Plötsligt fastnade maten och jag fick rusa iväg

Ulla Harrysson, 70 år, lever ett aktivt liv. Hon bor i Edsbyn där hon även har sin mamma som hon ofta besöker och hjälper när det behövs. Dottern och barnbarnen, som idag är 19 och 20 år, bor i Bollnäs 3,5 mil bort. Att umgås med vänner och bekanta är liksom att träna på gym och att gå promenader ett naturligt inslag i Ullas vardag. Men när hon fick sväljsvårigheter begränsades plötsligt hennes sociala liv och umgänge, i situationer som hade med mat att göra.

– Jag fick problem som gradvis blev större och var rädd att maten skulle fastna i halsen när den var på väg ner. Ibland behövde jag gå iväg för att hosta upp maten om den fastnade. Måltider är ju något väldigt socialt, och att behöva gå ifrån bordet för att hosta är ju väldigt jobbigt, säger Ulla.

– Var det riktigt illa var jag tvungen att stoppa ner fingrarna för att dra upp maten ur halsen och då förstår ju vem som helst att man inte kan sitta tillsammans med andra och äta, fortsätter hon.

Ulla Harrysson jobbade på en särskola som assistent och handledare innan hon blev pensionär och det var i den skolmatsalen hon fick sitt första sväljstopp.

– Först fick jag panik men kom sedan på att jag ju faktiskt kunde andas. Min vardag i matsalen blev sedan sådan att jag kunde sitta bland de andra och så fastnade maten plötsligt och ingen visste om det, och där satt jag och visste inte om jag skulle få maten varken upp eller ner.

Problemen började för tjugo år sedan i samband med ett övre magmunsbråck.

– Maten fastnade i höjd med bröstkorgen och jag fick ta tabletter för att minska magsaften, men det var fortfarande jobbigt, berättar Ulla Harrysson, som med tiden fick allt svårare att svälja. Det kunde ta upp till en timme innan maten som fastnade tog sig ner i magsäcken.

– Jag kunde känna precis hur maten gick ner genom matstrupen och skulle förbi bråcket, berättar hon.

Efter en tid började maten fastna redan i svalget.

– Allra svårast var soppa eller puré som man kunde tänka sig skulle vara lättare. Jag fick som kramp när jag skulle svälja, berättar Ulla.

För att vara på den säkra sidan avstod hon från att äta viss typ av mat som hon visste kunde vara mer problematisk.

– En läkare förklarade att orsaken till att besvären blivit värre kunde bero på att magsyran som kom upp i matstrupen bildade sår och senare inflammation, vilket gjorde att matstrupen svällde och passagen minskades, säger Ulla Harrysson.

Även nätterna var svåra. På grund av magsyran hade hon svårt att sova och fick höja sänggaveln och bulla upp med kuddar för att komma upp med huvudet.

Munskärmen blev räddningen
Ulla fick magsyrehämmande läkemedel. Hon valde noggrant vad hon åt och tog små tuggor och tuggade väl för att underlätta sväljandet. Mat som var trådig som kött och apelsiner undvek hon helt. Lättast fungerade mat som fisk och potatis, medan puréaktig mat som potatismos eller soppa fungerade sämre.

– Den typen av mat fastnade ofta precis i svalget längst bak. Det kändes som en grop som det fastnade i och jag fick ta en bit knäckebröd för att få ner det, berättar hon.

I slutet av 2013 fick Ulla Harrysson en remiss till Öron- näs- och halsmottagningen i Hudiksvall.

– Jag fick göra en datortomografi för hals och bröstkorg och fick sedan en remiss till Tal & Svälj Center på Hudiksvalls sjukhus, där jag fick göra tester och blev kontrollerad hur jag svalde när jag åt och drack, berättar Ulla.

Med sig från centret fick hon en så kallad munskärm, som är ett behandlingshjälpmedel som ska användas före varje måltid, för att stärka musklerna i läppar, kind och svalg.

– Man utför vissa rörelser för att stärka muskulaturen. I början var det lite bökigt att ta med den, men det tar mindre än en minut per gång och jag vande mig snart, säger hon.

Munskärmen blev en vändpunkt för Ulla.

– Jag kände skillnad ganska snart. Svalget kändes större och med tiden blev det lättare att svälja. Stoppet i bröstet kom inte heller lika ofta, berättar hon.

Ulla använder munskärmen några gånger i veckan för att munproblemen ska hålla sig borta.

Hon har nu haft munskärmen i ett år och upplever att vardagen har blivit helt annorlunda.

– Jag behöver inte längre vara rädd för att sätta i halsen och kan sitta i lugn och ro med andra och äta utan att oroa mig. Och jag kan äta allt nu, även om jag fortfarande undviker trådiga saker ibland på grund av att det var så obehagligt att äta detta tidigare.

Nu behöver Ulla inte använda skärmen varje dag längre.

– Vid ett tillfälle gjorde jag ett längre uppehåll, men då kom stoppet i bröstet tillbaka så då började jag använda den mer regelbundet igen, berättar hon.

Även sömnen har blivit bättre.

– Jag behöver inte ens fälla upp huvudändan eller ligga på flera kuddar för att undvika magsyran nu, i alla fall inte om jag låter bli att äta sent på kvällen.

Vad kan man göra själv?

* Undvik de konsistenser som känns svåra. 
* Om man har svårt att starta sväljningen kan man välja lite tjockare drycker, som fruktsoppor, som inte rinner lika snabbt som tunnflytande dryck. Tycker man att maten stoppar upp så kan man prova att göra maten blötare och halare genom extra sås, crème fraiche och undvika torr och smulig mat.
* Generellt gäller att ta god tid på sig vid måltiderna, sitta så rakt som möjligt (inte ihopsjunken eller i tv-soffan) och inte ta för stora tuggor.
* Har man måttliga eller uttalade sväljsvårigheter eller kanske bara är orolig över sin sväljförmåga bör man be om remiss till en logoped.

Hela arrtikeln hittar du i Hemmets Journal nr 35 2015.