Jag har kämpat länge med cancern – men nu återvänder jag till livet!

Lisa med sina barn, från vänster Maya, Max och Måns. Plus borderterriern Vimsan.

Lisa Höines mamma var bara 52 år när cancern 1994 tog hennes liv. Tomrummet efter modern kändes som ett stort, svart hål.

 Men det skulle bli värre. Mycket värre.

 Först nu, efter nästan tjugo år där hon kastats handlöst mellan förtvivlan och hopp och plågsamma ingrepp, tycker hon att hon har landat. Att hon äntligen kan se framåt och bygga en framtid för sig och sina tre barn Måns, 21 år, Maya, 15, och Max, 13.

 Vi träffas på Studio Aktiverum i Helsingborg, gymmet där hon kämpat sig fram till sitt nya, starka liv. Lisa är 50 år, smal och vältränad med ett vitt leende som lyser upp ansiktet.

– Året efter att mamma dött kände jag någonting i mitt ena bröst, en annorlunda förhårdnad, berättar hon när vi slagit oss ner i gymmets kaféhörna med varsin kopp rykande kaffe.

 Lisa låter blicken vandra ut genom fönstret, och skickar minnet tillbaka till de svåra åren hon helst ville glömma. Men hon vill ändå dela med sig av sina upplevelser för att med sin historia kanske kunna hjälpa någon annan som just nu står ensam och rädd inför besked om sjukdom. Visa att det finns ljus också mitt i det mörka.

– Jag trodde aldrig att det kunde vara bröstcancer. Jag var ju så ung, bara 32 år och småbarnsmamma. Men jag gick ändå till lasarettet här i Helsingborg för att kolla knölen.

Lisa Höines tränar nästan varje dag på gymmet i Helsingborg för att bygga upp sin kropp efter bröstcancern. Hennes personliga tränare är Annica Johnsson.

Fick ett brev

Läkaren som undersökte henne och som tittade på mammografibilderna trodde också att det var en ofarlig cysta, men för säkerhets skull ville han göra en biopsi, ta ett vävnadsprov.

– Provtagningen kändes inte alls och jag tänkte inte mer på saken. Men några dagar senare fick jag ett brev med en kallelse att jag skulle komma tillbaka. Jag började ana att något var fel, men var ändå helt oförberedd när doktorn satte sig ner framför mig och utan omsvep sa att jag hade cancer!

– Jag blev alldeles kall. Min son Måns var bara två år och nu skulle jag alltså dö…

 Lisa stängde av sig helt, det enda som snurrade i hennes huvud var tankarna på begravningen och hur hon bäst kunde ordna för sin lille son

 Men verkligheten tog tag i henne. Läkarna beslöt att hela det sjuka bröstet måste opereras bort och när området så småningom läkt skulle man bygga upp ett nytt bröst med hjälp av en expanderprotes.

– Med tiden kunde jag se hur det nya bröstet växte fram allt eftersom protesen fylldes och huden tänjdes ut. Nu skulle jag kanske kunna lägga det jobbiga bakom mig.

 Då kom nästa smäll! Och den här gången hängde Lisas liv på en tunn tråd.

– Jag jobbade på djursjukhuset här i Helsingborg och en dag 1996 blev jag sparkad av en häst. En jättehård spark rakt över bröstkorgen. Sparken var så kraftig att det nya bröstet och alla muskler runt omkring gick sönder.

– Jag gjorde några tafatta försök att återställa bröstet med plastikkirurgi, men det lyckades inte. Det fanns inget att bygga på, fick jag veta.

 Under flera svåra år var de nu tre barnen hennes livlina, hennes enda glädje. Men inom henne växte ångesten. Hon ville ju leva, ville få känna sig som kvinna, möta uppskattning, få vara omhändertagen och liten ibland.

En ny metod

Men efter flera år av tyst inre kaos hände något som om igen väckte Lisas hopp. Istället för att komma till den doktor som tidigare haft hand om henne, hamnade hon hos en annan doktor på lasarettet i Kristianstad. Efter undersökningen ringde han upp henne och berättade att han tagit kontakt med en svensk, världsberömd kirurg, som kunde lappa ihop även mycket svårt skadade patienter. Kirurgen, som är bosatt i Boston, hämtades hem till Sverige och i början av 2010 låg Lisa om igen på operationsbordet.

 I en serie operationer byggdes hennes söndertrasade bröst upp med en ny och unik metod.

– Det han gjorde var att steg för steg dra upp de ytliga bukmusklerna över bröstkorgen och skapa ett bröst av musklerna.

– Allt lyckades också och jag kände att jag började leva igen. Började tro på mig själv. Folk sa att jag strålade och det var just så som jag kände mig. Strålande. Och hel.

 Lisa beskriver det som att hon klev upp ur soffan. Hon började ta hand om sig själv på allvar, skötte sin hälsa och sin kropp och levde ett lyckligt mammaliv.

 Men än var inte slaget vunnet för Lisa. Efter en rutinkontroll i början av 2012 av det bröst man trodde var friskt, blev hon om igen kallad för återbesök och biopsi.

– När brevet kom i brevlådan frös jag till is. Jag visste inte hur allvarligt det var, bara att något var väldigt, väldigt fel.

– Och sedan – samma scen som första gången! Samma sjukhus. Samma rum. Läkaren på stolen framför mig, hans ögon och hans ord. Bröstcancer! Bröstet måste bort.

 Minnet av den där dagen på lasarettet är fortfarande ett sår inom henne.

– Då föll jag! Allt jag byggt upp av ljus framtid slets från mig! Jag fick en våldsam ångest, kunde inte ens stå på benen.

Inte dolt någonting

Dagarna som följde medan Lisa väntade på operationen har hon knappt några minnen från. Ångesten dånade inom henne. Hur skulle det gå för hennes barn om hon inte överlevde?

– Jag opererades på Kristianstads lasarett våren 2012 och min goda vän Jessica var med. Det kändes tryggt och barnen var också väl omhändertagna hos mina vänner.

 Men cancern hade dessutom spritt sig till lymfkörtlar, så hon måste gå igenom en flera månader lång och krävande cellgiftsbehandling.

– Jag har inte försökt dölja min sjukdom eller mina känslor för mina barn. Det är viktigt, tror jag, att barn också får se att föräldrar kan vara nedstämda och trötta. Jag har berättat allt jag vetat, alla fakta, däremot inte om alla mina oroliga tankar. De har tagit det väldigt bra och vi har funnits för varandra när det känts tungt. Vi har gråtit, skrattat, svurit, sjungit och dansat hysteriskt.

– Det har varit en jättetuff tid både fysiskt, psykiskt och inte minst ekonomiskt för oss, men jag har fullt fokus på att återvända både till jobbet och till livet!

LISA HÖINE

ÅLDER: 50 år

BOR: I Helsingborg.

FAMILJ: Barnen Måns, 21 år, Maya, 15, och Max, 13.

GÖR: Arbetar deltid på Helsingborgs djursjukhus och Flyinge stuteri. Bygger upp en framtid för sig och sina barn.