Lisa: Jag blev fixerad vid att leva sunt

 Idag tränar Lisa för att hon tycker det är fantastiskt kul. Hon utbildade sig till personlig tränare när hon var gravid med sonen Frans, nu 1,5 år.

Sund, stark och vältränad – så skulle man kunna beskriva Lisa Wieslander från Höllviken. I sitt jobb som personlig tränare och gruppträningsinstruktör är hon en förebild för många när det gäller kost och motion.

 Men det fanns en tid när Lisas stora hälsointresse övergick till en fixering och hon förde en ständig kamp mot sin egen kropp. Mellan 23 och 26 års ålder led hon av ortorexi, en ätstörning som innebär att man är besatt av träning och nyttig mat och pressar sig så hårt att man drabbas av förslitningsskador och näringsbrist.

 Lisas problem började när hon studerade till folkhälsovetare. Utbildningen inriktade sig mycket på hur man ska bekämpa övervikt som ett samhällsproblem.

– Det blev så mycket fokus på att man ska träna och äta rätt. Jag drog det till sina ytterligheter och blev fixerad vid att leva sunt.

 Istället för att anpassa träningen efter tillvaron, började Lisa göra tvärtom och anpassa hela tillvaron efter träningen.

– Jag slutade vara spontan och umgås på ett normalt sätt. Istället för att äta middag med vänner, isolerade jag mig för att kunna ha total koll på mat och träning.

 Personer som drabbas av ätstörningar har ofta ett stort kontrollbehov och perfektionistiska drag. Det gäller även Lisa.

– Jag tycker om att ha kontroll över saker och i början kände jag att jag hade ännu mer kontroll över min kropp vilket jag upplevde som positivt. Men efter ett tag var det som om jag förlorade all kontroll – plötsligt var det ortorexin som kontrollerade mig.

 Lisas liv blev allt mer inrutat och varje dag såg likadan ut. Hon vaknade, drack en kopp svart kaffe för att få igång förbränningen och tog en power walk på minst en timme.

– Morgonpromenaderna blev ett tvångsmässigt beteende. Det spelade ingen roll om jag var så trött att jag knappt orkade stå på benen eller om det ösregnade. Jag var tvungen att promenera för att få äta frukost.

 Frukosten kunde vara ett skivat äpple med lite yoghurt och müsli. Sedan gick Lisa på föreläsning och skyndade därifrån till gymmet för att hinna träna ett pass före lunch. Hon åt ofta en rejäl portion till lunch, men maten var extremt fettsnål.

– Det kunde vara en stor räksallad utan dressing.

 Innan kvällens middag tränade Lisa ytterligare ett pass eller tog en promenad.

– Jag fick för mig att jag var tvungen att göra av med energi innan jag åt, att jag var tvungen att träna för att förtjäna att äta.

 Eftersom Lisas mat inte var tillräckligt energität, var hon konstant hungrig.

– Jag åt stora mängder äpplen, kanske sju stycken per dag. Faktum är att jag åt så mycket äpplen att jag fick frätskador på tänderna…

Träning är fortfarande Lisas stora intresse, men numera är ångesten som bortblåst.

Isolerade sig

I början fick Lisa en kick av sitt “hälsosamma” liv.

– Jag kände att jag mådde bra av min träning och folk i min omgivning tyckte att jag var duktig och disciplinerad. Men träningsdosen trappades ständigt upp. Efter ett tag började jag smygträna. Jag kunde träna tre pass en dag, men berättade bara för mina vänner att jag tränat ett pass. Och mina morgonpromenader räknade jag inte som träning över huvud taget…

 Den hårda träningen och den fettsnåla kosten började lämna synliga spår. Lisa gick ner tio kilo i vikt, mensen försvann och hon kände sig alltmer orkeslös. Hon började även få sömnproblem.

– Jag vaknade varenda natt och var helt genomsvettig. Lakanen var plaskblöta. Jag trodde att jag hade sköldkörtelproblem men i efterhand har jag förstått att det var kroppen som protesterade för att den ständigt gick på högvarv och inte fick tillräckligt med näring.

 Det blev allt tuffare för Lisa att hänga med i studietempot. Hon hade svårt att koncentrera sig under föreläsningarna och fick kämpa hårt för att greppa handlingen i de kursböcker hon läste. Hon var ständigt matt och orkeslös.

– Vänner och familj började undra vad det var med mig. De tyckte jag såg sjuk ut. Jag började känna att de hade rätt, men samtidigt var jag så pass inne i ortorexin att jag var helt maktlös. Jag kunde inte ta mig ur det.

 Istället för att berätta om sina problem, isolerade sig Lisa ännu mer. Hennes förhållande sprack eftersom hon inte klarade av att vara tillsammans med någon. Tillslut var hon så svag att hon inte orkade träna. Men trots att kroppen protesterade högljutt tvingade hon sig ut på sina långa promenader. En dag träffade hon en gammal kompis som hon inte sett på flera år.

– Jag minns att hon började gråta när hon såg mig. Då vägde jag 48 kilo…

Resan blev räddningen

Lisa sökte aldrig professionell hjälp för sina problem, trots att hon var så illa däran. Istället kom räddningen i form av en resa.

– Jag och en klasskamrat fick ett stipendium och reste till Uganda i tre månader för att skriva uppsats. Det gjorde att jag kom ur mitt vardagsmönster där allt bara handlade om kost och träning. Jag fick annat att tänka på och började släppa på kontrollen.

 Träningsuppehållet, miljöombytet och alla nya intryck gjorde Lisa gott. Långsamt började hennes kropp återhämta sig.

– Jag kunde sova hela nätter igen och mådde allt bättre. Resan blev som terapi för mig.

 När det var dags att återvända till Sverige hade Lisa dubbla känslor.

– Det var skrämmande att komma hem. Jag var livrädd för att jag skulle falla tillbaka till ortorexin, samtidigt som jag hade ångest över att gå upp i vikt.

 Lisas stora utmaning blev att hitta balans i tillvaron.

– Jag gick upp några kilo och tyckte det var jättejobbigt. Det var tufft att ställa sig på vågen och ännu jobbigare att se att kläderna inte passade längre. Men samtidigt hade jag insett att jag inte kunde leva som tidigare.

 Sakta men säkert byggde Lisa upp en ny tillvaro. Hon började träna så smått och upptäckte hur lustfyllt det var när träningen inte var förknippad med ångest och tvång.

 Under några år arbetade hon på Socialmedicinska enheten, men efter en tid kände hon sig redo att arbeta med hälsa på ett mer individbaserat plan. Hösten 2011, när hon var gravid med sitt andra barn, utbildade hon sig till personlig tränare.

 Idag är Lisa främst inriktad på träning för gravida och nyblivna mammor. Hon tycker att hon har nytta av sina erfarenheter i sitt arbete – hon vet vad som kan hända när det hälsosamma blir ohälsosamt.

– Jag uppmanar alltid mina kunder att träna varierat och ge kroppen chans till vila och återhämtning.

 Numera äter Lisa nyttigt men inte alls extremt.

– Jag känner att jag har en bra balans när det gäller maten men det har tagit ett tag. Det är oftast min kära sambo som sköter matlagningen och helt ärligt tycker jag det är lite skönt att slippa se fettet i stekpannan och oljan på salladen. Jag har valt att släppa kontrollen över hur maten lagas och äter det som bjuds.

 Idag har Lisa inga problem att skippa ett träningspass om livspusslet kör ihop sig eller om de båda sönerna behöver henne.

– Nu tränar jag för att det är fantastiskt roligt och ger mig massor av energi. Jag känner mig stark!

Dietisten Gisela van der Ster:
Hälsofixeringen i samhället ökar risken

Gisela van der Ster är dietist och doktor i medicinsk vetenskap.

Vad är ortorexi?
– I dagligt tal brukar man säga att en person med ortorexi är besatt av rent och nyttigt ätande, det vill säga inget ihopblandat, endast rena, urskiljbara ingredienser, inga tillsatser, socker, salt, vitt mjöl eller färdiga rätter. Dessutom utgör träning ett stort inslag i personens liv. Om man inte kan träna på förutbestämd tid blir reaktionen ofta ångest, irritation och rastlöshet.
– Den medicinska diagnosen ortorexi finns inte, utan den sorterar under den större diagnosen ätstörning utan närmare specifikation (UNS). Att få diagnosen UNS säger dock ingenting om graden av lidande för den enskilda personen.

Vad är skillnaden mellan ortorexi och anorexi?
– Jag anser att det inte är så stora skillnader. Både personer med ortorexi och anorexi är extremt noga med hur maten ska vara sammansatt. Även många personer med anorexi tränar mycket och reagerar på samma sätt om träningen inte blir av som planerat. Skillnaden kan vara att en person med anorexi ofta är betydligt strängare mot sig själv avseende mängden tillåten mat.

Vilka är symtomen?
– Symtomen kan vara allt från huvudvärk och svullen mage till bristande ork och dålig sömn.

Vilka varningssignaler ska man vara uppmärksam på hos en anhörig?
– När man upptäcker att det största samtalsämnet är vad, när, hur och var man ska äta eller träna. Personer som är “besatta” av mat och träning brukar sällan kunna hålla tråden i samtalet särskilt länge utan att det glider in på mat eller träning.

På vilket sätt kan kroppen ta skada av ortorexin?
– Vi har tack och lov fantastiska kroppar som har en underbar förmåga till reparation – förutsatt att de får sitt nödvändiga reparationsmaterial naturligtvis. Det innebär att äta av alla delar i kostcirkeln vid huvudmåltiderna, så ofta som möjligt. Om man har varit utan sin menstruation i mer än två år, finns risk att man utvecklar benskörhet ganska tidigt i livet.

Tror du att hälsofixeringen i samhället bidrar till att folk drabbas av ortorexi?
– Ja, absolut. Den enorma fixering som finns runt omkring oss, gör att nästan ingen går fri. Man måste ha en stark självkänsla för att kunna motstå allt tjatter som pågår, och för att kunna slå dövörat till för alla självutnämnda experter som uttalar sig till höger och vänster om hur man “ska” leva sitt liv. Många som går på en diet eller håller sig till ett visst träningsprogram beter sig som missionärer och vill pådyvla alla andra samma sak. Men det är viktigt att komma ihåg att deras åsikter inte är det samma som vetenskap och beprövad erfarenhet.