Egentligen har jag aldrig riktigt fattat varför jag gjorde slut med dig då, säger Per eftertänksamt och tittar förälskat på Sanni när vi sitter i stora salen på Wedevågs herrgård utanför Lindesberg.
Paret köpte den strax efter att de gift sig 2015 i den vackra Aspeboda kyrka med anor från 1600-talet.
Dessutom den 13 juni, samma dag som Prins Carl Philip äktade sin Sophia.
På en målning i bakgrunden tittar gamla gårdsfrun Tekla Keiller ned på oss. Hon dog 1914, men har aldrig släppt greppet om sin älskade herrgård.
– I början visade hon sin vrede när vi började förändra. Men nu har det lugnat ned sig och det verkar som att hon gillar det vi gör här, säger paret.
Wedevågs herrgård ligger vackert och har anrik historia.
– Redan då kände jag att det här skulle vi ha. Känslan förstärktes när vi kom dit. Vi var som två små barn som gick omkring i en godisbutik. De vackra målningarna, rokoko-stilen, herrgårdens historia och allt annat, säger Sanni.
– Den kändes så personlig och var lätt att omfamna, tillägger Per.
Två veckor senare stod de som ägare av en herrgård på 1 000 kvadratmeter. De anställde personal och utvecklade verksamheten till konferens och företagsrepresentation med en kulinarisk meny. Sanni, som jobbat som förskollärare, sadlade om och började servera.
– Per fick instruera mig i det där med “vett och etikett”.
När de köpte herrgården sa de gamla ägarna att det spökade där. Per skrattade.
– Sådant har jag aldrig trott på, det var bara humbug för mig.
Han skulle snart få äta upp de orden. På morgonen efter att de övernattat första gången ramlade en stor tv av oförklarlig anledning ned på golvet , men utan att gå sönder.
Druckit burköl
Sanni och Per berättade om händelsen för de tidigare ägarna som frågade om de hade druckit något ur burk.
– Visst hade vi det. Vi hade druckit burköl, direkt ur burken dessutom.
Då berättade de att när de gjort det en gång tidigare hade burkarna välts och det hade hänt en hel del konstiga saker i huset. De trodde att det var något gammalt spöke som ville ha ordning och reda. Efter händelserna hade de slutat med drycker på burk.
Men det var långt ifrån det enda mystiska som hände. När paret Schalande flyttade på tavlor i huset började dessa att skaka. Per fick omvärdera sin inställning till det övernaturliga.
– De tidigare ägarna berättade att den gamla gårdsfrun Tekla, som styrde herrgården med järnhand i början av 1900-talet, hade stannat kvar här efter sin död. Hon hade visat sig som skepnad för den gamla ägaren och sagt: “Du passar inte in här”.
Andarna började väsnas
I takt med att de förändrade och renoverade hände det märkliga saker. När de första året arrangerade en tillställning med hallowen-tema där personalen var utklädd till spöken visade de riktiga spökena sitt missnöje genom att flytta runt på saker och väsnas.
– Jag tror de upplevde det som att vi gjorde narr av dem och det tålde de inte, säger Per.
De som bott över på herrgården har ibland blivit konfunderade över att rumsnycklar och bilnycklar inte finns där de har lagt dem.
– Ibland hittar de nycklarna på konstiga ställen. Det verkar vara ett nöje för spökena att gömma nycklar, skrattar Sanni.
Ett spöke hjälper Per med det praktiska.
– Om det är en vaktmästare som jobbat här eller om det är min avlidna pappa vet jag inte. Men den här anden varnar mig om det uppstått vattenläckor, elfel eller liknande problem. En tillgång med andra ord.
Det fanns tidigare ett utrymme med otäcka energier där varken ägarna, personalen eller gästerna ville vara. Sanni fick svårt att andas när hon befann sig där.
Kontaktade ett medium
Till slut kontaktade Sanni och Per programmet “Det okända” och mediet Anu Rosentjärn kom dit. Hon fick kontakt med andar som hemsökte herrgården.
De som spred dålig energi plockade hon bort, medan en del fick stanna kvar. Till exempel gårdsfrun Tekla Keiller.
– Jag tror hon är nöjd med att vi tar hand om hennes herrgård. Visar vi respekt för andarna, så visar de respekt för oss, säger kärleksparet.
Historien om hur Per och Sanni träffades igen är värt en egen liten historia och det är fortfarande det värsta samtalet Per ringt i hela sitt liv, den där gråtrista vinterdagen för mer än 30 år sedan. Med darrande händer hade 17-åringen slagit numret hem till Sanni och sagt orden som han någonstans kände att han inte ville säga.
– Jag vill göra slut.
Han grät och Sanni grät lika hejdlöst i andra änden av luren. Efteråt ångrade sig Per, men det var för sent.
De träffades första gången sommaren 1984 på en tunnelbanestation.
– Jag bodde i Åkersberga och Sanni i Norsborg, det var sex mil emellan oss, säger Per.
Sanni var 15 år och enligt Pers beskrivning en sockersöt skolflicka som gick i Adolf Fredriks musikskola. Han själv var en rebellisk tonåring med långt hår som spelade trummor i ett rockband. Olikheterna spelade ingen roll just då. Ljuv ungdomsförälskelse spirade.
– Under den där hårda ytan fanns ett oerhört mjuk och omtänksam kille. När vi träffades andra gången minns jag att du hade en bukett blommor med dig, skrattar Sanni.
De var tillsammans i ungefär nio månader. Enda förklaring Per kan tänka sig till varför han gjorde slut är olikheterna.
– Jag kände nog att Sanni var en för fin flicka för en rockare som mig.
Sanni brottades samtidigt med andra problem.
– Jag hade fått en cysta på äggstockarna och när jag strax efter tog bort dem kom Per till sjukhuset med blommor. Du visste att jag älskade barn och tyckte så synd om mig för att jag inte skulle kunna få några.
Men Sanni skulle inte bli barnlös. Hon träffade en man och gifte sig 1998. Året efter blev hon genom äggdonation mamma till tvillingarna Caroline och Franz. För tio år sedan drabbades hennes man av lungcancer och två år senare blev hon änka.
– Det var en fruktansvärd tid, säger Sanni.
Per gav tidigt upp drömmen om att bli rockstjärna och började i stället arbeta i restaurangbranschen. Så småningom blev han hovmästare på en av de finare restaurangerna i Stockholm.
Gjorde ett gott intryck
Sedan gjorde han ett lappkast och hoppade in i byggbranschen. En lyckad rockad eftersom han byggde upp en firma med 50 anställda som han drev i 23 år. Hans första kund var Sannis pappa som han byggde ett arkitektkontor åt.
– Tydligen hade jag gjort ett gott intryck, trots det långa håret, skrattar Per. Han fick samtidigt i uppdrag av honom att renovera Sannis lägenhet.
– Då träffades vi igen och jag hade vissa förhoppningar. Men Sanni hade då sitt intresse på annat håll, suckar Per.
Han träffade en kvinna, gifte sig och tillsammans fick de två barn. 2010, samma år som Sanni blev änka, gick Per och hans fru skilda vägar. Sanni hade sökt Per på Facebook, men inte fått någon träff.
En oktoberkväll 2013 befann hon sig hemma hos sin pappa i Dalarna och för skojs skull sökte hon än en gång på Per Schalander. Namnet dök upp med en bild som hon kände igen. Hon tryckte omgående i väg en vänförfrågan och acceptansen kom på studs.
– Jag stod i tvättstugan när det plingade till i telefonen. När jag såg att det var Sanni blev jag glad, säger Per.
Som om tiden stått stilla
Den virtuella vänskapen ledde till att de via Facebook började skriva till varandra. Det framgick att båda levde ensamma och efter ett tag bestämde de sig för att dejta på nytt, efter nästan 30 år.
De bestämde träff utanför T-centralen i Stockholm. Per väntade i sin bil och såg Sanni komma gående.
– Det var som om tiden stått stilla. Hon hade förstås blivit äldre, men var sig lik. Efter en minut med Sanni i bilen visste jag att vi skulle gifta oss. Vi var som två själsfränder som bara fortsatte där allt slutat. Känslorna fanns konserverade.
