Jag lovade henne att ta hand om barnen

Glenn Boström och hälsobloggaren Terese Alvén var överens om att de ville ha en stor familj. De båda träffades år 2006, gifte sig tre år senare och sedan gick det snabbt tills de var tvåbarnsföräldrar och levde familjeliv med allt vad det innebär.

– Vår familj var lite som ett självspelande piano och vi kände att det skulle vara mysigt med ett tredje barn. Visst, vi hade som så många andra fullt upp med att få ihop livspusslet, men vi älskade familjelivet.

Glenn berättar att vid sidan av sitt gemensamma liv hade både han och Terese en aktiv vardag på varsitt håll, Glenn som domare på hög nivå i innebandy och Terese som tränings- och hälsoinspiratör.
Förra hösten blev paret gravida och glädjen var stor. Redan i vecka 13 var Tereses mage ovanligt stor, de tänkte då att hon väntade tvillingar.

– Ja, det var den enda logiska förklaringen. Vi var aldrig oroliga, men Terese som hade bra koll på sin kropp kände att den här graviditeten skilde sig från de tidigare två.

Glenn menar att de därför inte riktigt kunde njuta av graviditeten. På de obligatoriska kontrollerna sa man att “ibland visar sig graviditeten tidigt och ibland nästan inte alls”. Kvällen innan paret skulle göra sitt KUB-test drabbades Terese av väldiga magsmärtor.

Smärtorna gav inte med sig och de fick åka in till sjukhuset. Där konstaterade man att Terese hade en funktionell cysta på höger äggstock. Inte förrän dagen efter, då man genomfört en operation och tagit bort cystan, insåg man hur stor den faktiskt var, 23 centimeter med en vikt av 3 kilo!

Glenn berättar att läkarna försäkrade dem om att allt i övrigt såg bra ut och vid ultraljudet såg bebisen ut att må bra. Cystan skickades på analys, men paret ombads fortsätta njuta av livet och sin graviditet. En månad senare kallades Glenn och Terese tillbaka till sjukhuset för att få resultatet av provsvaren.

– Vi fick då veta att det var en borderline-cysta, alltså varken god- eller elakartad. Läkarna tyckte att vi skulle komma på ett återbesök när bebisen väl var ute.

Avbröt graviditeten
Graviditeten fortlöpte och i vecka 20 var det dags för ännu ett ultraljud.

– Vi fick nu reda på att fostret visade på flera kromosomavvikande markörer. Vi gick ut från dörren till mödravårdscentralen, omtumlade och chockade. Hade vi inte redan två barn hade vi säkert fullföljt graviditeten, men ganska snabbt var vi överens om att vi ville avbryta. Vi kände att våra barn inte skulle behöva försaka sin mamma- och pappatid.

Det var en stor, tung sorg, inte bara för Glenn och Terese, utan även för barnen som hade sett fram emot att få ett litet syskon. Glenn minns att sonen Charles reagerade väldigt starkt.

I mars 2019 när Terese gjorde en efterkontroll av sin graviditet förklarade man att de kunde fortsätta att försöka bli gravida, trots att hon endast hade en frisk äggstock. Mer än någonsin ville paret ha ett tredje barn och planerade på nytt för att bli gravida. Men snart drabbades Terese ännu en gång av smärtor i magen. Med tanke på att hon börjat träna, både snabbt och mycket, direkt efter den avbrutna graviditeten, trodde hon att det kanske kunde handla om framfall.

– Vi befann oss åter hos gynekologen och då konstaterades att Terese hade fått en funktionell cysta även på sin vänstra äggstock. Med facit i hand, här skulle vi kanske stått på oss. Man sa till oss att sådana här cystor är fullt naturliga och inget att oroa sig för. Men Terese kände sin kropp och även om jag inte vill lägga skulden på någon, eller att det hade förändrat slutförloppet, så skulle vi bett om mer noggranna undersökningar, menar Glenn vars liv från den dagen sedan sakta raserades.

Tereses smärtor tilltog allt mer och fredagen den 26 april skjutsade Glenn sin fru till sjukhuset. Han minns dagen väldigt väl för dagen därpå skulle han vara domare i SM-finalen i innebandy.

– På sjukhuset sa man att cystan troligtvis hade läckt blod ut i buken och att det var det som gjorde så ont. Blodet skulle sugas ut men läkarna ångrade sig och skickade hem Tess på tisdagen.

Smärtan höll i sig och på fredagen åkte vi tillbaka och då väcktes första misstanken om en långt gången äggstockscancer.

Känd träningsinspiratör
Terese var endast 36 år, känd som en av landets stora inspiratörer inom träning och hälsa. Hon drev hälsobloggen En spark i baken och har också skrivit flera böcker i ämnet. Bara några månader tidigare hade hon fått ännu ett bokkontrakt, till Rörelserik – 52 övningar som får igång hela familjen.

– Hon var så peppad och glad över det här bokprojektet, men det man befarade fick vi snart bekräftat. Det var långt gången cancer. Så ung och frisk, det fanns inte på kartan att Terese skulle drabbas. Men denna sjukdom skiter fullständigt i hur man lever eller hur man är.

Vid beskedet berättar Glenn att Terese mitt i allt var rätt samlad.

– Hon ville bara få allt åtgärdat, bli frisk igen så hon kunde fortsätta att skriva klart sin bok och få leva på med sin familj, säger Glenn och berättar vidare att ju längre sjukhusvistelsen fortskred desto mer växte ångesten.

De båda pratade om hur de kände, men Terese ville främst hantera sina känslor själv.
– Det var så hon funkade. Vi i hennes omgivning kunde stötta henne, men hon tog sällan hjälp för att rycka upp sig själv. Det ville hon klara på egen hand.

 

Snabbt förlopp
Efter den där fredagen då Glenn skjutsade in Terese till sjukhuset kom hon aldrig hem igen. Sex veckor följde då Glenn, barnen, Tereses familj och vänner på något sätt hittade en vardag i att regelbundet besöka Terese på sjukhuset.

– Nu, så här i efterhand, kan jag se att läkarna var ganska tydliga med allvaret, men egentligen tror jag inte att det var förrän veckan innan Terese gick bort som jag förstod att hon inte skulle klara sig. Jag fick reda på att man skulle flytta Terese till Stockholms sjukhem för att hon, som läkaren sa “skulle få bättre vård där, vård som man är bättre på att ge henne i detta läge”. Inte förrän jag frågade på vilken avdelning hon skulle till och jag som svar fick “den palliativa” sjönk det in.

Trots att Glenn hade fått rådet att berätta för barnen att deras mamma kanske inte skulle klara sig, var han inte beredd att ta det där samtalet. Under den här tiden sa han till Charles och Tilde att deras mamma var väldigt sjuk och att hon fick vård, kanske skulle hon inte bli bättre.

– Jag kunde inte berätta för dem att deras mamma skulle dö.

Inte förrän samma dag som Terese bad att bli nedsövd fick de reda på att de bara några timmar senare skulle behöva ta farväl av Terese.

För första gången under samtalet blir det tungt för Glenn att prata, orden stockar sig och han förklarar att inga ord i världen kan beskriva den där situationen.

– Jag kan stålsätta mig när jag pratar om själva sjukdomsförloppet, men när det kommer till känslor så blir det för svårt. Jag kan inte säga annat än att det var fruktansvärt, inga ord kan egentligen måla upp situationen, inga ord kan beskriva situationen tillräckligt starkt.

Glenn berättar att när stunden var kommen satt de där hos henne, hans fru och barnens mamma. Tilde var ledsen, men förstod nog inte vad det innebar.

– Hon blev nog främst ledsen för hon såg hur ledsen jag var. Charles förstod och hade nog redan förstått mycket mer än vad jag hade hoppats på. Han visste att han inte skulle få se sin mamma igen och sa: “Hej då, mamma”. Jag sa: “Jag älskar dig”. Det fanns inget vackert alls i avskedet, det var bara ren och skär sorg.

Ville bli nedsövd
Det var Terese själv som hade bett om att få bli nedsövd. Det handlade bara om dagar, det visste både hon och läkarna, och hon berättade för Glenn att hon inte stod ut med tankarna och ångesten.

– Det var egentligen inte förrän två veckor innan hon dog som man såg sjukdomsspåren, men då syntes det ordentligt. Hon avmagrade och var väldigt trött. Man såg sjukdomen i hennes ansikte.

Terese hade förlikat sig med tanken att hon inte skulle klara sig. Tillsammans med familjen, speciellt sin bror, ville hon prata om allt det ekonomiska och praktiska.

Glenn berättar att för Terese var det viktigt att på något sätt få boken klar. Fotografen och vännen Jane Haglund fick till en överenskommelse med förlaget om att hon skulle hjälpa Terese med att färdigställa boken.

– Terese kände sig lugn med tanken på att boken trots allt skulle ges ut. En bok som skulle handla om ett ämne som stod henne väldigt varmt om hjärtat, rörelseglädje. Det var också självklart för henne att alla intäkter från boken skulle gå till Cancerfonden.

Det absolut svåraste för Terese var att hon inte skulle få se Charles och Tilde växa upp.

– Jag lovade henne att barnen alltid skulle få höra hur mycket deras mamma finns där ändå och älskar dem.

Till slut kom dagen då Terese ville ta avsked.

– Hon sa till mig att hon inte bara kunde ligga där och vänta. Rädslan i hennes ansikte var så stark. Så från att vi var där den där dagen på ett “vanligt besök” blev denna dag vårt avsked.

Terese fyllde 37 år den 5 juni, den 8 juni sövdes hon ner och den 11 juni, dagen innan sonen Charles skolavslutning, somnade hon in.

Det har inte gått mer än tre månader när denna intervju görs och Glenn konstaterar hur märkligt det är att en vardag på något sätt bara måste infinna sig mitt i denna sorgeprocess.

– Det är både en trygghet och en belastning att ha barn i detta sammanhang. I barnen kan man hämta kraft och de kan ha förståelse för att alla är ledsen, men samtidigt fortsätter de att ha behov. De vill ha frukost, lunch och åka på aktiviteter vilket gör att jag måste fortsätta. Jag tvingas att ta tag i vardagen, vilket lindrar eller lägger sorgen åt sidan emellanåt.

Viktigt att få prata
Familjen har haft ett starkt socialt skyddsnät, både från Tereses och Glenns familjer, men även från vänner och bekanta.

– Alla har varit otroligt stöttande. Något jag lärt mig är att inga rätta ord lindrar eller hjälper. Det räcker med “vi tänker på dig” eller “vi finns här om det är något”. För mig har det känts övermäktigt att bara plocka ur en diskmaskin. Min hjärna slutade att fungera, kunde inte planera eller tänka framåt.

Glenn menar att därför kändes det extra skönt när någon bara kom hem och fyllde kylen med färdiglagad mat. Det har också känts bra för honom att få gå och prata med någon.

– Redan när Terese och jag fick avbryta graviditeten fick vi träffa en kurator. Samma person har jag fortsatt att prata med. Att få säga sina tankar högt har varit viktigt och läkande för mig.

Sedan Terese gick bort finns hon fortfarande närvarande i hemmet.

– Vi har kvar alla hennes kläder och saker, det finns ingen anledning att ändra på något ännu. Vi pratar om Terese dagligen och barnen tar ofta upp olika anekdoter eller minnen de har av sin mamma. Det är viktigt att få ha kvar Terese så mycket vi kan i vår vardag, det ger oss alla en viss trygghet.

Det Glenn främst saknar med Terese är det han också en gång i tiden fastnade för.

– Allt var så naturligt, okomplicerat och självklart med henne. Jag saknar den känslan och kanske kommer jag aldrig känna den igen. Och hon var en fantastisk mamma och vän.

Glenn berättar att han kan uppleva livslust och lycka emellanåt, åtminstone gör han det i barnen och han försöker “så gott han kan” kompensera barnen för ett liv med både en mamma och pappa.
 
– Men det måste gå mer tid innan jag kan se framåt. Jag drömmer om att hitta en vardag där både jag och barnen kan känna glädje.