Först en varning: i denna artikel förs våld, rökning, hyckleri och annat obehagligt på tal. Läs försiktigt!
För givetvis måste en artikel om nutidsfenomenet triggervarningar inledas med just en rejäl triggervarning. Bara som demonstration om inte annat.
Men den som vill uppleva triggervarningar helt på riktigt, ute i samhället, rekommenderas att köpa en biljett till en operaföreställning.
Triggervarningar i filmer och serier
I exempelvis Storbritannien är det sen flera år standard att varna för obehagligt innehåll på scen. Regissören Thomas Vinterbergs moderna filmklassiker ”Festen” spelades i operaversion på Royal Opera House i London tidigare i år, och det redovisades noggrant i förväg för publiken att här kommer övergrepp och incest att avhandlas.
När operan ”Silent Zone” gick upp på Malmö Opera häromåret var det också med triggervarningar om skildringar av sexuella övergrepp, samt hänvisningar till hjälporganisationer om man själv blivit utsatt.
Men inte bara scenkonst förses med triggervarningar. Avsnitten om prinsessan Diana i Netflix-serien ”The Crown” förseddes med skriftliga varningar om skildringar av ätstörningar.
Numera redovisas i förväg inte bara när narkotika, utan även tobak förekommer i streamingserier. Och när äldre tecknad film streamas på Disney+ varnas den unga publiken för stereotypa skildringar av minoriteter.
Rasism och kvinnohat
Även betydligt äldre klassiker kan förses med nutida varningsetiketter. Mozarts älskade ”Trollflöjten” hade premiär på Folkoperan i Stockholm tidigare i år, och i recensionerna anmärkte flera kritiker på originalets underliggande rasism och kvinnohat. P1 Kultur ställde frågan: Behöver ”Trollflöjten” triggervarning?
Svaret är inte självklart. Alla kan enas om att skurken Monostatos, en rollfigur som i ”Trollflöjten”-librettot beskrivs som ”svart” och ”ful”, är omöjlig att ursäkta idag. Å andra sidan, vilka litterära klassiker motsvarar nutida värderingar? Kan det till och med vara lärorikt att ta del av gångna tiders fördomar?
I Storbritannien har tongivande kulturpersonligheter tagit ställning mot varningarna. ”Om du är så överkänslig, stanna hemma” har Judi Dench sagt. ”Personligen ogillar jag att bli mästrad”. Ralph Fiennes menar att varningarna saboterar den konstnärliga upplevelsen: ”En teaterpublik som ser en Shakespeare-tragedi ska bli upprörd, ska bli överrumplad. Det är chocken och det oväntade som gör att en föreställning engagerar.”
Frågan är hur det går med den traditionella söndagsskolan. Finns det något enskilt litterärt verk som är mer proppfullt av övergrepp, förtryck, våldtäkter, massakrer och utdragen tortyr än Bibeln?
Som så ofta i vår tid har det uppstått en tydlig polarisering: för redovisningar och varningar i förväg, och emot. Aldrig mötas de två.
Kanske dags att ta ett steg tillbaka och berätta om triggervarningarnas korta men intensiva nutidshistoria?
Triggade efter Vietnamkriget
En ”trigger” är engelska för avtryckare, på till exempel en revolver. Ordet fick en ny mening under andra halvan av 1900-talet när USA-soldater återvände från Vietnamkriget med PTSD, ”post-traumatic stress disorder”. Långt efter ett våldsamt trauma kunde en ”trigger” i form av en doft, en melodi, en person eller plats – nästan vad som helst som påminde om den ursprungliga händelsen – framkalla en ”flashback”, en ångestattack.
Nu kanske någon undrar vad detta har att göra med opera och tecknad film?
Det tog ett antal år, men med tiden började veteranernas fasansfulla krigsminnen med påföljande själsnöd jämställas med att ta del av verk som Puccinis ”Tosca” (sexuellt hot, tortyr, mord, självmord) eller Disneys ”Dumbo” (rasstereotyper, alkohol, mobbning). Vägen gick via USA:s universitet under tidigt 2010-tal.
Då blev det rutin på feministiska webbsajter att varna för innehåll som tog upp övergrepp och våld, och snart började studenter protestera när grekisk dramatik som ”Oidipus” (incest, stympning m m) och annan gammal våldsam litteratur togs upp i undervisningen.
Varningar förvärrar posttraumatiska symtom
Att fenomenet genast blev ett slagträ i den politiska debatten, först i USA och senare även här i Sverige, förvånar ingen. Mer intressant är vad triggervarningarna egentligen får för effekt i långa loppet.
Jeannie Suk Gersen, juridikprofessor vid Harvard, gick 2021 igenom det dussintal psykologiska studier som hunnit göras. Resultatet var entydigt: triggervarningar minskar inte posttraumatiska symtom hos offer, utan förvärrar dem. Här finns en logik. När man behandlar PTSD är det genom en sorts varsam tillvänjning, inte utestängning.
Triggervarning för triggervarningar?
Pjäsen ”The Years” bygger på nobelpristagaren Annie Earnuxs bok ”Åren”, och 2024 spelades den i West End, Londons teaterdistrikt. I dramat förekommer en illegal abort. Triggervarningar sattes upp på teatern, men föreställningen måste ändå avbrytas i stort sett varje kväll för att åskådare svimmade. Eller var det triggervarningarna som triggade? Regissören Eline Arbo hade tidigare satt upp pjäsen i Holland, först utan varningar och senare med, och menade att reaktionerna kom först sedan de lagts till. ”Det blev fler reaktioner ju mer vi varnade. Det verkar som om det var själva förväntningarna som ledde till obehag.”
Ibland kan triggervarningar dessutom urarta till något som liknar censur, att hindra läsare eller publik ta del av perspektiv eller åsikter man själv vill undertrycka. Ett knep som USA:s extremhöger tagit över idag, när böcker om rasism och HBTQ-frågor dras in från skolbibliotek i delstater som röstade för Trump.
En backlash mot triggervarningarna kan skönjas. Samtidigt, om en intensiv skildring av ett självmord eller våldtäkt på film följs av ett telefonnummer till jourhavande psykolog i eftertexterna – det kan väl vara vettigt?
Varningar, men med förnuft!
Ett möjligen präktigt, men samtidigt just lite lagom förnuftigt, slagord för vår tid.
