Margareta Wennsund, 81 år, har ett ansikte som fullkomligt strålar när hon ler sitt breda leende. Vilket hon gör ofta när vi träffas hemma i lägenheten i Alingsås utanför Göteborg för att prata om hur hon hanterar ensamhet.

Ett stenkast från bostaden ligger vackra sjön Mjörn. Trots att Margareta lever ensam känner hon sig på många sätt mer levande än hon någonsin gjort tidigare. Hon har sex barnbarn och två barn hon träffar ofta. Men för första gången i livet sätter hon sig själv mer i första rummet. Hon säger att alla förluster hon genomlidit har fått henne att ta tillvara livet bättre.

Margaretas make Göran vistades mycket på sjukhus och blev redan som 40-åring sjukpensionär. Margaretas liv handlade mest om att arbeta på hemmet för äldre och ta hand om de tre barnen, eftersom Göran ofta var sjuk och inlagd på sjukhus.

För tio år sedan dog Göran i cancer. Ett långt liv med livspartnern var över. Men Margareta var vid den tidpunkten redan tyngd av en annan sorg. Året före avled 42-åriga dottern Ramona av en hjärntumör.

– Det var så otroligt smärtsamt att se henne så sjuk.

Hur hanterade du två så tunga sorger på så kort tid?

– Ja, det är svårt att säga men jag var van vid att lägga locket på. Det är ju två sidor av det förstås. Det positiva är att man inte ältar men ibland behöver man ju ryta till, säger hon lite trevande.

Dottern Ramona var tvilling, men den andra tvillingen dog redan vid födseln på sjukhuset.

– Jag var så omtöcknad av förlossningen och visste inte ens om att jag hade fött två. Det fick jag veta först dagen efter när jag såg Ramona ligga i kuvös. “Du vet la om att den ene ungen var död, va? Det var visst en pojk”, sa de bara strängt och i förbifarten.

Stor omställning

Men att inte prata om känslor kan bli väldigt ensamt. Margareta är uppvuxen på en gård på Skaraslätten utanför Nossebro i Västergötland. Hennes far var sträng och hade helst sett att hon var kvar på gården och hjälpte till. Margareta tror att det var där tystlåtenheten odlades.

– Det var aldrig tal om att säga emot. Jag var rädd för honom.

1970 fick Margareta och Göran ännu ett par tvillingar, Annika och Larry. När Margareta berättar om sitt liv växer bilden fram av en kvinna som i stort sett hela livet satt andra framför sig själv och sina egna behov.
För det mesta har hon trivts med det men baksidan har varit att hon behållit svåra känslor för sig själv. Margareta hade skolats i att inte vara till besvär för någon.

– Att sörja det dödfödda barnet var det ju inte tal om, det var bara att gå vidare.

När Margareta blev änka var det en stor omställning. Det var maken som hade ordning på alla räkningar och pappersarbetet och hon berättar hur hon fick ta hjälp av sina barn för att lära sig det praktiska.

– Och Göran hade ju alltid middagen klar när jag kom hem. Men han slapp ju lida till slut.
Som för alla äldre pensionärer blir döden allt mer närvarande med stigande ålder och när vi var det bara ett par veckor sedan en av hennes bästa vänner plötsligt dog.

– Vi sågs på tisdagen och på fredagen dog hon. Vi hade så roligt tillsammans.

Tårarna bryter fram för andra gången under intervjun och hon ger nästan intryck av att vara till besvär med sina tårar. Minnena av dottern Ramona är svårast och kommer oftast till henne när hon lägger sig om kvällarna. Ramonas önskan var att få sin aska spridd.

– Men jag hade gärna haft en grav att gå till ändå.

Gick på nattklubb

Trots att Margareta genomlidit flera svåra förluster har livet på flera sätt förändrats till det bättre och hon lever i stort sett ett helt annat liv än tidigare, säger hon.

– Nu är det ju bara jag och jag hittar alltid på något, till exempel hjälper jag till i kyrkan med lite olika aktiviteter och det var där jag träffade Britta. Jag är med i en syjunta. Jag har rest till flera länder bara de senaste åren.

Eftersom Göran var så sjuk reste Margareta nästan aldrig någonstans men med vännen Britta öppnade sig världen.

– Vi var till och med på nattklubb i somras. Vi träffade några 50-åriga kvinnor som vi gick dit med och vi hade otroligt roligt, säger hon och skrattar.

81 år och första gången på nattklubb. Det hade hon aldrig kunna tro, inte den försiktiga Margareta som hon så länge identifierat sig som.

– Jag tycker nog att jag har blivit bättre på att sätta gränser. Till exempel sa jag nyligen till en äldre tant, som ständigt ältar problem och är så negativ, att livet har så mycket gott och jag har inte tid att lyssna på det. Det sa jag till henne.

Margaretas ögon strålar igen.