“Här fann jag både drömjobbet och kärleken!”

Staffan Lundh har onekligen valt en ovanlig karriärväg. Från uppväxten i Vänersborg via träteknisk utbildning i Trollhättan och ett antal resor ut i världen till den tanzaniska paradisön Zanzibar, där han så småningom skaffade fru och två barn – samt byggde upp ett stort snickeri.

 – Jag tror det bottnar i naivitet mer än något annat. Att jag inte såg hindren, eller det förskräckliga som kan hända. Starta företag på Zanzibar, ja, varför inte? säger Staffan med ett skratt.

Vi träffas på hans eget snickeri, ScanZa på Zanzibar, som han driver sedan 1995. Hans engelska fru Dalla är för närvarande inne i staden på ön och uträttar ärenden, medan de båda barnen studerar på annan ort.

– Jonathan är nu 18 år och Emelie 20 – oj, vart tog de åren vägen!? utbrister Staffan. Jonathan studerar på internatskola i Moshi här i Tanzania och är hemma var åttonde vecka ungefär, så det är härligt att ha honom här ibland. Emelie läser på universitetet i Manchester i England.

För att inte helt tappa kontakten med Sverige har barnen studerat och varit i Staffans gamla hemland i längre omgångar genom åren, även om Staffan och Dalla numera bor stadigvarande på Zanzibar. Exempelvis gick Emelie gymnasiet på internatet Grennaskolan.

– Då bodde hon hos farmor och farfar. Och det kändes verkligen bra att ha henne där, att hon fick uppleva något av min barndom, cykla samma väg “hem”, äta mammas mat, njuta av de långa sommarkvällarna.
Emelie har också arbetat extra på hemtjänsten i Vänersborg.

– Och det var bra att hon fick besöka människor i deras hem och se att livets lott faller oss olika, hur det är att åldras och att bättre förstå hur samhället fungerar, lägger Staffan till.

Grennaskolan lade dock ned innan Jonathan hann gå där, men Staffan ser stora fördelar med att 18-åringen får gå på internatskola i Tanzania istället.

– För honom finns det andra möjligheter, som till exempel deras skolresa – att bestiga toppen av Kilimanjaro! Det är annat än min skolresa till Liseberg det.

Blev möbelsnickare

Men hur kom det sig då att den egensinnige västgöten Staffan hamnade på Zanzibar, 750 mil från Vänersborg? För att få reda på sanningen beger vi oss tillbaka i tiden, till när Staffan valde gymnasieutbildning. Han hade ursprungligen valt humanistisk linje, det vill säga språkinriktning, men kände snart att det inte var för honom. Istället sadlade han om, sökte till träteknisk utbildning och kom in.

– Det var inte planerat att jag skulle bli snickare, men jag hade väl fallenhet för yrket helt enkelt. Pappa hade också varit hobbysnickare.

Staffan framhåller möbelsnickeri som något som innehåller såväl estetiska och intellektuella arbetsmoment som fysiskt arbete – en perfekt kombination.

– Det är en underbar process, som jag fortfarande tycker är fantastisk! När jag gick träteknisk linje så var det den “intellektuella praktiska linjen”. Idag är det tyvärr någonting som få aktivt väljer att gå, utan något som skoltrötta elever blir tilldelade som sista utväg. Så du får folk som inte är motiverade.

Staffan menar att det därför är lite kris i Sverige på hantverkssidan, till skillnad från i många andra länder. Han målar upp den välkända bilden med småskaliga snickerier och sågverk som drivits i samma generationer, men som nu stänger igen bland annat för att ungdomar väljer bort snickarbanan.

– Det tar ju lång tid att bli duktig på att snickra, och folk har inte det tålamodet längre. Ungdomar vill hellre bli barista istället, för det är lite fräckt att stå bakom en kaffemaskin och göra figurer med mjölkskummet! Och det tar bara ett par veckor att lära sig, medan det tar år att bli snickare, säger Staffan och härmar mjölkångarens pysande ljud med ett leende.

Upptäckte världen

Jämte snickrandet började Staffan tidigt att resa mycket. Hans syster bodde i Australien ett tag, och Staffan hängde på. Det som skulle vara en tvåmånadersresa blev ett år: systern åkte hem, men Staffan stannade kvar och jobbade på ett litet möbelsnickeri i Sydney. Så hem igen, jobba på ett snickeri i Vänersborg, och ut på resa igen. En livsstil som formades i ungdomen och som Staffan höll fast vid under många år.

– Sedan åkte jag med en kompis genom Europa i mosters gamla Saab V4, som vi hade satt in en rejält trimmad rallymotor i!

För nästa resa liftade den då 23-årige Staffan genom Mellanöstern, från Turkiet och ned genom Syrien och Jordanien till Egypten.

– Det var skitläckert! Och så läser man om Syrien nu …, säger Staffan sorgset.

Men vad tyckte mor och far om dina resor då? Att bila genom Europa i så ung ålder, och lifta genom Mellanöstern?

– Tja, vi hade en överenskommelse om att jag skulle ringa hem en gång i månaden i alla fall, svarar Staffan avspänt.

Troligen hade föräldrarna vid det laget “gett upp” om att få sonen att hålla sig hemma – första gången han liftade var han nämligen bara 14 år, när han gjorde sällskap med en 16-årig kompis över till Danmark.

– Men då var vi tvungna att ringa hem varje dag, lägger Staffan till.

Staffans reseäventyr byggde ofta på stor entusiasm och en nyfikenhet på världen, om än inte alltid på minutiösa förberedelser eller noggranna kunskaper. Ett exempel är när han kvällen innan han skulle bege sig ut och lifta i Europa frågade fadern “Paris, ligger det mot Grästorp?”.

Zambia och Zanzibar

Plikten och allvaret hann till viss del ikapp Staffan när han vid ett stopp på sin Mellanösternresa i Siwaoasen i västra Egypten ringde sitt månatliga telefonsamtal till pappan där hemma.

– Och han sa: “Nu har du fått inkallelse till militärtjänsten, så du måste komma hem nu!”

I god överensstämmelse med hans stora omvärldsintresse hade Staffan emellertid fått placering för vapenfri tjänst vid biståndsmyndigheten Sidas skola i Sandö i Ångermanland. Som en del i detta behövde han också göra minst nio månaders utlandstjänstgöring inom biståndet. Staffan sökte då och kom in vid norska Fredskorpsets snickeriverksamhet i Zambia.

– De hade svårt att få folk till den posteringen. Det var ett ställe som inte hade elektricitet, närmaste eluttag fanns väl 30 mil bort. Och jag jobbade då som snickarlärare där med enbart handverktyg.

Tiden i Zambia beskriver Staffan som häftig och rolig. Det var här han fick upp ögonen för Afrikas avlägsna och okända delar, med alla lokala sedvänjor som häxkraft och kulturyttringar såsom dans och trumspel. Han förlängde också sitt kontrakt så att han i slutänden stannade tre och ett halvt år i Zambia, först i den ursprungliga byn och sedan i den större staden Ndola.

Hade du inte hemlängtan?

– Nej, inte så värst – det var ju så spännande alltihop! Det var inte så väldigt mycket tid till hemlängtan, svarar Staffan.

I den större zambiska staden Ndola upptäckte också Staffan att kvalificerat möbelsnickeri var efterfrågat. Han blev vän med sin företrädare på posten i Ndola, en norrman som var gift med en zanzibariska. Och vännen ville starta upp ett möbelsnickeri på Zanzibar, som vid denna tid börjat öppnas upp för investeringar utifrån. Han rekryterade Staffan för detta, som kom till Zanzibar 1995. Medan norrmannen ordnade lokaler köpte Staffan in maskiner.

– Sedan ville han åka hem runt år 2000, så jag köpte ut honom och hans familj ur företaget.

Nu började Staffan satsa på egen hand – han köpte in land och började bygga upp sitt eget snickeri, det som sedermera blev dagens ScanZa, specialiserat på det svårarbetade kokospalmsträet (cocowood). Och sedan dess har han anställt runt tolv personer till snickeriet och ytterligare åtta för övriga funktioner. En stor utmaning har ofta varit att hitta rätt folk.

– Bara en sådan sak som att få folk som är villiga att åka till jobbet varje dag klockan 7 är svårt. Folk är humörmänniskor, och det kan vara en begravning här och ett bröllop där som de ska gå på, säger Staffan.

När vi sitter och pratar kommer den anställde James in på kontoret för att fråga Staffan om några ritningar. Staffan svarar rappt och medvetet på flytande swahili, och James återgår till arbetet i snickeriet.

– Det är en duktig kille, men som har haft mycket personliga problem. Då är det viktigt att man stöttar och försöker övertyga honom om att han har en framtid här, säger Staffan efter att James har gått.

En perfekt match

Staffans livsstil går sannolikt inte att kombinera med vem som helst. Tack och lov är dock hans brittiska fru Dalla uppvuxen i en brokig, utmanande miljö. Hennes föräldrar var biståndsarbetare och bodde med barnen i bland annat Kenya och Fiji, och Dalla själv föddes i Nigeria.

– Det var mer av en omställning för mig att börja jobba här än för henne. Men vi träffades här på Zanzibar. Efter valet 1995 var det oroligheter, och då drog sig de flesta av våra bekanta ut från landet. Till slut var det bara Dalla och jag kvar, säger Staffan som svar på hur de träffades.

Dalla jobbade tidigare i hotellbranschen men arbetar nu med maken Staffan i den gemensamma snickerifirman. Tillsammans tacklar de snårig tanzanisk byråkrati, ojämn eltillgång, utmaningar för att hitta personal och annat som hör vardagen till för företagare på Zanzibar.

Men merparten av problemen bemöter nog Staffan bara med sitt karaktäristiska skratt.