Ingeborg blev ensam med tio barn

Bernhard och Ingeborg Eriksson fick tio barn mellan 1931 och 1945. En flicka född 1930 dog tre dagar gammal. Familjen var till en början statare och flyttade mellan olika gårdar i Uppland. Det var fattigt, dragigt och trångt. Äldre syskon blev vana vid att hjälpa de yngre.

– Jag bytte blöjor, kokade välling, högg ved och bar vatten. När vi värmt badvatten till baljan fick vi barn bada i samma vatten i omgångar, berättar Bernt Eriksson, 88 år, som är äldst i syskonskaran.

– Man fick fixa mycket själv. Jag gjorde skidor av brädorna till en silltunna.

Systern Siv Dahlqvist, 80 år, minns när syskonen ställde sig i en lång kö på kvällen, fick
en bit bulle av pappa och sedan gick till sängs. En högtidsstund.

– Pappa var jättesnäll, säger Siv. Han brukade dansa till musiken från radion.

Maj-Lis Mattsson, 74 år, berättar att hennes pappa var skicklig på att sticka och att han som ett skämt en gång fick ett snörnystan i present av grannarna.

– Ja, pappa var snäll, men det var mamma som uppfostrade oss, tillägger Bernt.

Blev svårt sjuk

Julen 1943 blev så svår att en syster till mamma Ingeborg fick gripa in och ordna med matkorgar från Missionskyrkan i Gamla Uppsala. En korg med kläder och leksaker fick bli julklappar. Pappa Bernhard var under året sjuk i hjärnhinneinflammation, en av flera sjukdomar som drabbade familjen under 1930- och 1940-talen.

År 1946 brann det i familjens bostad, ett före detta ödehus i skogen med lång väg att vandra till skolbussen. Småbarnen hade lekt med tändstickor och det kunde ha slutat illa om inte tonåriga systern Eivor Karlsson, 87 år, ingripit snabbt och larmat en granne som ringde brandkåren. Aftonbladet hyllade hjältinnan med en artikel!

Strax efter branden kunde familjen flytta till ett modernt boende i Uppsala. Men det var fortfarande trångt – tolv personer delade på fyra rum och kök.
Bernhard hade efter statartiden och militärtjänst under andra världskriget fått jobb vid järnvägen och framtiden såg kanske lite ljusare ut för familjen. Barnbidragen lättade något på den ekonomiska bördan.
Men så en oktoberdag 1950 ringde det på dörren.

Klämdes till döds

– Polisen berättade att pappa klämts till döds i en olycka på godsbangården i Uppsala, berättar Maj-Lis som var hemma när dödsbudet kom. Då grinade mamma. Senare pratade hon sällan om pappa. Hon höll inne med sina känslor.

Vid 43 års ålder blev Ingeborg Eriksson änka och familjeförsörjare och tvingades att jobba dubbelt, både på ättiksfabriken i Uppsala och som städerska på centralstationen.

– Hon var fenomenal på att spara och vända på matslantarna. Vi ärvde kläder och fick också kläder från Frälsnings-armén, minns Ove Eriksson, 75 år.

Han, liksom flera andra syskon, bodde stundtals som sommarbarn eller längre tid hos familjer på olika ställen i landet.

– Mormor och morfar, som var lantbrukare, var också till hjälp och kom med mat ibland, berättar Bernt.

– Det var skönt att kunna vara ensamt barn en sommar, påpekar Rigmor Aspenlind, 77 år, apropå livet i en stor syskonskara.

– En familj jag bodde hos ville adoptera mig, men det tackade mamma bestämt nej till, säger Kerstin Andersson, 78 år.

Hade järnkoll

– Mamma var ingen känslosam person som kramades och höll på, men hon släppte aldrig något barn ur sikte och hade järnkoll på allting, säger syskonen.

– De barn som tjänade pengar fick naturligtvis bidra och jag hade gärna arbetat, säger Siv. Men mamma bestämde att jag skulle vara hemma och ta hand om småsyskonen när hon jobbade. Och så blev det.

Det är hos Siv vi träffar de nio syskon som är i livet. Brodern Allan gick bort för några år sedan. Siv fyller 80 år och bjuder på smörgåstårta hemma i Rosersberg utanför Stockholm medan syskonen lyfter fram minnen, stora och små. Timmarna flyger iväg.

Syskonen har hållit ihop i alla år. De bor hyggligt nära varandra utom Bernt, som fann kärleken i Malmö 1952 och blev kvar.

De talar med värme om mamma som orkade så ofattbart mycket och levde kvar i Uppsalahuset tills hon blev 93 år.

– Hon lagade all mat själv när vi växte upp, säger Inga-Lisa Bohlin, 85 år. Och syskonen minns också hur det luktade nybonat på julafton när mamma varit uppe tidigt och gjort fint.

– Men visst var hon utmattad ibland. Jag minns hur hon slumrade till på tåget under en resa, berättar Elsy Eriksson, 81 år.

Hann hon med att göra något för sig själv?

– Mamma var lite aktiv i Frälsningsarmén där hon kokade kaffe, minns syskonen. Hon var förresten också noga med att alla barnen skulle gå i söndagsskola.

– Mamma var självklart trött och stressad av allt jobb och ansvar, säger Bernt. I slutet av 1950-talet fick hon blödande magsår. Men mamma beklagade sig aldrig och fick sedan vara frisk resten av sitt liv. Hon reste en del och broderade mycket.

– När vi hälsade på var det fortfarande mamma som lagade maten, säger Bernt. Och hon gjorde sylt och mos av bär och frukt. Ingenting fick slängas.

Vad har ni lärt er av barndomen?

– Vi svetsades samman av omständigheterna. Det har väl också varit en styrka vid problem i livet att tänka på mamma som klarade så mycket, menar flera av syskonen.

– Men visst bråkade vi också som barn, säger Eivor En gång klippte jag till en av mina bröder med ett vedträ!

Syskonen Eriksson rotade sig med jobb som bagare, sömmerska, damfrisörska, affärsbiträde, kontorsanställd och barnskötare, får vi veta vid en snabb rundfrågning. De har färre egna barn än sina föräldrar och mormor och morfar som hade tio barn.

– Gift dig inte med honom, det blir bara en massa ungar, sa man till min fru. Men det blev bara två, konstaterar Bernt med ett skratt.

Innan vi skiljs återkommer Siv till mammans järnkoll och disciplin.

– Efter hennes död tittade vi igenom alla hennes papper. De var i perfekt ordning. Jag hittade kvittot på en gitarr som hon en gång köpt till mig.

Allan blev det sista syskonet som träffade mamma år 2000.

– Han var lik pappa, både till sättet och till utseendet, säger Siv. När mamma fått träffa Allan gick hon bort.