Det är tidig torsdagskväll och höstmörkret bör-jar sänka sig utanför de stora skyltfönstren ut mot gatan när tolv kvinnor slår sig ner runt ett stort bord i Malmö och tar fram sina stickor och garn.
Två gånger i veckan de senaste sju åren har de regelbundet träffats i 57-åriga Marie Axelssons garnbutik Prinsessgarn vid Kronprinsen i Malmö för att sticka, umgås och ha trevligt.
I år har deltagarna i Prinsess-garns stickkafé dessutom ett högre mål med sin verksamhet – de är med i Hemmets Journals och garnleverantören Svarta Fårets projekt Sticka & skicka.
– Målet är att vi ska sticka 25–30 tröjor och ett större antal mössor, vantar och babyfiltar fram till jul. De ska sedan skickas till barnhemmet och skolan i Tanzania, berättar Marie.
Tröjor till pingviner
Marie och de andra kvinnorna som brukar träffas på hennes stickkafé tyckte det lät som en mycket bra idé när Hemmets Journal uppmanade sina läsare att skicka in mössor och tröjor som sedan sänds vidare till
behövande barn inom Svarta Fårets projekt Newland.
– Det är inte första gången vi stickar för välgörande ändamål. För några år sedan stick-ade vi varma tröjor till pingviner som fått fjäderdräkten skadad vid ett oljeutsläpp i Australien, berättar Solweig Olsson, 75, som varit med i stickkaféets gemenskap sedan starten.
Newland är ett skol- och hälsoprojekt som Svarta Fåret startat i Tanzania och som just nu ger 30 fattiga barn plats på förskola och skola. Målet är att sammanlagt runt 100 barn ska kunna erbjudas en trygg vardag med behandling mot sjukdomar.
Det finns vissa givna ramar som de stickande kvinnorna måste följa. Bland annat är det två typer av garn som ska användas, men i övrigt får de fritt välja färg, mönster och barnstorlek.
– Jag har till exempel stickat en blomma på min mössa, säger Ingrid Andersson, 67.
– Jag har tänkt mig att en liten flicka ska få den, men om någon pojke vill ha en mössa med en blomma på så går det också bra.
Löser världsproblem
Även om alla de tolv kvinnorna är fullt koncentrerade på sina handarbeten innebär det inte att det är tyst runt bordet. Tvärtom. Det pratas och skämtas hela tiden och stämningen är varm och hjärtlig.
– Det går alldeles utmärkt att sticka och göra något annat samtidigt. Jag brukar sticka när jag är på föreläsningar. Det hjälper mig att hålla mig alert och jag har aldrig missat något av vad som sagts, säger Annica Lindgren, 50.
Tillsammans med väninnan Maja Kornevi, 50, tillhör hon de yngsta deltagarna i stickkaféet. De flesta är 60–75 år.
– Det har nog att göra med att det är svårt att få tid att gå på stickkafé när man har småbarn hemma, men jag har på senare tid märkt att allt fler yngre kommer in för att köpa garn och det är glädjande, berättar Marie.
Det är bara kvinnor som kommer till stickkaféet, men för något år sedan hade Prinsessgarn faktiskt en manlig deltagare som kom varje vecka för att sitta och sticka och prata med de andra deltagarna ett par timmar.
Det handlar nämligen inte bara om handarbete när de träffas.
– Vi brukar prata om allt och lösa en del världsproblem, säger Marie med ett skratt. Vi diskuterar fotboll, böcker eller filmer som vi precis har sett.
Gemenskapen är viktig och samtliga kvinnor runt bordet nickar leende när Ingrid Andersson med ett skratt säger att det också kan bli en del “väninnesnack” som inte lämpar sig för utomstående öron.
– Vår gemenskap betyder mycket, men vi är flera som inte bara träffas här utan även hittar på andra saker tillsammans. Då får även våra gubbar vara med, säger Ingrid.
– Det har blivit lite nördigt med vilken typ av stickor man ska välja. Det finns många olika modeller och i olika material, säger Marie.
Efter att ha handarbetat en stund dukar Marie fram kaffe och kakor. Den obligatoriska fikastunden är en viktig del – annars hade det ju inte kunnat kallas kafé.
– Det är min man Mats som bakar allt kaffebröd och alla kakor. Han är jätteduktig på det, säger Marie.
Ofta händer det att deltagarna, efter att de stickat klart, går på en restaurang tillsammans för att dricka ett glas vin och fortsätta umgås.
Några veckor till är det barnen i Tanzania som de handarbetande kvinnorna stickar till. Därefter blir det mössor och tröjor som julklappar till barn och barnbarn.
– Vi syr in en lapp i varje plagg vi skickar till Tanzania om vem som stickat den och det hade varit jätteroligt om den som fått det vi har gjort hör av sig och att vi kanske till och med kan få se en bild när de har det på sig, säger Marie.