Min mormor var världens bästa mormor. Det tyckte jag när jag var liten och när jag tänker på henne idag tycker jag det fortfarande. Hon hette Elin och hon älskade blommor.

Det var hon som öppnade mina ögon för blommorna. Hon hade en underbar trädgård, inte jättestor men överfull av blommor av olika färger och former. Där fanns också ett stort grönsaksland med alla möjliga sorters sallad, lök, kål, morötter, rödbetor, dill och mycket mer.

På gräsmattan växte två stora körsbärsträd och när jag var liten brukade jag klättra upp i ett av dem.

Där hade jag bra utsikt och kunde kika på mormor när hon lukade och rensade och plockade godsaker som hon sedan lagade till i köket.

Mest tyckte jag nog ändå om blommorna. Hon hade nävor av olika sorter, nepeta, kärleksört, johannesört, veronikor av flera slag, luktviol, vädd, temynta, salvior och jag minns inte alla. Men jag tror jag kunde dem när jag var liten för mormor förhörde mig på dem när vi gick runt i trädgården.

Intresset kom tillbaka

Det är nu många år sedan hon gick bort men i en av mina skrivbordslådor – där det råder en viss oordning men där jag ändå vet precis vad det finns – har jag ett gammalt svartvitt foto som betyder väldigt mycket för mig. Det är mormor och jag i hennes trädgård.

En tradition som mormor och jag hade var att hon vid midsommar varje år läste Blomsterfesten i täppan av Elsa Beskow. Om ängens och skogens blommor som kommer på besök hos den förnäma fröken ros i trädgården. Om käringtanden som gråter över sitt fula namn. Om pyrolan som lämnas ensam kvar i skogen och om ogräsen som efter visst tumult tillåts delta i festen. Jag har boken kvar i min bokhylla!
Har läst i den för mina barn när de var mindre.

En del intressen som man har i sin tidiga barndom försvinner i tonåren, när helt andra intressen tar över. Och visst hade jag väl en liten svacka men sen kom blomsterintresset tillbaka. Med besked! I många år var jag en hängiven botanist.

1990, när en stor inventering av Skånes flora startade, var jag med och letade växter. Inventeringen gick till så att hela landskapet delades in i rutor om 2,5 x 2,5 kilometer. Jag hade tre sådana rutor i olika delar av Skåne, två vid västkusten och en vid sydkusten. Och det kan jag säga, ett bättre sätt att lära sig växter finns inte.

Inom rutorna ska man leta upp samtliga växtarter. Det duger alltså inte att hoppa över sådant som man tycker är för svårt, som olika gräsarter eller mållor och skräppor. Allt måste identifieras, vilket betyder många timmar med floran i ena handen och en lupp i den andra.

Inget för familjen

Det var jättekul! Jag fick upp ögonen för en massa växter som jag tidigare inte känt till. Ett tips till den som vill lära sig växter är alltså att göra en egen liten inventering. Det kan vara i den närmsta omgivningen, i en liten skogsdunge som man tycker om eller, om man är riktigt ambitiös, i hela den socken där man bor.

Då får man inte väja för svårigheter. Alla växter ska med. Och jag lovar, du kommer att lära dig massor och få många nya favoritblommor. Sen kan din lilla inventering kanske publiceras i en lokal tidskrift så att fler blir intresserade.

Jag gjorde ett försök att locka med mig familj och vänner när jag inventerade. Jag tänkte att det skulle väcka ett intresse hos dem. Det gick väl så där. Eftersom jag var tvungen att stanna till ofta för att kontrollera varje liten ört blev promenaden nog ganska tålamodsprövande för dem. De tyckte inte vi kom någon vart.

Ännu värre var det när jag ville fotografera någon blomma. Att lägga sig på magen, ställa in skärpan och byta vinklar tar sin tid. Så kanske är växtinventering ofta bäst att utföra ensam. Men jag är säker på att mormor gärna följt med mig.