Festernas fest vill man inte missa!

Vi ser dem på Nobelfesten i tv varje år. När fanbärarna, kungligheter och pristagarna tågat in och alla gästerna satt sig till bords. När champagnen serverats och första programinslaget avklarats, då kommer de som alla väntat på. Servitörerna. Tågandes två och två, sida vid sida i nästintill militärisk ordning ner för huvudtrappen i Blå Hallen.

– Bankettchefen håller ordning på oss. En nick från honom bestämmer allt vi gör.

Nobelfest, glitter och Stockholms brusande storstadsliv är långt från Christinas vardagsliv. I lilla Ervalla, några mil norr om Örebro, driver hon sitt gästgiveri med bröllop, begravningar och temakvällar. Det mesta sköter hon själv med assistans av mamma Monica och pappa Stig. Men ibland tar hon in hjälp av en servitris hon lärt känna på Nobelfesten.

– Vi träffas ibland. Vi som serverar blir som en hel liten familj som ses varje år.

Alltihop började när Christina hösten 2006 blev tillfrågad att servera på en bankett i Stockholms stadshus. Christina gjorde sitt jobb så bra att hon efter banketten fick frågan om hon ville servera även på Nobelfesten!

– Det ville jag naturligtvis väldigt gärna. Det är ju en dröm för många servitörer!

Det ställs höga krav för att bli servitör på festernas fest. Servitörerna ska inte bara kunna balansera med stora fat och bära många tallrikar på samma arm. De ska ha stil, vara propra och absolut inte tatuerade eller piercade.

– Klädsel är vit kavaj och svart kjol för damerna, och svarta byxor för herrarna. Och det är viktigt att kunna jobba snabbt. För på Nobelfesten är det bråttom.

Nära 1300 gäster utplacerade vid 66 bord ska serveras på kort tid. Det är förrätt, varmrätt, efterätt, kaffe och avec.

Servitörernas dag börjar redan klockan 13. Då släpps de in efter att ha visat legitimation i säkerhetskontrollen. Det är inte vem som helst som kommer in på Nobelfesten. Säkerheten är stor med bombhundar som nosar runt i vrårna. En gång missade Christina att få med sig sitt id-kort.

– Men som tur var kände jag hovmästaren som såg till att jag kom in.

Efter lunch går bankettchefen igenom programmet, scheman delas ut och tiderna synkas. Planeringen är minutiös. Köksmästaren berättar om maträtterna och vilka turordningar som gäller. Man hinner även med en uppställning i den pampiga trappan och genomgång av irrgångarna.

– Det är nämligen ett väldigt springande för oss bakom kulisserna, upp och ner för många trappor och allt måste ske snabbt och prickfritt.

För det mesta går allt utomordentligt väl. Men naturligtvis har det skett en och annan fadäs under åren. Fiskfat har simmat på golvet, skålar har kraschat. Men den största uppmärksamheten fick kanske en ung servitris som tappade tallrikarna på sin dessertbricka. Både gäster och servitörer hoppade högt när porslinet skramlade ner i trappan.

– Sådant är ju väldigt pinsamt i Nobelsammanhang. Som tur är har jag klarat mig!

Christina brukar ta hand om bord nummer 13. Inte alls något otursnummer, för här brukar det stå en tv-kamera placerad och ibland har det hänt att hon kommit i närbild. Hennes bordsgäster är ofta politiker eller professorer.

– Särskilt minns jag Björn von Sydow, en mycket artig och trevlig karl.

Kungen och drottningen serveras ofta av en servitör som arbetar i Stadshuset.

– Kronprinsessan Victoria och prins Daniel brukar alltid nicka till oss genom glasdörrarna i Gyllene salen, när de går förbi i processionen. Det är en liten gest, men den betyder så mycket för oss. Det är nästan så man blir lite rörd. Vi ska ju egentligen inte synas.

Nobelmaten får Christina och henne arbetskamrater aldrig smaka på.

– Den är bara till för gästerna. Men man blir ju onekligen imponerad vilka kreationer kockarna får till. Så genomarbetat och uttänkt. För oss är det bara att ställa fram eller lägga upp.

När kaffet och avecen är serverad är arbetsdagen slut för de flesta av servitörerna. Efter rostbiff och potatisgratäng får de diplom för årets insats. Kavajen och handskarna lämnas tillbaka, alla prickas av innan utsläpp och så hälsar man varandra på återseende till nästa år.

– Oftast brukar jag sova över hos en bekant i Stockholm. Då sätter vi på tv:n och tittar på det sista från festen. Snart nog ser vi fram emot nästa Nobelfest, avslutar Christina.