– Som ung var jag väldigt intresserad av japanska kampsporter och läste mycket böcker om det. Men det var först i medelåldern som jag träffade en man på gymmet där jag brukade träna som visade sig vara ju-jutsumästare. Han hade startat en klubb på Lidingö där jag bor, så jag blev medlem.
Ju-jutsu är en stridskonst som tillhör den japanska kampsportsfamiljen budo. Jū översätts som mjuk och följsam, medan jutsu betyder metod eller teknik. Namnet syftar till konsten att besegra en motståndare med så lite fysisk styrka som möjligt.
Jan menar att han tidigare egentligen inte var särskilt intresserad av idrott, men sprang och styrketränade för att hålla sig i form. När han fann ju-jutsun föll bitarna på plats.
– Det fantastiska med traditionella japanska kampsporter som ju-jutsu, aikido och judo, är att man tränar hela kroppen. Det är som Friskis och Svettis i kubik! Och sedan är det ju så att man kan utvecklas hela livet. Det finns alltid något att bli lite bättre på och justera.
Jan tränar mellan två och fyra gånger i veckan. Han förklarar att det är en japansk kampsportstradition att hela tiden träna på sin egen nivå.
– Man kan alltså fortsätta tills man nästan står med en fot i graven. Det finns alltid någon kroppsdel man kan röra på. Alltså kan man i princip komma hur skröplig som helst och träna.
Självklart är det en annan sak för de som tävlar i kampsporter, men många struntar i själva tävlingsdelen och ser på ju-jutsu som ren och skär träning, för kropp och själ.
– Det är meditativt och bra för koncentrationen. Dessutom skapar det ett väldigt fint kamratskap. Vi slåss inte mot varandra utan lär istället av varandra.
-Det bästa med att ju-jutsu är att man kan utvecklas hela livet, sägerJan Malmstedt som tränar två till fyra gånger i veckan.
– Och så får man chans att träffa människor i olika åldrar. Jag har träningskompisar som är 24-25 år. Det är faktiskt rätt unikt. Vilken annan motionsidrott gör det möjligt att träna med dem som bara är en tredjedel så gamla som du själv?! Många pensionärer umgås bara med andra gamla, men när man träffar människor i olika åldrar håller man sig ung.
Men finns det verkligen inga fysiska begränsningar med en så fysiskt krävande sport?
– Det är klart att ju äldre man blir, desto mer försiktig får man vara. Jag brukar till exempel bara ha ett framåtfall per träning, alltså när man blir kastad i mattan. Och så brukar jag ha ett bakåtfall också. Sedan snurrar det i huvudet numera.
– Vi hade faktiskt en man i vår klubb som var i 80-års åldern när han började träna ju-jutsu. Han hade drömt hela livet om det och gav sig den på att börja innan det var försent.
Även om ju-jutsun kan låta lite farligt, menar Jan att det sker få olyckor.
– Klubbarna har duktiga tränare som ser till att man anpassar träningen efter sin förmåga. Det värsta jag råkat ut för var att jag drog av ett muskelfäste i armen en gång. Men jämför det med andra sporter som skidåkning, hur ofta bryter inte människor benen där?
Jans kom-i-form-råd:
1.Starta försiktigt. Öka sedan på långsamt. Det tar längre tid ju äldre man är. Anpassa träningen till din egen förmåga och prova dig fram.
2.Träna hela kroppen. Japanska kampsporter kräver att alla muskler i kroppen jobbar. Plus att hjärnan måste vara med.
3.Var inte rädd. Ingen blir förvånad om du är 60+ och tar kontakt med en budoklubb. Jag lovar att du kommer att tas emot med öppna armar. Det finns klubbar i hela Sverige.
4.Träna regelbundet. Boka upp dig för ett antal träningstillfällen så att de verkligen blir av.
5.Tänk på benen. Ju-jutsu passar bra för äldre, för man lär sig att ramla på rätt sätt.
Denna artikel är en del av ett åttasidigt reportage om seniorträning. Läs hela reportaget i Hemmets journal nr 11/14.
