Barbro var inte bara mamma

Monica Svensson valde en helt annan livsväg än mamma Barbro – hela Sveriges Lill-Babs. Ändå var det mer som förenade dem än skilde dem åt. Och nu är Monica den som kommer att vårda sin mammas minne på nya Lill-Babs-museet.

Monica Svensson

Ålder: 64 år.
Familj: Maken Gunnar, 67, barnen Jennifer, 44, Stefan, 34, och Sara, 32, från tidigare relationer, barnbarnet Elina, 23, samt jack russel-terriern Zeta.
Bor: I Järvsö, Hälsingland.
Gör: Receptionist på hotellanläggningen Järvsöbaden.
Aktuell: Tillsammans med Ljusdals kommun står Monica och hennes systrar Malin och Kristin bakom Lill-Babs museum på Stenegård i Järvsö. Museet invigdes på nationaldagen.

Jag är en tacksam idiot som går runt här på jorden och tycker att livet är fantastiskt. Citatet kommer från en intervju med Barbro “Lill-Babs” Svensson år 2012.

Nu finns inte Barbro längre kvar bland oss andra här nere på jorden men lika tacksam som hon kände sig i livet är hon nog fortfarande om hon kan se ner på Stenegård i hjärtat av hennes älskade Järvsö.

Ljusdals kommun har upplåtit delar av den kulturminnesskyddade gårdens östra flygel till det nyöppnade Lill-Babs-museum som invigdes på nationaldagen i år.

– Jag tror att mamma sitter nöjd och glad i sin himmel och tycker att det här blev väldigt bra, konstaterar dottern Monica nöjt när hon visar oss runt i de tre rummen som utgör museet.

I många år fanns det en utställning om Lill-Babs i anslutning till fiket Lill-Babs Caffär i Järvsö. När fastighetsägaren efter Barbros död sa upp kontraktet bestämde sig Monica och hennes systrar Malin och Kristin för att hitta en annan lösning för att förvalta minnet av sin mammas livsgärning.

– Medan mamma levde ville hon inte att utställningen om henne skulle kallas för ett museum. Ett museum är för dem som inte finns längre, menade hon. Nu när hon är borta känns det som att vi kan kalla det för ett museum. Det gör det också lättare för oss att kunna skapa olika tillfälliga teman i utställningen, förklarar Monica.

Blandade känslor

Ett färskt inslag i den nygamla utställningen är det “sista” rummet där besökarna får en inblick i Barbros privata liv. På hennes köksbord har man gjort en fin dukning i enlighet med hur Barbro själv brukade duka bordet inför middagsbjudningar för släkt och vänner.

Invid kakelugnen en bit bort står en fåtölj från Barbros hus. På bordet intill ligger hennes läppglans och ett protokoll där hon antecknat ställningarna i olika omgångar av sitt favoritkortspel Plump.

– Även om smådetaljer som exempelvis tapeterna inte överensstämmer med hur det ser ut i mammas hus, känns det verkligen som att man kommer hem till henne. Det är med blandade känslor som jag har jobbat med utställningen. Härom dagen saknade jag mamma så fruktansvärt mycket att jag inte ens ville gå in här eftersom det blev så känslosamt, säger Monica.

Då vi ses en onsdagseftermiddag har Monica varit igång i många timmar. Tidigt på morgonen hjälpte hon äldsta dottern Jennifer i hennes nyöppnade lilla brödbutik ett stenkast bort. Lite senare väntade mottagande av flera busslaster med resenärer som rest långväga ifrån för att beskåda museets skattkista av Lill-Babs-föremål.

Hela familjen samlad

Allt sedan barnsben är Monica van vid att dela mamma Barbro med hennes stora hängivna publik.

– Det är klart att jag någon gång har kunnat känna: “Men kan jag inte få ha henne för mig själv en stund?” Samtidigt vet jag ju inte om något annat. Mamma var inte bara väldigt mån om sin publik utan också om vänner och kollegor. Jag tror att hon tänkte: “Familjen finns där ändå men vännerna måste man värna om på ett annat sätt för att få behålla.”

– När mamma blev sjuk fick vi i familjen för första gången ha henne helt för oss själva, vilket var oerhört skönt. Vi fick en jättefin sista tid tillsammans. Även om det gick väldigt, väldigt fort hann vi ändå ta till oss att hon inte skulle överleva.

Sex dagar före Barbros död fyllde Monicas dotter Sara år.

– Mamma var väldigt trött på slutet men när vi skulle ringa och sjunga för Sara, som befann sig i Spanien, reste hon sig plötsligt upp i sängen och sjöng för full hals. Vi var rädda att Sara inte skulle hinna hem för att säga hej då till mamma. Men både hon och mitt barnbarn Elina, som var i Australien, hann hem i tid.

På påskafton var hela familjen samlad på den palliativa avdelning på Stockholms sjukhem där Barbro spenderade sin sista tid.

– Vi satt och åt påskmiddag i avdelningens matsal och gick in till mamma med jämna mellanrum. Jag tror absolut att hon kände att vi var där. På tisdagen, då hon dog, var jag och min dotter Sara på väg till sjukhemmet. När vi var tio minuters promenadväg därifrån kom ett telefonsamtal från Kristin. Jag förstod direkt att hon ringde för att tala om att mamma hade somnat in.

En sista gång samlades hela familjen vid Barbros säng.

– Mamma såg ut precis som om hon låg och sov. Det fanns ingenting i hennes ansikte som avslöjade hennes sjukdom. Hon var lika brunbränd och vacker som hon varit en vecka tidigare. Det är jätteskönt att få bära med sig det sista minnet av henne.

Barbro var inte bara mamma
Lill-Babs var omgiven av sin familj på slutet av livet.

Känner närvaron

Några månader efter Barbros död blev ett grannhus ett hundratal meter från hennes ombonade trävilla till salu.

– Det kändes som att det var meningen att jag och min man skulle köpa huset, så det gjorde vi, berättar Monica.

– När jag sitter i vårt vardagsrum ser jag mammas hus. I början, när jag gick in i huset för att titta till det och vattna blommorna, tänkte jag: “Men hon kommer ju tillbaka.” Jag var så van vid att hon reste mycket och var borta långa tider. Men till slut blev jag tvungen att inse att nej, mamma kommer inte tillbaka.

– Det skilde bara 16 år mellan henne och mig. När hon dog förlorade jag inte bara min mamma utan också min bästa vän. Men jag pratar fortfarande med henne varje dag och känner också av hennes närvaro. Hon har sina egna små subtila sätt att tala om att hon fortfarande finns med oss.

Vilken väg var den första du gick på?

– Förmodligen tog jag mina första steg på Hantverkarbacken i Sandviken. Jag föddes här i Järvsö. Eftersom mamma försörjde familjen och var mycket ute på turné bodde jag hos mormor Brita den första tiden men sedan blev hon sjuk och kunde därför inte ta hand om mig.

– Åtta månader gammal flyttade jag till mormors syster och hennes familj i Sandviken. De gav mig en fantastiskt fin start i livet. Eftersom mina tre “låtsassyskon” kallade mormors syster Elida för mamma gjorde jag det också. När min egen mamma kom och hälsade på benämnde jag henne “mamma Barbro”, vilket nog kändes svårt för henne.

– Då jag var i femårsåldern flyttade jag, mormor och mina tre morbröder ner till mamma i Stockholm. Vi bodde allihop tillsammans i ungefär tio år. Mina morbröder kändes mer som mina bröder eftersom vi växte upp ihop. Vi har alltid stått varandra väldigt nära i familjen och det är nog för att vi har bott under samma tak.

– Kontakten med min pappa var lite så och så under uppväxten men idag har vi en jättefin relation.
Pappa bor kvar i Järvsö. Jag har två bröder på hans sida.

Hur kom det sig att du själv så småningom valde att bosätta dig i Järvsö?

– Jag har bytt bostadsort många gånger i mitt liv. 1969 flyttade jag, mamma, Malin, mormor och min yngsta morbror Hasse till Norge efter att mamma träffat Kristins pappa Kjell Kaspersen. Jag gick åttan i Oslo men sedan flyttade jag tillbaka till Järvsö och gick ut högstadiet här.

– Efter skolan ville jag tillbaka till Stockholm. Jag träffade min äldsta dotters pappa där och blev kvar i Stockholm till 1983. Mina yngre barns pappa är från Järvsö. Det var på grund av honom som jag flyttade hit upp igen. Jag har alltid trivts väldigt bra i Järvsö. Här är jag bara Monica, inte “Lill-Babs dotter”.

Hur ser din livsväg ut?

– Den har varit krokig och brokig. Under åren i Stockholm jobbade jag inom vården, på kontor och i tygaffär. När jag kom tillbaka till Järvsö drev jag Lill-Babs Caffär och jobbade på hotellet som mamma drev. Senare har jag bland annat arbetat inom turistnäringen. Idag är jag receptionist på hotellanläggningen Järvsöbaden.

Övervägde du någon gång att gå i din mammas fotspår och satsa på en karriär inom underhållningsbranschen?

– Nej, den tanken har inte funnits över huvud taget. Det har aldrig varit min grej att stå i rampljuset.
Mina systrar är yngre och föddes in i branschen på ett annat sätt än vad jag gjorde som tillbringade mina första år hos mormors syster. Jag har aldrig skytt offentligheten, jag har bara inte valt den.

– Aldrig har jag känt mig exkluderad och frågat mig varför inte jag får vara med. När jag var yngre var jag ofta med mamma på turnéer och premiärer men sedan valde jag att flytta till Järvsö och leva ett annat liv. Den röda tråden mellan oss kvinnor i familjen är att vi alla har valt att arbeta med och för andra människor, fast vi har gjort det på olika sätt.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Min man Gunnar. Vi träffades för tio år sedan och är jättelyckliga tillsammans.
Hur är riktlinjen/vägen hemma hos dig?

– Kärlek, omtanke och samvaro är hörnstenarna. Att finnas till för varandra. Mamma och mormor lärde mig vikten av att hålla ihop familjen. Både jag och mamma har flyttat mycket. För mig har hemma alltid varit där mamma är, det är där jag har haft min trygghet. Jag tror att mina barn har känt likadant, att det är jag som är deras hem och inte huset jag bor i som sådant.

Hur har du och Barbro skiljt er åt i mammarollen?

– Vi är ganska lika på de flesta sätt. Den största skillnaden är nog att mamma var väldigt rädd för att ta konflikter. Som barn fick jag lära mig att lägga undan sådant som var dåligt på “hatthyllan” och glömma det. I vuxen ålder har jag lärt mig att hantera konflikter bättre.

Har du någonsin tagit en genväg?

– Ja, jag har genat många gånger när det gäller min egen hälsa. För tio år sedan drabbades jag av en utmattningsdepression. Hur man säger nej är något som min mamma och mormor aldrig lärde mig.
Under lång tid jobbade jag för mycket och lyssnade inte på varningssignalerna som kroppen gav ifrån sig.

– En dag gick det inte längre. Jag kollapsade och var borta från arbetslivet helt i tre–fyra år. Med tiden har jag tvingats acceptera att jag aldrig kommer att bli fullt återställd. Numera jobbar jag halvtid och är pensionär den övriga tiden.

Vart är du på väg i livet nu?

– Jag gör mitt bästa för att försöka hålla mig frisk och må så bra som möjligt. Den senaste tiden har det varit så mycket bestyr med museet att jag och mina systrar kommit efter med bodelningen och andra praktiska saker efter mammas död. Vi visste att hon skulle ha velat att vi tog itu med utställningen först.

– Jag har inte hunnit bearbeta min sorg ordentligt. Man måste komma ihåg att det är en sak att förvalta Lill-Babs minne, men en helt annan sak att förvalta minnet av min mamma Barbro.

Scroll to Top