ha haft åtta sekunder på sig att se tåget.

    – Han satt troligen i sina egna funderingar den där morgonen. Det finns ingen annan förklaring, säger Maria.
    Hon är mycket kritisk till den dåliga säkerheten vid järnvägsövergången. Vid olyckstillfället fanns det varken bommar, lampor eller andra varningssignaler. Ett år efter olyckan har säkerheten fortfarande inte förbättrats.

    – Trafikverket har lovat att sätta upp en ljudtavla, men inte ens det har man gjort. Hur svårt kan det vara?

    Maria vill ha bommar vid järnvägsövergången eller åtminstone varningsljus. Hon har inte själv kört över järnvägen på den platsen sedan hennes sambo dödades utan använder en mindre skogsväg som är flera kilometer längre.

    För snart 30 år sedan var hon nära att förlora sin mamma och sin storebror vid en liknande olycka på en annan obevakad järnvägsövergång i närheten av Kisa.

    – Både mamma och min bror skadades allvarligt. Men de överlevde, som väl var.

    Att det skulle drabba hennes anhöriga ytterligare en gång var inget hon kunde föreställa sig i sina värsta mardrömmar. Nu tvingas hon hitta en fungerande vardag för sig och sina två barn. Hon har nyligen kunnat gå tillbaka till sin tidigare arbetsplats, men hon klarar ännu bara av att jobba halvtid.

    – Det är jättejobbigt att se att barnen är tvungna att växa upp utan sin pappa, säger
    Maria och lägger handen på minnesstenen.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!