Claes ”Clabbe” af Geijerstam: “så länge räkningarna ska betalas håller jag igång!”

Claes “Clabbe” af Geijerstam är sig lik, där han sitter med en kaffe intill Abba-museet. Orden smattrar lika fort som när han körde radioprogrammet Clabbe rakt över disc på 1980-talet. Trots att han fyllt 72 ger han ett pojkaktigt intryck.

Med ett brett leende berättar han att han är ett fredsbarn.

– Pappa var flygofficer och vaktade Sveriges gränser. När kriget var slut så firade de och då gjordes jag.
Clabbe föddes den 6 februari 1946. Till skillnad från sin två år äldre bror slapp han bli gubbe direkt efter konfirmationen.

– Då fick unga killar hatt. De blev 15-åriga farbröder som tjuvrökte och inte snackade med oss killar på 14 med mössa.

Plötsligt kom en låt som förändrade allt. Det var Little Richards Tutti Frutti. Clabbe, som tillhörde den första generationen tonåringar, minns pionjärandan.

– Jag hade ständigt gitarren på ryggen och bar på en fantastisk känsla av att allting är möjligt.

Clabbe liftade med lastbil till London, Köpenhamn och Paris, där han sov i sovsäck under Pont Neuf.

– Vi skulle ha fortsatt till Spanien, men pengarna tog slut för det fanns så balla popkläder i Paris.

Blev Clabbe i kören

Efter att föräldrarna skilt sig, bodde Clabbe med mamma i Bromma. Pappa, som försvunnit till Norrköping, hörde sällan av sig. Brita kämpade själv med de tre barnen. På dagarna jobbade hon på advokatbyrå, på kvällarna utbildade hon sig och blev handelslärarinna.

– Mamma fick offra allt. Hon hann knappt handla potatis. Det fick vi barn göra. Mamma tyckte att jag var hjälpsam. Frågade hon om man kunde piska mattorna, då gjorde man det i en timme. Hon lärde mig att säga ja. Det var det naturliga svaret.

Brita, som var fri och tillåtande, uppfostrade barnen till att ta hand om sig själva.
Clabbe hade egentligen planerat att bli reklamtecknare, när han blev headhuntad som låtskrivare till Ola & the Janglers. Han och Ola Håkansson hade träffats i Radiotjänst gosskör. Flera år senare gick Clabbe på en spelning för att se om det var samme Ola.

– Mycket riktigt. Ola pekade från scenen och ropade: “Clabbe!” Jag hette ju så i gosskören. Där och då blev jag Clabbe.

Mellan 1965 och 1970 spelade han i bandet, åkte på Englands- och Europaturnéer och låg 13 gånger på Tio i topp.

Fansen bestod av fem år yngre tjejer, som slet hårtussar från bandmedlemmarna, drog loss knappar och skrev med läppstift på turnébilens vindruta: “I love Clabbe!”

– De kastade sig över oss när vi skulle in i bilen. “Stäng dörren för fan!” skrek vi.

Men det var aldrig fansen som fick hänga med på efterfest på hotellet efter spelningarna. Det var jämnåriga tjejer.

– Det var fansen vi byggde framgången på. Dem höll man inte på och kladdade med. Jag vet att jag och Benny Andersson hade samma kärlek i Göteborg. En skitrolig tjej, som skrattade jämt, tyckte det var kul att festa och snacka skit.

Föll för leendet

Så fort Clabbe skramlat ihop tillräckligt med pengar flyttade han hemifrån och hamnade i Ulvsunda.
Idag bor han och familjen i Saltsjö-Boo utanför Stockholm. Så länge det kommer räkningar ska han fortsätta jobba. Tim ska gå på högskola och Isabel kan behöva hjälp med en lägenhet.

Mest jobbar han som dj. Det var just som dj på Birka Princess han första gången fick syn på sin fru Nina.

– Jag såg hennes leende. Det gick igenom en hel folkmassa. Det finns en vänlig aura runt henne. Hon tittade på mig och då fick jag en enorm kontakt. Jag kände den där blicken och tänkte att jag måste hitta henne.

Dagen efter pratade Clabbe med Nina på eftermiddagsdiscot och frågade om de kunde träffas.

– Vi sågs på ett kafé i city. Det var väldigt korrekt. Hon hade sitt och jag mitt. Vi sa att vi måste göra någonting åt det här, vi gillade ju varandra. Även om vi försökte hålla det schysst, var det lite sårade känslor på några håll. Jag bad henne släppa sin gamla sambo. Jag var nästan skild och på väg ut ur ett äktenskap som inte var bra. Det är tredje gången jag är gift. Först var jag rätt gift, men det tog slut av andra orsaker. Nu är jag rätt gift igen.

Den 6 juni firade de tioårig bröllopsdag med mysmiddag och årgångs-Dom Pérignon, som Clabbe köpt på en kryssning.

Han beskriver kärleken Nina som ett väsen.

– Hon har en aura, som jag blev förälskad i. Nina är inte så där pratig, framåt och påhittig. Hon är lite andlig och spirituell. Nina ser saker och sammanhang som inte jag ser. Hon är psykolog helt enkelt och har delvis en utbildning i kognitiv terapi. Däremot är hon inte lätt att komma in på livet för andra. Nina är inte den som börjar prata på ett mingel. Inte heller trivs hon på röda mattan.

Huset de bor i har naturtomt. På den stora altanen grillar de mycket. Tillsammans promenerar de med hundarna, tar turer med motorcykeln och fikar på båten, som ligger i hamnen tre minuter bort.

– Vi åker ut i skärgården och badar från båten. Ofta kör vi tvärsöver viken med ett kilo räkor och tittar på solnedgången. Det är jättemysigt.

Den nya pappan

I och med giftermålet har Nina bytt namn från Jensman till af Geijerstam. I dag heter även hennes två barn det.

– Det är enklast så. Nina tog ju mitt efternamn när vi gifte oss. Då fick barnen också göra det och det tycker de är okej.

Medan Clabbe är ute och jobbar, sköter Nina hemmet och familjen. Under deras tid ihop har barnen gått igenom hela skolåldern och tonåren. År som handlat om att hålla dem borta från fester, laga förhållanden, gråta på tonårsrummet, bli arg och ta körkort.

Känns det som dina barn?

– Ja, det gör det. Jag har ju rattat upp dem sedan Tim var sex år och lekte med gubbar och bollar. Isabell satt med stora ögon i sin säng och sa godnatt. Jag har varit med dem på hela resan. Det tror jag att de känner. Isabells pappa lever inte längre, så hon har ju mig som … Jag tycker inte låtsaspappa låter bra och bonuspappa betyder att man är två. Jag är den nya pappan, som blev pappa i stället.

Clabbe menar att det dels handlar om att hålla sig nära, dels hålla sig borta. Någon roll ska man inte gå in i. Man ska bara vara som man är.

– Den förebilden duger jävligt bra, utan att man behöver påpeka hur man är. Är man god eller givmild, så märks det. Det är som när mamma frågade om jag kunde hjälpa till. Ja. Det har jag gjort som pappa också tydligen, för de tycker att jag är en bra pappa.

Clabbe konstaterar att man lever livet varje dag och det gäller att aldrig ångra några val i livet.

– Vägvalet jag gjorde med Nina har lett till två fina barn och ett bra liv. Om hon eller jag valt något annat hade det kanske lett till elände.