Det har gått ett år sedan den tragiska olyckan i Sveg när en buss fylld med ungdomar på skidresa körde av vägen. För tre barn tog livet slut.

En av de omkomna var Jenny Wulfs son Gunnar. För henne har året som gått varit en tid av obeskrivlig sorg och saknad.

– Vissa dagar mår jag lite bättre. Andra dagar bara gråter jag. Det kan komma helt oväntat som nu, säger Jenny och torkar tårarna som rinner ner för kinderna.

Vi har stämt möte med Jenny på ett mysigt kafé i närheten av Kinna. Hon vill träffas där istället för hemma eftersom saknaden av Gunnar annars riskerar att bli outhärdligt påtaglig.

Det är fortfarande svårt och smärtsamt för henne att prata om dagen då hon fick beskedet att hennes yngste son var död men hon väljer att göra det eftersom hon vill att vi ska kunna prata om döden på ett naturligt sätt.

Hon hoppas att hon genom att berätta om sin sorg kan hjälpa andra som förlorar någon anhörig att förstå hur viktigt det är att kunna prata sin om förlust och saknad. Och framför allt att få omgivningen att förstå hur betydelsefullt det är att säga några tröstande ord istället för att hålla tyst.

– Vi är så dåliga på att bemöta människor i sorg. En del blir så rädda att de undviker kontakt helt och hållet, medan andra nästan blir för påflugna, säger hon.

Var extra kelsjuk

Jennys liv förändrades för alltid söndagen den andra april förra året. Kvällen före, några timmar innan bussen till Härjedalen skulle avgå, satt hon och Gunnar tillsammans i soffan hemma i lägenheten i Kinna.
Jenny reagerade på att hennes son var extra “mammig” den kvällen.

– Fast han var stora pojken ville han sitta i mitt knä och kramas. Vi kramades alltid mycket, men den här kvällen var han extra kelsjuk. Det var som om han kände på sig något, som om han visste vad som skulle hända, berättar Jenny.

– Han oroade sig för att han “skulle åka så himla långt bort”. Jag sa till honom att han var lite tramsig och att han klarat betydligt längre resor på egen hand tidigare, bland annat till Italien.

När hon sedan släppte av Gunnar vid samlingsplatsen och de skulle säga hej till varandra ville han inte krama sin mamma inför sina kompisar.

– Han ville inte heller att jag skulle stanna kvar och vinka av honom eftersom han inte tyckte att jag skulle vara den där “pinsamma mamman”. Istället gjorde vi en high five och så puffade jag på honom lite grabbigt, berättar Jenny.

– Nu i efterhand ångrar jag att jag inte kramade honom. Och att jag inte stannade kvar. Om jag hade gjort det hade han kanske inte åkt iväg.

När hon sa hej och lämnade honom blev det sista gången som hon såg honom.

– Halv sju på söndagsmorgonen vaknade jag av någon oförklarlig anledning och kände att jag hade ont i magen. När jag sträckte mig efter mobiltelefonen såg jag notisen om en bussolycka i Härjedalen.
Jennys första tanke var: “Måtte det inte vara Gunnars buss.” Hon skickade ett sms till honom och när hon inte fick något svar började hon ringa.

– När jag inte fick någon kontakt med honom blev jag riktigt orolig så jag ringde till en av hans lärare som var med på bussen. Läraren sa att han inte visste var Gunnar var någonstans och att allt var kaos.

Möttes av poliser

Med hjärtat i halsgropen började Jenny desperat ringa runt till alla lärare och kompisar som var med på bussen som hon hade telefonnummer till. Hon ringde polisen flera gånger och till församlingshemmet i Sveg som fungerade som uppsamlingsplats för de chockade ungdomarna som inte behövt föras till sjukhus.

Efter att ha pratat med sina anhöriga bestämde Jenny sig för att åka upp till Östersund. När hon mellanlandade på Bromma flygplats fick hon veta att tre barn omkommit, men att samtliga deras anhöriga hade blivit underrättade.

– Då andades jag ut. Gunnar måste ju ha klarat sig eftersom de inte ringt mig. Han var fortfarande försvunnen, men jag trodde att han antingen chockats och irrade omkring i närheten av olycksplatsen eller att han kanske förts till ett sjukhus i Norge eftersom även norska räddningsstyrkor hjälpte till.
Men när Jenny, hennes äldste son Karl och andra anhöriga, som följt med från Stockholm, landade på Östersunds flygplats möttes de av två allvarstyngda poliser.

– De sa till oss att de bara kunde bekräfta att Gunnar inte var en av de överlevande. Det var så märkligt. Det enda jag tänkte var att det bara inte fick vara sant. Sedan vrålade jag rakt ut och började bulta i ett stängsel.

Jenny minns bara att hon grät och skrek ut sin sorg och frustration. Minnesbilderna av vad som hände därefter är lite diffusa.

– Jag bara önskade att det var en mycket, mycket hemsk mardröm som jag var med om och att jag snart skulle bli väckt.

Tacksam för all hjälp

Första natten inkvarterades Jenny och de andra på ett hotell i Östersund. På morgonen kom poliserna och hämtade dem för att köra dem till Sveg.

– Det var den vidrigaste resa som jag någonsin har gjort. Vid ett tillfälle fick de stanna så att jag kunde gå ut på en åker och bara skrika.

Jenny ville se sin son men när de kom fram till Sveg, där de möttes av en präst, fick de beskedet att han förts vidare till rättsmedicinen i Göteborg för obduktion.

– När vi kom tillbaka till Arlanda vid 18-tiden på måndagskvällen fick vi ett telefonsamtal från polisen om att Gunnars identitet fastställts. Det var som att få dödsbeskedet ytterligare en gång, berättar Jenny.

Den första tiden efter olyckan var som ett svart hål av sorg och förtvivlan för Jenny. Hon är tacksam för all hjälp hon fick av Kinnaborna i samband med begravningen av Gunnar i slutet av april.

Efter begravningen flyttade Jenny till Stockholm för att stötta sin äldste son Karl som gick på fotbollsgymnasium och spelade med Brommapojkarna. Under hösten tog sig livet andra vägar och de är nu tillbaka i Kinna igen.

– Jag tar en dag i taget, men jag försöker bearbeta sorgen efter Gunnar genom att skriva, bland annat har jag min blogg En död pojkes mamma. Jag promenerar eller springer mycket i naturen och jag har till och med lagt om kosten.

Jenny blir tyst en liten stund för att torka bort en tår ur ena ögonvrån och berättar sedan att hon tröstas av övertygelsen om att hon en dag får träffa Gunnar igen.

– Jag skulle göra allt för att få krama honom en gång till och jag tror att han finns därute någonstans. Det måste finnas andra universum där vår energi lever kvar efter att vi har dött.

Fotnot: Jenny Wulf och Gunnars pappa Henrik Karlsson har tillsammans startat minnesfonden Gunnar Wulf Karlssons minnesfond. Bankgironumret är 293-3026.