Gardell: Mamma lärde mig konsten att berätta!

Nyfödd låg han på sin mammas bröst, två hjärtan som slog med varandra. Men det ena på väg att ebba ut. Modern var svårt sjuk och läkarna visste inte hur de skulle kunna häva bukhinneinflammationensom hon drabbats av.

Modern såg in i sonens ögon, han tittade tillbaka. Hon tänkte “Den här lille kraken klarar sig inte utan mig. Jag bara måste överleva!”. Det var den 2 november 1963. Jonas Gardell är förvissad om vad som fick hans mor att mot all sannolikhet bli kvar i jordelivet:
– Jag är övertygad om att det var hennes starka tro som gjorde att hon klarade sig, konstaterar han.

Mamma. Det bästa en människa har eller haft. Och pappa, förstås. I sin senaste roman Till minne av en villkorslös kärlek skärskådar Jonas Gardell sina föräldrar, främst Ingegärd men också Bertil. Två människor i det mesta oförenliga, ändå övertygade om att de bekymmersfritt kunde leva tillsammans. En familj blev till och hade sin tid, innan den trasades sönder.

I åratal har Jonas undersökt sitt ursprung, sina rötter. Och en sak har blivit tydlig:
– Mina föräldrar var drömmare båda två. Vi skulle flytta till Bahamas, Italien och allt vad det var. På Koster i Bohuslän försökte de, helt hopplöst, att bygga ett hus. Vi barn betraktade det som en tragedi när ingenting blev av.

Av en bok som skulle handla om hur Sverige har förändrats från 1970-talet fram till idag blev istället ett kvinnoporträtt. Men också en familje- och släktkrönika och indirekt en närgången berättelse om honom själv, det mobbade skolbarnet som blev en framgångsrik kulturpersonlighet. En annorlunda biografi skriven på ett annorlunda sätt. Tanken var att skildra samhällsutvecklingen i Sverige utifrån den egna släkten.

– Men så kapades hela min berättelse av min mamma Ingegärd Rasmussen, denna dominanta kvinna som var van vid att göra som hon ville. Därför blev det framför allt en roman om henne, ett kvinnoporträtt, säger Jonas Gardell när Hemmets Journal träffar honom.

Han slår ut med armarna. Minen är mer road än modfälld. Jonas nya berättelse är drabbande och sorglig, men också väldigt roligt. När smärtorna blivit för stora har han som vanligt lindrat med humor, medicinen sedan långt tillbaka.

– Det var spännande att få veta hur mamma gjorde uppror mot alla begränsningar som en kvinna född på 1920-talet hade. Genom att vägra sticka en tumvante på folkskollärarutbildningen när hon upptäckte att männen inte behövde göra det. Hon lade ned tumvanten vid handledarens fötter och sa: “Tyvärr. Jag tänker icke göra detta”. Sedan gick hon därifrån, återvände aldrig och utropade för första gången sitt stridsrop “Jag måste vara fri!”.

Ingegärd blev barnpsykolog och forskare i ämnet. I den vetenskapliga sfären träffade hon Bertil Gardell, professor i socialpsykologi vars forskning låg bakom 1970-talets arbetsmiljölagstiftning. Hon från en djupt frikyrklig miljö, han i allt väsentligt en icketroende. Krock redan där. Likafullt fyra barn: Mattias, Per, Jonas och Stina.

– Egentligen hade det kanske varit bättre om de inte hade blivit föräldrar. För de var mycket självupptagna båda två och ville framåt i karriären. Mamma älskade sina barn, men ville samtidigt vara en fri kvinna och det var en dröm som var svår att kombinera med barn.

– Pappa såg på vår familj som ett slags projekt som skulle klaras av. Han tillhörde också en generation fäder där det var självklart att de i första hand skulle leva utanför familjen. Vårt minne av pappa är frånvaro – och det är väldigt sorgligt.

Parallellt har Jonas gjort nya iakttagelser som bättre förklarar hans egen person och på gott och ont rett ut händelser i livet som tidigare inte alltid varit så lätta att tolka. Arbetet med boken har, till Jonas stora glädje, gett honom klarhet på en annan central punkt.

– Jag kan nu se i hur oerhört hög grad jag är en frikyrkoson. Hur mycket det frikyrkliga i min uppväxt har påverkat mig i min frihetssträvan och mitt sociala patos. Efter arbetet med den här boken är det tydligt att jag är baptist och det har gjort mig i väldigt hög utsträckning till den jag är idag.

Det tog många år innan Jonas förlät sin far för familjesveket, i princip fram till under förarbetet med den aktuella boken. Hur kunde han göra dem så illa? Inte blev det lättare när Jonas i tonåren deklarerade sin homosexualitet och Bertil skrek “Tro för fan inte att jag finner någon anledning att applådera något så satans misslyckat!”.

Med mamma var det annat. Två hjärtan som slog i takt med varandra. De hade ett förbund sedan det där särskilda ögonblicket på magen då Jonas inte var många minuter gammal. Av sin mor fick han konsten att kunna berätta en historia. Och sången.

– Jag har sjungit jämt. Jag förstår inte när folk säger: “Du ska väl inte sjunga, du som sjunger så dåligt?”. Men kommer man från frikyrkan så ska man ju sjunga, det är ett sätt att visa sin tro. Så jag sjunger ändå.

När Bertil lämnade familjen för en annan kvinna gick Ingegärds värld sönder. Hon förföll i sin lilla lägenhet bland aldrig uppackade flyttkartonger, blev av med forskaruppdrag, drabbades av maniskt beteende och började dricka. Jonas försökte hjälpa sin mamma så gott han kunde inte minst under hennes sista 14 demenssjuka år med oro, ilska och förvirring.

– Efter skilsmässan nöttes mamma ner av alla förväntningar. Redan när jag var runt 12 år blev jag förälder till min mamma. Från tonåren var det jag som lagade söndagsmiddagarna. Och att åka hem till mamma och fira jul var det aldrig tal om. Hon kom till någon av oss syskon.

Men in i det sista öste deras mamma kärlek över dem. För Ingegärd var det obetingade helt avgörande och därför valde Jonas boktiteln Till minne av en villkorslös kärlek efter inskriptionen som syskonen Gardell enades om att ha på moderns gravsten.

– Mamma lade till och med till i slutet av aftonbönen: “Och alla andra i hela världen. Amen”. Hon förlät ju till och med min pappa trots att han behandlade henne riktigt illa.

Jonas har inga som helst problem med att i skrift oreserverat exponera sin mamma, och för all del även sin pappa. Hans syskon har heller inte protesterat mot den “sanning” som deras bror kallar sitt bokslut.
Så ringer Jonas mobiltelefon. Ett av barnen hör av sig.

– Hej, hej! Hur mår du? säger Jonas och försvinner ut ur rummet en stund.

Till skillnad mot mamma Ingegärd och pappa Bertil har Jonas lyckats hålla ihop kärleken avsevärt längre. 32 år nu tillsammans med Mark Levengood. Två föräldrar garanterat på plats.

– För att klara ett förhållande handlar det också om närvaro. Inte så att man alltid måste vara tillsammans, men när man är tillsammans måste man vara närvarande. Och det gäller att tillåta varandras liv, säger Jonas när han sjunkit ner i fåtöljen igen.

– I de perioder Mark och jag båda har mycket arbete är vi noga med att planera in saker där bara vi gör någonting tillsammans, så att vi inte efteråt upptäcker att vi har missat varandra. Det tror jag också är en hemlighet, att fortsätta vara måna om varandra på det sättet.

När Jonas pappa Bertil 1987 på grund av förlamningssjukdomen ALS inte hade många veckor kvar i livet försonades han med Ingegärd. Det var på hennes initiativ och han hade inget emot det. Jonas får nästan en tår i ögat när han tänker på det.

– En av de vackraste sakerna är att de började drömma igen. De var ju så hopplösa. De började fantisera om hur deras nya gemensamma liv skulle bli. Det skulle gifta om sig och allt.
När Jonas ville börja författa fick han en elskrivmaskin på sin 16-årsdag av sina föräldrar och de sa “Skriv!”

– Jag skrev mina första fem romaner på den elskrivmaskinen. Jag tror aldrig att de ångrade att de gav mig den presenten. Mamma var jättestolt över mig. Och helt med på att jag skrev problematiserade och svåra historier.

– En gång frågade hon mig vad pjäsen där jag kallat henne ett monster hette. “Men mamma, det var ju bara i en pjäs du var ett monster!”, svarade jag. Och då sa hon bara: “Jaja, vad hette den nu då?”. Hon var både rolig och envis. Hon sköt upp den där bukhinneinflammationen hon fick vid min förlossning länge. Hon var 84 när hon gick bort.

Det var den 2 november 2010, på Jonas födelsedag.