Nu har mitt livs dröm gått i uppfyllelse!

 Årets Eurovision-final blev som bekant en riktig nagelbitare för oss svenskar. När alla de 41 jurygruppernas röster var sammanräknade ledde John Lundvik och hans bidrag Too late for love tävlingen. Men efter den nervpirrande upplösningen stort det klart att Nederländerna fått flest tittarröster.

Sverige puttades ned till en hedersam femteplacering. John Lundvik, som siktat på seger, var ändå nöjd med resultatet. “Det här är början på någonting nytt”, konstaterade han på instagram efter finalen. Eurovision Song Contest har öppnat dörren till en internationell karriär för John, men innan han ger sig ut för att erövra världen med sin musik väntar en lång Diggiloo-turné med hela 24 stopp här hemma i Sverige.

Arrangörerna bakom Diggiloo drog onekligen en jackpott då de i höstas kontrakterade John. Då visste ingen att han några månader senare skulle vinna en jordskredsseger i Melodifestivalen genom att få 12 poäng av samtliga jurygrupper och även kamma hem flest tittarröster.

Många sommarkvällar genom åren har John Lundvik suttit i det tusenhövdade publikhavet och sett Diggiloo från åskådarplats tillsammans med familj och vänner. När han i år för första gången får ta steget upp på scenen och medverka i succékonceptet är det en dröm som går i uppfyllelse.

– Jag har alltid velat vara en del av Diggiloo. Det finns ingen annan turné i Sverige av den här storleken.

Dessutom har man handplockat Sveriges mest folkkära artister. Att nu få ingå i den skaran är väldigt hedersamt, säger han ödmjukt.

I månadsskiftet april/maj hade hela årets Diggiloo-gäng uppladdning inför turnén på Mallorca. John konstaterar att det varit spännande att få lära känna sina artistkollegor på ett personligt plan. Den han kommit allra närmast är Arvingarnas frontman Casper Janebrink.

– På Mallorca sprang jag och Casper varje morgon en runda på sex kilometer tillsammans, vilket jag tror har byggt ett broderligt band mellan oss. Vi träffades första gången i samband med Melodifestivalens fjärde delfinal i Lidköping. Då var vi rivaler och nu turnerar vi ihop som en familj. Det är härliga kontraster.

 

Vilken väg var den första vägen du gick på?

– Det måste ha varit på någon gata i Shirley i södra London där jag bodde som barn. Jag adopterades av mina föräldrar då jag var en vecka gammal. Om mina biologiska föräldrar vet jag inte speciellt mycket. I mina adoptionspapper finns det inga andra uppgifter än att min biologiska mamma ursprungligen kommer från Kuwait och att hon fick mig som tonåring. Min biologiska far är att döma av min hudfärg från något afrikanskt land. Det har aldrig känts aktuellt för mig att försöka söka upp mina biologiska föräldrar. Jag har ju redan en mamma och en pappa. Mina föräldrar träffades på en franskalektion när de var 16 år och slog sig så småningom fria från sina barndomshem och flyttade till London tillsammans.

Vilka är de viktigaste värderingarna som du fått med dig från dem?

– Att alla är lika värda, och att om man vill komma någonstans måste man jobba för det. Jag har haft hårt arbetande föräldrar. Mamma har varit lärare. Pappa har jobbat med försäljning inom skogsindustrin.

Han har haft bra yrkespositioner och rest väldigt mycket i sitt jobb. Det är främst mamma som har tagit hand om mig och min lillebror.

– Under åren i London reflekterade jag aldrig över att jag var mörkhyad. På skolgården fanns ju hela världskartan av folkslag och kulturer. Då jag som 6-åring kom till Växjö fanns det däremot ingen annan med min hudfärg i skolan. Mellan ettan och sexan blev jag mobbad för att jag såg annorlunda ut. Det var tuffa år. Jag försökte ständigt passa in, bli sedd och bevisa att jag var lika bra som de andra barnen. Revansch har varit en stark drivkraft i mitt liv, inte minst i min karriär.

Hur ser din livsväg ut?

– En sprintlott på idrottens dag i skolan då jag vann monumentalt över mina värsta plågoandar blev slutpunkten för mobbningen. Carolina Klüfts mamma Inga-Lill var där och såg loppet. Hon kom fram till mig och sa: “Jag tycker att du ska komma upp till IFK Växjö och prova att springa lite med de andra.”

Några år senare tillhörde jag juniorlandslaget i friidrott. Jag vann åtta SM-guld som sprinter, men som 24-åring valde jag att lägga av efter att ha drabbats av en skada. Jag bestämde mig för att istället satsa allt på musiken.

Hur gick du tillväga för att ta dig in i musikbranschen?

– Jag flyttade till Stockholm och åkte runt och delade ut cd-skivor med egeninspelade demos. När jag hade en enda cd-skiva kvar hittade jag adressen till den internationellt meriterade låtskrivaren Jörgen Elofsson. Han lyssnade på min skiva och gav mig jobb som demosångare. Senare skrev Jörgen och jag tillsammans den officiella bröllopslåten, When you tell the world you’re mine, till kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop.

Vilken är ditt livs omväg?

– Att välja musiken som yrke. Det är otroligt svårt att nå igenom bruset eftersom det är så många som vill ta sig in i finrummet, både med ärlighet och med oärlighet. Jag brukar säga att musikbranschen är den bransch där det finns flest vackra lögner. Beslutet att ta den långa vägen istället för den snabba vägen är samtidigt det val som har gjort mig lyckligast.

Fick alla nej dig någonsin att tvivla på din egen förmåga?

– Ja, absolut. Motgångar skapar tveksamheter hos en själv. Men när jag ser tillbaka upptäcker jag att varje gång jag ramlat har jag dragit lärdom av mitt fall, vilket gjort att jag aldrig fallit på samma sätt två gånger. Så i viss mån har motgångarna varit nyttiga.

När har du stått i en vägkorsning?

– Åren 2015/2016 var jag inne i en motig period karriärmässigt. Under flera år hade jag varit en flitigt arbetande entertainer utan att riktigt slå igenom som artist. Jag frågade mig om jag skulle fortsätta göra musik eller om jag skulle satsa på någonting annat. Om jag hade valt det sistnämnda alternativet tror jag att jag hade utbildat mig till kock. Jag har ett enormt intresse för mat. Men någonting sa mig att jag skulle fortsätta kämpa på med musiken för att det var rätt. Framgången med My turn i förra årets Melodifestival blev vändpunkten. Låten var en självbiografi om min resa i musikbranschen. Att efter alla motgångar och alla nej få det stora gensvaret från publiken var en överväldigande känsla.

 

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Min sambo Jotta som jag har varit tillsammans med i åtta år. Vi träffades på en hemmafest hos en gemensam vän. Medan de andra var inomhus och festade satt vi och pratade med varandra ute på balkongen. När vi skulle skiljas åt frågade jag Jotta om jag kunde få hennes telefonnummer: “Kanske det”, svarade hon och smällde igen dörren mitt framför näsan på mig. Två veckor senare plingade det till i min mobil. “Hej! Vi sågs på festen”, inleddes meddelandet. Därefter träffades vi ganska frekvent. Först kom en tandborste, sedan en resväska och till slut ett helt flyttlass.

Vilka är de viktigaste faktorerna bakom er långa relation?

– Att vi är bästa vänner. Om man har den grunden i en relation kan man gå igenom vilka eldar som helst tillsammans. Jotta har funnits vid min sida i både motgång och medgång. Därför är det så fint att få göra den här resan tillsammans med henne. Trots att jag för tillfället är en frånvarande sambo och pappa har hon förståelse för att jag måste ta chansen nu när jag har fått den. Om jag inte gör det kommer jag att gå sönder som människa. Det är ju det här jag har drömt om och jobbat för i hela mitt liv.

Hur är riktlinjen/vägen hemma hos dig?

– Jag skulle säga att kommunikation och öppenhet är det viktigaste.

Vilken är vägen till det goda livet?

– Jag anser att det är en rikedom att få vara frisk. Jag kan leva utan en krona på banken så länge jag och min familj får ha hälsan. En annan betydelsefull sak är att man får göra det man vill göra. Jag har valt en ganska tuff väg i livet, men den har gjort mig lycklig. Om mina barn väljer att göra tuffa vägval i framtiden kommer jag att ge dem samma starka stöd som jag själv har fått från mina föräldrar.

När har du känt att du varit på avvägar?

– Jag är en vilding i själen. Jag älskar livet och tar det med storm. När man gör det blir det ibland fel, men då jag blir äldre ångrar jag hellre sådant jag gjorde än sådant jag inte gjorde. Att på ålderns höst sitta och undra hur det hade varit att göra olika saker tror jag är det värsta som finns. Jag kör med gasen i botten, det är min personlighet.

Vart är du på väg i livet nu?

– Det är klart att jag gärna skulle vilja ha en internationell karriär. Men det största Melodifestivalframgången gett mig är faktiskt positionen att kunna tacka nej till vissa jobberbjudanden.

Tidigare har jag tagit alla jobb som jag kunnat få, men nu har jag äntligen friheten att kunna säga nej utan att det påverkar vare sig min ekonomi eller min karriär negativt.