• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Johan, 54 år: Nu får det vara nog!

    Ny serie i fyra delar

    Följ HJ-reporterns väg mot ett lättare liv

    Johan, 54 år: Nu får det vara nog!

     Att kunna gå in i en affär och köpa de kläder man vill snarare än de som råkar finnas i ens storlek – det vet Hemmets Journals reporter Johan G Rystad knappt hur det känns. Och det tycker han är trist. Och det är bara en av många anledningar till att han nu har bestämt sig: Han ska gå ner i vikt.

    Följ med på hans skakiga resa mot ett smalare liv.

    Bild 1291615

    12 000 steg om dagen ska jag skrapa ihop. Det är lättare sagt än gjort, ska det visa sig.

    Jag är en tjockis. Jag skriver detta helt utan värderingar eller självanklagelser. Det är bara ett konstaterande.

    Under hela mitt vuxna liv har jag pendlat mellan mullig och fet men jag har levt ett bra liv ändå. Detta gör mig inte till en sämre människa. Det gör mig inte heller till en människa utan karaktär. Och jag har inte varit ett dugg olyckligare än andra. Men det har funnits mer av mig, så att säga.

    Men ändå kom jag en dag till insikt. Det var en utveckling i flera steg.

    Under förra hösten hade fördämningarna brustit. Inte för att jag visste hur mycket jag hade gått upp i vikt – vi tjockisar brukar undvika vågar som Stålmannen undviker kryptonit –men jag kände hur även mina generösaste byxor började strama. Tröjorna satt som om de penslats på kroppen och min dagliga motion bestod av att knyta skorna vilket var nog så ansträngande.

     

    Bild 1291616Tankeställare

    Första gången jag verkligen kände att jag nått vägs ände kom signalen helt oväntad. Jag och mina kollegor Lasse och Ferdinand hade varit och ätit lunch när jag, mätt och däst, skulle krångla mig ur baksätet på tvådörrarsbilen. Det var bara med uppbådande av total fokusering och målmedvetet kämpande som jag under förnedrande former kunde åla mig ut i friheten och andfådd stå och pusta ut med händerna på knäna.

    Var det så jag ville ha det?

    Ett frö hade såtts och tankarna hade börjat gro. Om man skulle ta och göra något åt vikten en gång för alla…

    Jag är ju ingen ungdom längre. Drygt tio år kvar till pensionen och det vore ju trevligt att få vara med och njuta av den ledigheten. Och med den övervikten jag gick och drog på hade ju chansen till en friskare pensionärstillvaro minskat betydligt. Det var en aspekt som inte gick att bortse från – den var helt enkelt vetenskapligt bevisad. Min övervikt var farlig.

    Tänkte jag.

    Men jag tänkte andra saker också. Som hur jobbigt det skulle bli. Hur tråkigt. Att det var fel tid att börja just nu. Kanske om ett tag. Jag var inte tillräckligt laddad. Julen var ju bara en dryg månad bort och inte kunde jag banta under denna matfest? Eller hur?

    Jag behövde en knuff till…

    Strax före jul blev jag kallad till rutinmässig hälsokontroll hos företagshälsan. Av erfarenhet visste jag precis vad som väntade: Årets jobbigaste samtal där läkaren berättar allt jag redan vet men väljer att bortse ifrån.

    Hälsokontrollen innebär nämligen också den årliga invägningen. Så också denna gång. För min inre syn försökte jag gissa min vikt. 125 kilo? Max 126?

     

    Sorgligt rekord

    Beskedet kom som en rak höger: 129 pannor. Ett nytt präktigt rekord.

    Läkarens blick sa allt. Jag visste vad som skulle komma och jag bestämde mig där och då: Nu var det nog. Jag skulle ta tag i min vikt – efter jul och nyår!

    Jag rekommenderades ett företag som specialiserat sig på viktminskning, kost och motion. Den 16 januari åt jag en semla som ett farväl till mitt gamla liv och dagen efter, den 17 januari i år, skrevs jag in på Itrim och fick kontakt med den coach som ska följa mig på min resa mot ett nytt och hälsosammare liv, Linnea.

    Under vårt första samtal vägdes och mättes jag. Matfesterna under de gångna helgerna hade lagt ytterligare tyngd åt min trinda gestalt. 130 kilo och 7 hekto.

    – Efter tolv veckor vill jag att du ska ha gått ner 30 kilo, meddelar Linnea utan att blinka.

    Jag tittar klentroget på henne. Är det möjligt?

    Skakad men laddad går jag ut i den kyliga januarikvällen.

    Nu eller aldrig!

     

    Regelbundna måltider är viktigt

    Bild 1291617Lisa Kaptein Kvist är prisbelönt personlig tränare. Här kommenterar hon Johans steg mot ett nytt liv:

    – Tänk, så fantastiskt att någon äntligen inte ser sig som en sämre människa trots att man råkar vara lite större än andra. Att köra en sådan här kickstart som Johan gör kan vara vad vissa behöver men metoden funkar inte för alla.

    – Jag tror i det långa loppet att det blir bättre och lättare ifall vi lär oss om vad som är bra och nyttig mat och bestämmer oss för att äta regelbundet. Det viktiga tror jag är att man hittar något som driver och lockar. Jag reagerade direkt på Johans önskan om en vandrings resa. Boka den! Så kanske drivet blir ännu större.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!