Mamma straffade mig med tystnad

Med endast tre år kvar till 60 är Pekka Heino i bättre form än någonsin.

– Jag har aldrig tränat så mycket eller så regelbundet som jag gör just nu. Det skulle faktiskt vara kul att testa att göra en sådan där undersökning där man kan se i vilken ålder ens kropp fysiskt befinner sig i, menar Pekka som också håller sig i form genom att cykla överallt.

– Jag är cykelburen så vi kan ses vart du vill, men gärna innanför tullarna, skojar Pekka på telefon inför vårt möte.

Vi ses på ett av Stockholms mest centrala hotell. Det har nu gått ett år sedan han sade upp sig från sin anställning på SVT efter 30 år inom tv och radio. Pekka är ett av SVT:s mest kända ansikten och känns särskilt igen från Go’kväll, ett program han ledde i sju år, men också från Röda tråden, Entré och Vi i femman.

– Jag vill vara min egen och prova på att äga mig själv, mitt namn och min röst, säger Pekka som tycker att det är på tiden att han bestämmer över sig själv. Han tror att om han hade stannat kvar som anställd hade det mest blivit en nedräkning kvar till pensionen.

– Trots att den här nya jobbsituationen ger en mer osäker tillvaro har den gett mig en spark i baken. Under det här året har jag insett att det var helt rätt beslut jag tog. Jag tänker att jag skulle tagit steget tidigare, kanske inte för min karriärs skull men för min egen personliga resa.

Pekka förklarar att han fortfarande gör uppdrag för radio och tv även om han inte har en anställning där. Dessutom tar han jobbuppdrag som konferencier eller moderator. Han får gå på auditions och visa arbetsprover precis som vem som helst.

– Nej, jag får inte fler uppdrag bara för att jag är känd. Det är ju en sak att se mig i tv, men rollen som moderator har inte alla sett mig i, säger Pekka ödmjukt.
Pekka hade också sparat pengar inför frilanslivet och även om han hoppades att det skulle gå bra var det inget han kunde ta för givet.

Straffades med tystnad

Som 9-åring kom Pekka till Sverige från Finland. Han och hans mamma Mirja bodde till en början i ett invandrartätt Norrköping.

– Vi slussades in i ett område där många andra finska familjer fanns, men det tog nog högst ett halvår innan jag talade flytande svenska. Det var i denna veva som Pekka började tänka på sin och mammans relation. Han tittade på andra familjer och insåg att han själv hade det ganska jobbigt.

– Till en början var nog språket en av orsakerna. Under de drygt 30 år som hon bodde här lärde hon sig aldrig svenska flytande. Jag kunde reta och pika henne för att jag var bättre, men det skulle jag inte ha gjort. En sådan grej kunde ge allvarliga följder.

Pekka beskriver en uppväxt där han kuvades under sin dominanta mor. Han tog aldrig hem vänner, skötte skolan exemplariskt och hjälpte till hemma.

– Hennes taktik var att straffa mig med tystnad. Jag har alltid haft svårt för ordet “mamma” och istället känt mig mer bekväm med hennes namn. Det reagerade hon också starkt inför. Jobbet kom i första, andra och tredje hand. Hon gav mig aldrig en tillåtande känsla av att jag faktiskt existerade och var en familjemedlem.

Pekka beskriver vidare hur hans mammas tystnad kunde vara i timmar, ibland i veckor. Detta gav förstås en ångest, som Pekka menar satte enorma spår.

– Ofta förstod jag inte ens vad jag hade sagt eller gjort. Hon hade en oförmåga att kunna se på sig själv utifrån. Men folk i vår omgivning såg, i släkten kommenterade man min och mammas duo. Alla kunde drabbas av hennes utbrott. Pekka menar att hans mamma fick tuffa till sig ganska tidigt och lära sig att lösa problem genom att lägga locket på.

– Vi växte båda upp utan en pappa och är båda resultatet av oplanerade graviditeter. Detta hade vi ju kunnat enas i, men vi kunde inte mötas i något.

Hårt skal

När Pekka var runt 20 år flyttade han hemifrån. Det var då han på riktigt förstod vilken knepig relation han hade till sin mamma. Hon hade bestämt allt åt honom under hela uppväxten, och när han väl skulle stå på egna ben visste han inte vad han kände eller tyckte.

– Jag hade inga åsikter om något. Min världsbild påverkades helt av hennes uppfattning. En kompis pratade med mig om det här. Hon upplevde att jag, precis som mamma, hade ett skal som det var svårt att komma innanför. Hon petade och petade, till slut kom hon innanför det där skalet och något hände med mig. Där och då började min väg till en egen identitet.

Vid den period då Pekka blev ett känt ansikte i tv och en känd röst i radio bodde både Pekka och hans mamma på olika platser i Stockholm. Men Pekka tror att en av anledningarna till att hans mamma senare flyttade tillbaka till Finland, där hon bor idag, var att hon inte klarade av att hela tiden bli påmind om sin son.

– När någon frågade henne om Pekka var hennes son brukade hon svara “Nej, men det är jag som är hans mamma”. Hon stördes av att hon ofrivilligt också hamnade i rampljuset och ville bara bort, resonerar Pekka.

Bröt kontakten

Under åren som följde fortsatte Pekkas mamma att under kortare eller längre perioder hota honom med tystnad. För två år sedan fick Pekka till slut nog.

– Jag fattade beslutet att inte längre ha någon kontakt med min mamma. Jag bröt kontakten genom att använda hennes egen metod – tystnad. Jag svarade inte när hon ringde och mina sista ord till min mamma var “Jag orkar inte mer”. Jag känner att jag bröt upp med gott samvete. Jag har under hela mitt liv försökt att möta henne i samtal och till och med bett henne om att söka professionell hjälp. Men det var alltid tvärt nej.

Pekka beskriver att för varje dag som gått efter att han brutit upp med sin mamma har han känt en allt större lättnad. Han beskriver en inre frid, en balans. Och på frågan vad Pekka skulle känna om han stod vid sin mammas grav är svaret “lättnad”. Sedan han gick ut med sin historia om relationen mellan honom och hans mamma har han mötts av enbart positiva reaktioner.

– Det är många som hört av sig som känt igen sig eller på något vis blivit tröstade i sina egna familjesituationer. Tänk vad många det är som gör saker för sina familjemedlemmars skull trots att det bara knyter sig i magen.

Den dysfunktionella relationen har satt sina spår i Pekkas personlighet.

– Jag har fått flera direkta arv, långsintheten och den korta stubinen är exempel på sådana egenskaper som jag fått jobba hårt med.

Kärlek och respekt

Vid sin sida har Pekka hela tiden haft sin stora kärlek Erik. De har varit ett par i snart 30 år och Pekka berättar att kärnan i deras relation är ömsesidig respekt.

– Vi har aldrig tagit varandra eller det vi har för givet, något vi påminner varandra om dagligen. Jag känner en enorm tacksamhet för Erik. Han är den som ger mig mest livsglädje och lycka i livet. Visst, vi har haft våra gräl genom åren och varit beredda att lämna varandra. Men då har vi reflekterat över varför och kommit fram till att det handlar om att ständigt välja varandra på nytt. Något som jag och Erik pratar mycket om är att man inte ska falla in i det där klassiska mönstret att “Du tycker ju så här…”. Man kan ändra sig och sina åsikter under åren och man vet inte allt om varandra trots att man levt ihop i 30 år.
Pekka och Erik är varandras bästa vänner, men kan fortfarande känna stor passion.

– Det kan vi definitivt. Passionen är vi måna om, men man måste hela tiden se till att hålla den vid liv.

Har du någonsin längtat efter barn?

– Nej, i den frågan har vi alltid varit rörande överens. Vi passar andras barn, Erik har flera syskonbarn och vi har flera gudbarn. Det räcker.

Hur känner du inför att bli äldre?

– Ålder är bara en siffra. Som sagt, jag känner mig i bättre form än någonsin och i mitt inre känner jag mig som 37. Rent jobbmässigt finns det ju både för- och nackdelar med att bli äldre. Fördelen är att man har så mycket erfarenhet med sig i ryggsäcken. Nackdelen är väl att mediebranschen hela tiden letar efter nya unga förmågor.

Vad intresserar dig vid sidan av jobbet?

– Träning, film, bra serier och böcker. Jag läser så många böcker att jag väl är lite av en missbrukare. Men jag hörde någonstans att läsning är den enda beroendeframkallande drogen som är ofarlig.

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Jag har aldrig haft drömmar längre fram än ett halvår. Men jag vill fortsätta som jag gör nu, med tv och radio. Jag tycker om att sitta på en scen framför en kamera och intervjua en författare som jag gjort en massa research på genom att ha läst hens alla böcker. Jag vet att jag är bra på dessa samtal. För mig spelar det inte så stor roll om det är femton eller flera tusen som tittar. Det är själva mötet och samtalet som är det viktiga och roliga.