Gunhild hade inte kommit till jobbet. Klockan var nästan nio och kollegorna började undra. Gunhild Karlsson var 38 år, ogift och hängiven sin frikyrkoförsamling. Hon var en snäll människa, gjorde aldrig en fluga förnär och skötte sitt leverne på ett oklanderligt sätt. Hon hade aldrig någonsin varit sen till jobbet, tvärtom kom alltid Gunhild en stund innan dagen skulle börja.
Arbetet i en klädbutik på Norrmalm var en viktig hörnsten i en tillvaro som blev allt mer urvattnad med åren. För visst var hon besviken över att inte ha blivit gift. De flesta andra i hennes ålder hade nästan vuxna barn medan hon levde ensam.
Jesus och arbetet blev därför det viktigaste i livet.
Så när Gunhild inte dök upp den där morgonen förstod alla att det inte stod rätt till. Timmarna gick, morgonen blev till förmiddag, men ingen Gunhild. Till slut tog arbetskamraterna tag i butiksföreståndaren. Nu fick han vackert ringa till polisen för något måste hänt henne. Till slut ringde han, om än lite motvilligt, för säkert hade allt en naturlig förklaring.
För polisen som tog emot samtalet var detta inget nytt. Varje dag ringde folk efter bekanta och släktingar som inte dök upp som de skulle, och oftast slutade allt väl. Men man skickade ändå ett par konstaplar för att kolla upp saken.
Klockan var efter lunch när poliserna tillsammans med portvakten Bertil vred om huvudnyckeln till Gunhilds tvårummare på Bjurholmsgatan 32 på Södermalm. Dörren gick upp och de kunde se att våningen låg i mörker. Portvakten tog ett kliv in men de båda poliserna föste bestämt tillbaka honom, de tog upp sina ficklampor och klev in med beslutsamma steg.
I tamburen tittade de rakt fram mot vardagsrummet. Till höger låg sovrummet, alldeles becksvart, rullgardinerna var neddragna. Ingen tycker om att se en olycka, inte ens förhärdade poliser, men det de fick se i Gunhilds säng var något alldeles fruktansvärt.
Där låg Gunhild med en kudde över ansiktet. Under kudden kunde de se resterna av ett mörbultat huvud. Hela kroppen var slagen sönder och samman och sängen var dränkt av levrat blod. Gärningsmannen hade gått brutalt fram över hela kroppen.
De båda konstaplarna sprang hastigt ut i trapphuset med näsdukarna för munnen, kräkkänslorna överväldigade dem. Det var nog det värsta de sett någonsin i tjänsten. Portvakten fick tydliga order om att inte gå in i lägenheten. Det skulle ställa till det för teknikerna.
Det dröjde inte länge innan hela gatan var full med polisbilar. Uniformerade poliser spärrade av gatan och bistra herrar i kostym med attachéväskor skyndade in genom porten. En bit bort stod en ambulans för att ta med sig Gunhild till det kalla bårhuset. Runt omkring hade människor samlats och hängde över polisens avspärrningsband för att beskåda det otäcka, nyfikna och samtidigt äcklade.
Pressen hade också samlats och väntade på bra bilder.
Mitt i detta kom Bertils son Kenta hem från sitt jobb som vaktmästarbiträde. Han bodde med sina föräldrar och en yngre bror i huset mitt emot Gunhild. Kenta såg all uppståndelse och fick syn på sin pappa, portvakten, mitt uppe i allt.
Gubben berättade att det hade varit ett mord i huset bredvid dem. Kenta såg förskräckt ut och intygade sin far att det hela lät mycket otäckt, sedan smet han upp i lägenheten. Han var inte intresserad av att
frossa i olyckan utan ville hålla sig så långt borta som möjligt.
Kenta var knappast guds bästa barn och hade hela livet ställt till med problem för sina föräldrar.
Det hade börjat redan i sandlådan och bekymren följde med honom upp i tonåren. Nu när han stod med ena foten i vuxenlivet verkade det värre än någonsin.
Mamma och pappa hade gjort allt för att hjälpa honom. De hade till och med köpt en motorcykel som han kunde sysselsätta sig med bara för att han inte skulle ställa till det mer.
Nu stod Kentas far nere på gatan och grubblade. Medan journalisterna överöste honom med frågor vändes blicken upp mot det egna köksfönstret. Där stod sonen, tom i blicken och stirrade ner över allt elände på gatan.
Bertil greps av en hemsk tanke. Men så illa kunde det väl inte vara? Eller kunde det? Han visste att det var något som hade hänt för några dagar sedan eftersom polisen hade kommit och hämtat Kenta två dagar tidigare. Gubben ville inte veta, eller orkade snarare inte.
Kenta hade blivit förhörd av polisen för en mordbrand på Drottningholmsvägen. Han hade blånekat och polisen hade inga bevis. Men poliskommissarie Bo Johansson hade på känn att den unge våldsverkaren låg bakom det märkliga brottet. Och det hade han också rätt i.
Hela sommaren hade Kenta varit på jakt efter pengar. Kompisarna var på väg att köpa en häftig båt, en snabb med kraftfull motor. Kenta ville så gärna vara med dem. Det var ingen självklarhet, de andra killarna tyckte att han var lite obehaglig, men Kenta visste inte något annat sätt att umgås. Kanske om han kunde ordna fram en del flis skulle gänget öppna sin famn mot honom.
På kvällen den 17 juli hade han haft span på en våning på Drottningholmsvägen. Redan tidigare på dagen hade han sett innehavarna släntra ut genom porten. De såg täta ut och säkert skulle det finnas ett rejält byte att roffa åt sig om han kunde komma innanför porten.
Efter arbetsdagen var våningen fortfarande tom. Kenta rekade noga innan han tog sig in i huset. Som vaktmästare kunde han lätt få tag på lite rejäla verktyg, kofot, bräckjärn och annat som lätt knäckte dörren.
Han hade stigit in i våningen och strosat runt och letat i lådor och skåp. Men inte hittat något av värde. Då brast det för Kenta. Det var hans riktiga akilleshäl, den där vansinniga vreden som kom bubblande upp inom honom. När den drabbade honom kunde det gå riktigt fel, inte minst för de som kom i hans väg.
När han inte hittat något att stjäla i våningen började han släpa in alla möbler mitt i sovrummet. Det hade blivit en rejäl hög som nästan nådde upp till taket. Som grädde på moset slängde han upp tv-apparaten högst upp, sedan tuttade han fyr och smög ut genom fönstret och smet längs takåsarna bort från platsen.
Det hade börjat brinna rejält. Som tur var så ringde någon snabbt till brandkåren för annars hade det kunnat sluta riktigt illa.
Inbrottet hade gått helt över styr och efter det var han lite nervös. Men han var fortfarande på jakt efter stålar till den där båten.
Redan på eftermiddagen, bara några timmar efter att Gunhild hittats, hade teknikerna ett rejält underlag att visa upp för mordkommissionen. De hade hittat fingeravtryck på plånbok, handväska och samtliga luckor och skåp som inte tillhörde den avlidne. Mördaren hade gått igenom hela lägenheten.
Först hade polisen tvivlat på att det varit ett rånmord eftersom det låg en tia kvar i plånboken. Men så fort de erfarna utredarna kom till platsen genomskådade de mördarens falska spår. Tian var troligtvis bara kvar för att förvilla polisen.
Dagen efter satt kommissarie Bo Johansson och läste tidningen. Han arbetade febrilt med att försöka knyta Kenta till mordbranden på Drottningholmsvägen men fastnade i en artikel om det brutala mordet på Södermalm.
Det var ett namn han fastnade för. Portvakten hade samma efternamn som den misstänkte för brottet på Drottningholmsvägen. Något inom Bo sa honom att det kunde vara mer än bara en tillfällighet.
Så snart han kom till stationen gick Bo in till mordkommissionen och drog sin teori. Kollegorna blev intresserade. Det besinningslösa och onödiga i båda fallen stämde överens. Det var i alla fall värt att kolla upp saken.
Under dagen försökte man lägga ett pussel och ta reda så mycket som möjligt om Kenta och hans bakgrund. Sakta framträdde bilden av en ung man med stora problem. Han hade kommit i klammeri med rättvisan redan som 13-åring och sedan dess hade det fortsatt.
På fredagsmorgonen knackade det på dörren hos Kenta på Bjurholmsgatan. Klockan var inte ens sju ännu. Han satt lite trött vid köksbordet och försökte klämma i sig lite frukost innan arbetet när de båda poliserna trängde sig förbi hans mamma in i lägenheten. Det fanns inte en chans att fly, med starka händer tog de honom med sig.
Det första Kenta fick göra på stationen var att lämna sina fingeravtryck. Därefter var det dags för förhör. Han satt iskall och blånekade. Han visste lite ytligt vem Gunhild var, det var väl inte så konstigt, det är ju grannar. Eller var, rättade han med ett flin.
Men han lyckades inte övertyga poliserna. Det var något med honom som inte stämde. Förhöret drog ut på tiden och innan förmiddagskaffet, knackade det på dörren. En man i kostym kom in, i handen hade han några papper och viskade i förhörsledaren öron. Polisen hade matchat Kentas fingeravtryck med de från Gunhilds våning och de stämde perfekt med varandra.
Den misstänkte bara stirrade helt tomt ner på sina fötter. I en halvtimme satt de bara på det viset men till slut kom erkännandet. Kenta berättade hela den blodiga historien, precis som det var och utan några omskrivningar.
På kvällen den 24 juli kom han hem till föräldrarna, sur och irriterad. Fickorna gapade tomma och grabbarna skulle snart köpa en racerbåt. Kenta kände sig desperat, så när pappa hängde ifrån sig sin tunga nyckelknippa på kroken i köket dök idén upp.
Kenta tog så tyst han bara kunde pappas nyckelknippa och smög ner i källaren för att hämta en rejäl rörtång, ett stadigt verktyg på nästan en meter och tre kilo tungt, som tillhygge var det livsfarligt. Sedan smög han lugnt över gatan. Det var inte så många ute, många stockholmare var ute på landet, det var ju fortfarande mitt i semestern.
Kenta gick in genom Gunhilds port och sedan upp för trapporna. Han stod plötsligt framför hennes dörr och vred om nyckeln. Våningen var mörk och Kenta var så säker på att hon inte var hemma att han inte ens iddes kolla ordentligt. I vardagsrummet fanns det bara skräp, men hennes handväska låg på en byrå i hallen. Det var spännande att sticka ner händerna där, kanske skulle det bli jackpot.
I samma stund hörde han något klagande, en dov mumlande röst, och Kenta blev helt kall. Han trodde att han var tagen på bar gärning. Men han kunde inte se någon.
Till slut hittade han Gunhild där hon låg i sängen. Hon sov och vände sig oroligt i sömnen. Då var det något som fick honom att tappa all rim och reson. Han greppade rörtången och svingade den genom luften. Första slaget dödade med största säkerhet Gunhild, det spräckte hennes skalle. Ändå fortsatte den unge mördaren att slå, helt utan besinning.
Han slog till det värkte i de egna lemmarna. På sängen låg nu ett blodigt bylte och de vita sängkläderna färgades röda. Kenta täckte huvudet med en kudde innan han fiskade upp plånboken och vittjade den på 140 kronor, en tia fick stanna för att lura poliserna.
Poliserna som lyssnade på Kentas erkännande var märkbart tagna och äcklade. Rättegången blev ingen svår sak. Kenta kom in i rättssalen med en cigarett i mungipan och under förhandlingarna satt han helt likgiltigt inför allt som sades.
Domen blev tio års straffarbete. Aldrig förr hade en 16-åring dömts till ett så hårt straff. Kenta kom ut men skulle aldrig någonsin komma riktigt på fötter. Han levde sitt liv i utanförskap och kriminalitet fram till sin död.
