• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • De dramatiska berättelserna från Svartsjö slott

    Svartsjö slott har en dramatisk historia som sträcker sig långt bakåt i historien. Berättelserna om onaturliga händelser är många, som när rösten från en demon steg från underjorden och tvingade kyrkan att genomföra exorcism för att få de fasansfulla ljuden att upphöra.

    De dramatiska berättelserna från Svartsjö slott

    En helvetets förgård...
    Så har den kallats, den en gång så hatade och ökända anstalten på Svartsjö slott. Men de beryktade underjordiska isoleringscellerna har kanske inte fått det namnet enbart på grund av fångarnas usla förhållanden. Kanhända finns där en betydligt äldre och än mer skrämmande förklaring...

    Den sägs ha sitt ursprung i en gåtfull händelse som utspelade sig för 500 år sedan, mitt under ett kungligt gästabud. Det var då det första kända vittnesmålet nedtecknades om en sorts icke-mänsklig existens, en ogripbar demonisk närvaro här på Svartsjö som då och då tycks ta fysisk gestalt...

    På Färingsö i Mälaren fanns en gång ett skimrande sagoslott, inte likt något annat i Sverige. Det var Vasasönerna Erik XIV och Johan III som låtit uppföra ett verkligt makalöst och spektakulärt renässanspalats med fantasifullt utsirade tinnar och torn, en cirkelrund inre borggård med pelargångar och överdådigt prunkande trädgård. Men Vasaslottet brann 1687 och därefter har naturen tagit över den en gång så magnifika skapelsen. Idag finns endast grunden och delar av tornen kvar intill den övervuxna vallgraven, allt täckt av grön mossa i det väldiga parklandskapets ena hörn.

    Byggde ett lustslott

    På 1730-talet skulle ett helt nytt Svartsjö uppstå likt en fågel Fenix intill de förkolnade ruinerna. Arkitekten på modet, Carl Hårleman, fick uppdraget att bygga Sveriges första rokokoslott, smäckert, elegant och lysande gräddvitt i en stil som senare blev förebild för många svenska herrgårdar. Detta nyuppförda ljusa lustslott var under 1700-talet ett omtyckt utflyktsmål för kungligheter och adel med fester, maskerader, allehanda muntra upptåg och picknickar i det gröna.

    Men Svartsjös andra glansperiod tog slut redan år 1782 i och med drottning Lovisa Ulrikas död. Efter det kom slottet att förfalla i mer än hundra år.

    1891 inleddes en särdeles dyster tid i Svartsjös historia. Då byggdes delar av rokokoslottet om till en anstalt för tvångsarbete. De en gång så eleganta kungliga gemaken omvandlades till 337 celler med plåtväggar och gallerdörrar där senare även grovt kriminella spärrades in. Den efter hand alltmer ökända anstalten stängdes 1966. Slottet ägs sedan 1994 av Statens Fastighetsverk och har efter en lång tids renovering nu öppnats för visningar. Två isoleringsceller finns kvar i källaren samt en uppbyggd cell att se på första våningen som ett minne av anstaltstiden.

    Isande skräck

    Men Svartsjös mörka förflutna har som sagt inte bara med de beryktade fängelsecellerna att göra. Den 11 december år 1559 stördes hovlivet i slottet av en verkligt skrämmande och oförklarlig händelse. Det berättas om en överdådig kunglig julfest som övergick i förvirring och isande skräck. Gästabudets glada sorl tystnade plötsligt av en röst. Den började som ett vibrerande muller, ett dovt ljud som efter hand ökade till ett fruktansvärt, genomträngande skri, som i dödsångest! Till sin fasa insåg gästerna att rösten kom långt nerifrån underjorden...

    Det sägs att det kusliga, nästan outhärdliga ljudet pågick i åtta dagar och att rösten förändrades och blev sprucken och skrovlig, som hos en mycket gammal människa. Men den var definitivt inte av mänskligt ursprung och inte heller var det ett djurs läte, ingen hade någonsin tidigare hört en sådan röst.
    Man låter till slut sända bud efter två av Storkyrkans präster i Stockholm som ska utröna vad det är som pågår på Svartsjö.

    Enligt de närvarande blir det underjordiska lätet alltmer hotfullt och skräckinjagande när kyrkans män närmar sig. Man är nu helt övertygad om att detta är djävulens verk, att en demon är på väg att tränga upp ur jorden! Efter en utdragen exorcism får man så slutligen den ohyggliga rösten att tystna.

    En svart pyramid

    Men det berättas att alla var oerhört tagna av den skrämmande händelsen som nedtecknades och blev vida omtalad långt efteråt. Till minne av den sataniska närvaron ska Johan III senare låtit uppföra en svart pyramid på den plats vid slottets södra torn, där rösten hörts som starkast, ett monument som numera är försvunnet.

    Men det sägs att exorcismen endast kunde hålla demoniska väsen borta en begränsad tid. Att mörka krafter då och då åter gett sig till känna genom århundradena och att gåtfulla ting än i våra dagar setts utspela sig här på Svartsjö..

    Under flera år har det vita 1700-talssslottet varit stängt för renovering. Genom fönstren syntes då bara kala rum fyllda med presenningar, bråte och byggnadsmaterial. Ändå påstås det att något mycket egendomligt pågått i den då så ödsligt folktomma byggnaden. En person som bor i området har berättat hur hon plötsligt under en kvällspromenad i parken blivit stående och stirrat upp mot slottets övre fönsterrad. Där uppfattade hon hur något rörde sig, men ändå tycktes detta helt omöjligt. Det hon såg var en kvinna som svävade, ja flög rakt genom ett av rummen! Gestalten var inte vagt dimliknande, så som spöken ofta beskrivs, utan helt tydlig och påtagligt massiv, enligt det chockade vittnet. Synen tycktes lika verklig som när en fågel flyger förbi! Kvinnovarelsen passerade innanför flera av de höga fönstren på övervåningen, var sedan utom synhåll och visade sig inte mer. Detta ska ha en gång ha varit den sängkammare där drottning Lovisa Ulrika dog 1782.

    Märklig ritual

    Är det då hon som hemsöker Svartsjö efter mer än 200 år? Eller var det ett betydligt äldre och mer demoniskt väsen som här tog fysisk gestalt? Det påstås att en märklig ritual ska ha utförts kring slottet för inte så länge sedan, en exorcism för att driva ut onda andar!

    Vi går nu in i den vita 1700-talsbyggnaden som åter öppnat efter den långvariga restaureringen. Denna är ännu inte helt avslutad, rummen är sparsamt möblerade med tidsenliga rokokomöbler, många fortfarande nästan spöklikt tomma. Överallt dörrar i alla riktningar, målade blinddörrar, osynliga lönndörrar i tapeterna. Dörrar till rum som inte finns ... eller leder de till en okänd dimension och tid?
    I den gamla Vasaborgens övervuxna ruiner finns ytterligare än dörr som tycks ha en särskild förbindelse med platsens mörka, underjordiska förflutna.

    Vår kunnige guide Per-Anders Börjesson från Svartsjö slottssällskap har själv varit med om flera besynnerliga upplevelser vid just borgruinen. Han bor sedan länge alldeles intill den vidsträckta, skogsliknande parkanläggningen och är numera verksam som trädgårdsmästare. Som botaniskt ansvarig för slottsparken kan han det mesta om dess månghundraåriga växter och träd, mest berömd är den ståtliga linden framför slottet som ska ha planterats av Gustav II Adolf. Intill dess slingrande, åldriga stam står en skulptur med kungen iförd kröningsmantel, där de böljande vecken är så levande att den nästan ser ut att röra sig en aning i vinden.

    Syntes mellan träden

    – Jag stod här en vintermorgon för några år sedan. Parken var tom och marken täckt av ett tunt snötäcke. Men bit bort finns ett tätt skogsparti och där skymtade jag någon inne bland träden. Det var lite konstigt, tyckte jag, att vandra i den ojämna terrängen inne i snårskogen istället för att följa de upptrampade stigarna. Jag uppfattade att det var en ung flicka, hon gick med nedböjt huvud och verkade ledsen. Det märkliga var att hon hade en tunn, blommig sommarklänning på sig trots vinterkylan, den såg så omodern ut, som om den var från 1930-talet, minns Per-Anders Börjesson.

    – Flickan gick allt djupare in i skogen och försvann i mörkret. Men när jag strax efteråt tittade där hon gått, syntes inga spår alls i snön! Jag vet fortfarande inte om det var en levande människa eller ett spöke som rörde sig där inne bland träden?

    Han fick aldrig någon förklaring till den gåtfulla synen. Men detta var nu inte första gången han sett märkliga saker utspela sig i Svartsjö slottspark.

    – Den 5 november 1992 är en dag jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag stod här vid lindallén, säger han och pekar bort mot Vasaborgens ruin bredvid det vita 1700-talsslottet.

    Där, vid det gräsbevuxna dike som en gång varit en djup vallgrav, befann han sig den här eftermiddagen när han var ute på sin vanliga promenad i parken.

    Skrämmande gestalt

    – Jag hade just gått ett varv runt slottet när jag fick syn på någon på andra sidan vallgraven. Det var en man som gick i riktning mot borgen. Han var onaturligt kortvuxen, klädd i lång svart rock och en underlig hatt. Det var verkligen något egendomligt och skrämmande med hela gestalten.

    – Han vände på huvudet och stirrade rakt på mig. Jag blev stående helt stilla, som paralyserad. Hans ansikte var verkligen besynnerligt, urblekt, nästan vitaktigt. Men det var ögonen som jag särskilt kommer ihåg. De lyste helt röda, faktiskt glödande! Detta var inte en människas ögon.

    Per-Anders såg mannen försvinna in bland ruinerna och efter det syntes han inte mer till.

    – Jag var helt förbryllad men gick fram till Vasaborgen för att se var den kusliga gestalten tagit vägen. Men han fanns inte någonstans, inte där bland ruinerna eller i parken omkring. Till min stora förvåning lade jag märke till att dörren till det södra tornet nu stod öppen. Det var konstigt, den brukade ju alltid vara låst. Just där hade den svartklädda mannen varit synlig ögonblicket innan han spårlöst försvann.

    En bevingad varelse

    Per-Anders gick in igenom dörröppningen som leder till borgens källare och blev stående, förstummad. Den låga, röda höstsolen lyste mellan träden, rakt genom en av fönstergluggarna. På en intensivt solbelyst fläck låg ett väldigt stenblock i gyllengul marmor som definitivt inte funnits där tidigare.

    – På stenen fanns en relief inhuggen, en jättelik portalfigur, jag hade aldrig sett något liknande. Det föreställde en besynnerlig, bevingad varelse, en korsning av olika djur, eller kanske var det något slags okänt sagoväsen?

    Portalfiguren som hade en drakes kropp, lejonklor, väldiga vingar och bockhuvud skulle bli omskrivet i tidningarna och Per-Anders Börjesson blev rikskänd för sin upptäckt av det unika fyndet. Enligt de experter som senare undersökt reliefen är det tänkbart att den kan härstamma från Vasaborgens renässansperiod, men dess ursprung och varför den påträffades just då är fortfarande ett mysterium.
    Per-Anders Börjesson kan då och då fundera över vad den groteska varelsen egentligen föreställde, och vem mannen var som ledde honom genom dörren till Vasaborgens torn. Eller kanske till helvetets förgård?

    Efter att den egendomliga skulpturen till slut flyttats från borgen till Historiska museets samlingar i Stockholm, ska de kusliga fenomenen ha upphört på Svartsjö.

    Tills vidare..

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!