Margit Sandemo i sista intervjun: “Stolt över erkännandet jag fått”

Den 1 september 2018 gick författargiganten Margit Sandemo ur tiden. När Hemmets Journal träffade henne var hon fylld av livslust och kämpade med det som hon bestämt hävdade skulle bli hennes allra sista bok.

Tidigare levde hon på en fjällgård i norska Valdres, men sina sista år bodde hon i skånska fiskeläget Skillinge. Hon saknade fjällvärlden men konstaterade att vildmarkslivet kräver en yngre kropp.

– Snön ska skottas och det är långt till affären, nu är jag här och trivs väldigt bra.

Det faktum att hon föddes strax efter första världskrigets slut, och närmade sig 100 år, kändes obegripligt och försvann som en flyktig fjälldimma. Hon svarade snabbt, mindes det mesta och verkade vara obrutet nyfiken.

– Naturligtvis känner jag åldrandet. Allt tar längre tid numera, inte minst att skriva. Men jag får fortfarande ut mycket av tillvaron.

I tegelvillan där hon bodde var det varken speciellt välstädat eller stökigt men definitivt ombonat. På väggarna hängde tavlor som berättade något om ägarinnans långa och omväxlande liv – fjällmotiv, natur och ansikten.

I hyllorna i skrivarrummet stod fortfarande de världsberömda böckerna – böckerna om Isfolket som förmodligen är mera kända än sin upphovskvinna.

– Men under senare år har jag märkt en stor skillnad. Mest i Norge men också i övriga Norden och andra i länder, känns jag igen som en person och författare.

Stolt över medalj

Deckardrottningar kommer och går men sagoberättaren Margit Sandemo består. Det var inte lönt att fråga exakt hur många böcker hon sålt. Hon sa sig vara totalt ointresserad av ekonomi, siffror och andra tråkigheter.

Sist någon tog sig för att räkna var vid millennieskiftet och då stod det klart att bara banden som ingår i serien Sagan om Isfolket sålt i 25-miljoner exemplar.

Hon blev lätt mörk i ögon då hon berättade om hur kritikernas och journalisternas omdömen ofta träffat henne hårt. Böckerna dömdes länge ut som enkel litteratur för uttråkade kvinnor. Men sakta förändrades något. Och Margit Sandemo stack inte under stol med att hon var stolt över sitt förtjänsttecken, en medalj som hon mottog av den norska kungen. Motiveringen var att hon väckt lusten att läsa hos unga och visat dem vägen in i böckernas värld.

– Nu har jag fått ett erkännande också från samhället och kritikerna men redan tidigare visste jag att jag gjorde en del rätt.

Att hon knäckt koden kan ingen förneka och hon utstrålade proffsets lugna självförtroende då hon närmade sig sitt skapande som har resulterat i 183 utgivna romaner. Ibland var takten övermänsklig som då hon i ursinnigt tempo färdigställde åtta romaner under 165 dagar medan hon i princip oavbrutet befann sig på resande fot.

– Men då blev det för mycket. Idag skulle man sagt att jag blev utbränd eller gick in i väggen men det var inte uppfunnet än så jag bara ruskade av mig tröttheten.

Slutade läsa böcker

Då det var dags för lunch dirigerade Margit Sandemo gärna vägen till sin stamkrog några minuters bilfärd bort. Personalen hälsade glatt på henne, de visste redan vad beställningen skulle innehålla – räkor i het sås. Och ett glas vitt vin.

Någon nämnde att en busslast norska turister åkte runt i byn och letade efter Margits hus. Situationen var inte ovanlig. I sitt andra, eller snarare första, hemland var den åldrade författaren en celebritet – en berättare som nämns i samma andetag som Astrid Lindgren och även har jämförts med de mytomspunna klassiska norska författarna.

Astrid och Margit träffades aldrig, men den svenska världsstjärnan hade ändå stort inflytande över senares författarskap, om än på ett slumpartat sätt.

– Jo, jag gjorde ju det enorma misstaget att döpa min huvudfigur till Tengel. Då hade ju Astrid Lindgren redan skrivit om tyrannen med det snarlika namnet Tengil i Bröderna Lejonhjärta.

Hon tystnade och berättade sedan vilken börda det blev för henne att många läsare och kritiker under årens lopp trott att hon tagit onödigt stort intryck av Astrid Lindgrens verk.

– Men så var det inte alls, det handlade om en ren och olycksalig slump. Jag skulle ju aldrig ha gjort något så dumt medvetet.

Efter den händelsen läste hon inte längre andra författares verk för att inte riskera att påverkas, inte ens undermedvetet.

– Jag tittar på tv, läsa törs jag knappt. Tänk om jag tar intryck omedvetet och får med något från en annans bok …

Den påkostade tv-serien Game of Thrones var hennes stora favorit och hon nämnde att det finns långt gångna planer på att filma hennes egna böcker i en liknande stil. Det som oroade henne var att processen drog ut på tiden. Men enligt Margit fanns det fortfarande tämligen gott om tid och döden sa hon sig inte vara rädd för. Den är bara en övergång till något nytt.

Historieberättaren

Hon återkom till att det var jobbigt för henne att färdigställa den 184:e boken i ordningen. Orden och meningarna kom inte längre så snabbt som tidigare. Mödan var större, glädjen i skapandet och berättandet fanns kvar men måste hela tiden balanseras mot insatsen.

– Jag blir så trött nu, tappar tråden lite. Men klar ska jag bli!

Men vad handlar den halvskrivna boken om? Det var när hon fick den frågan som den födda historieberättaren tog gestalt, en speciell begåvning blev uppenbar. Margit Sandemo sänkte rösten en smula, den blev entonig och hennes skarpa ögon med glimrande syntetlinser fixerade en punkt bortom krogväggens begränsning. Varje ord kom utan en sekunds tvekan, som om hon läste på en osynlig boksida:

– Det är under slutet av 1700-talet, i min norska hemby Valdres ligger en tolvårig flicka i en lada. Hon förmår sig inte att titta bort från det hemska som sker framför henne …

Efter ytterligare ett halvdussin meningar sa hon med sin vanliga röst:

– Det blir en fasansfull skräckroman, något olikt allt annat jag skrivit.