Familjen är ett ovärderligt stöd för Mathias. Döttrarna Liv och Hanna inspirerar till att nå nya mål i vardagslivet.
Liv ser så lycklig ut när studsmattan ger henne fart rakt upp i luften. Kanske är det frihetskänslan av att låta fötterna lätta från marken. Eller är det för att pappa tittar på?
Liv är sex år och minns ingenting av att pappa har varit annorlunda. Hon var bra tre år när hon hälsade på honom på sjukhuset och frågade om han hade fått spunk. Men det var inte som i Astrid Lindgrens värld. I verkligheten heter det stroke och Mathias Larsson var bara 35 år när han drabbades.
– Jag kunde ha varit död nu, säger Mathias och kisar mot sommarsolen.
En helt vanlig vinterdag för tre år sedan satt Mathias på vårdcentralen i sin hemstad Köping. Han hade haft en obeskrivlig huvudvärk i nästan en vecka. Det var omöjligt för ögonen att tåla ljus. Mathias var känd som elitbandyspelaren Bissen i den lilla staden och kanske var det till hans nackdel den här dagen. Diagnosen blev förkylningsvirus. Med starka värktabletter och insomningsmedicin skickades han hem för att kurera sig. Som elitidrottare var han i god kondition och skulle nog snart vara på benen igen.
Ytterligare två dagar gick, utan tecken på bättring. Mathias minns att dagarna var som i dimma och när helgen kom behövde han ännu mer vila och mörker. Hustrun Emma tog lilla Liv med sig för att gå ut på en kort promenad.
– Jag skulle flytta mig från sängen till soffan när jag plötsligt kände det som att jag fick ett kraftigt slag i bakhuvudet. Jag försökte ta mig till den öppna ytterdörren för att ropa på hjälp. Men ingen hörde mig. Då lyckades jag ta mig till soffan, fick tag på min telefon och ringde mamma.
Stort aneurysm
Mathias kom till akuten och skickades vidare till röntgen. En läkare kom och sa att det inte fanns något bra sätt att meddela det han skulle berätta. Oron hann få ett starkt fäste i både Emma och Mathias redan innan de fick de två alternativen – tumör eller hjärnblödning.
Med ilfart och blåljus förflyttades de till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Fortfarande ovetandes om vad det fem centimeter stora skuggområdet på röntgenbilderna skulle innebära.
Emma beskriver det som att bröstkorgen försvann. Kvar fanns bara någonting svart och tomt. Hur skulle det nu bli? Hon och Liv ensamma? Skulle svärföräldrarna förlora sin son? Vilka sånger skulle spelas på be-gravningen?
– Det var som en berg- och dalbana. Ena stunden kunde jag säga till min syster att det här kommer aldrig att gå, för att sedan tro att allt skulle bli som vanligt igen.
I Uppsala konstaterades att Mathias hade ett stort aneurysm, ett pulså-derbråck, mitt i hjärnan som hade läckt blod. Bråcket gjorde att rygg-märgsvätskan i huvudet inte kunde rinna ifrån som den skulle. Trycket i hjärnan blev enormt. Samtidigt upptäcktes tre infarkter i lillhjärnan. Chan-sen att Mathias skulle överleva var liten. Det fanns en chans – operation av bråcket.
Det var oerhört viktigt med ett snabbt ingrepp, innan nya blödningar kunde uppstå. Men inga kirurger med rätt kompetens fanns i Uppsala. Det skulle bli helikoptertransport till Universitetssjukhuset i Linköping men tät dimma hindrade helikoptern från att kunna lyfta. Risken att pulsåderbråcket åter skulle börja blöda var stor.
Nästa dag kunde den livräddande operationen göras. Mathias flyttades tillbaka till Akademiska i Uppsala där han behandlades i tre veckor.
– När jag låg där tänkte jag att det nog skulle bli en skön sommar och att jag kanske kunde vara tillbaka och spela bandy till hösten, berättar Mat-hias och ler ironiskt åt minnet.
– Det var först när jag kom hem som jag märkte att jag inte orkade sitta och äta. Att ta sig från sängen till duschen var som ett maratonlopp.
Plågsamt ljud
Bara några meter från studsmattan i trädgården vaknar Hanna från sin middagssömn. Hon är sju månader och upplever fågelsång och solglitt-rande sjöar för första gången.
För Mathias har just det blivit en plåga. Efter sin stroke lider han av svår hjärntrötthet som framkallas av ljud och ljus runt honom. Att sitta på en middag med vänner fungerar bara en stund. Hjärnan kan inte längre sor-tera olika ljud.
Mathias tittar belåtet på Hanna.
– När jag har tunga dagar och ligger i ett mörkt rum med svår huvudvärk brukar jag tänka på att det finns så mycket som är bra ändå. Jag skulle ha varit död men fick istället uppleva att bli pappa igen.
Vardagen för Mathias är ofta en stor ansträngning att ta sig igenom. Han behöver mycket vila och starka värktabletter. Han är hela tiden tvungen att begränsa intrycken från omvärlden. Ändå bestämde han sig redan ett halvår efter hjärnblödningen att han på årsdagen skulle klara att gå runt Köping – en hel mil. Emma och Mathias utmanade sina närmaste på en promenad de kallade Bissen Brainwalk (hjärnpromenad). Alla som ville delta skulle sätta in 50 kronor till Hjärnfonden.
Den 27 mars 2011, ett år efter insjuknandet, stod Emma och Mathias på startlinjen. De förväntade sig ett tjugotal vänner och bekanta med på pro-menaden. Men den här dagen var det man ur huse i Köping. Alla ville vara med och bidra – tusen personer vandrade tillsammans för hjärn-forskningen.
– Personalen från Livs förskola var med. Och sjuksköterskan som vår-dade mig på intensiven i Uppsala åkte sjutton mil för att gå Bissen Brainwalk. Helt otroligt, säger Mathias.
Många mejl
I år var det tredje året för Bissen Brainwalk. Samtidigt som köpingborna åter igen gick runt sin stad fanns det deltagare som gick milen i New York, Afghanistan, Edsbyn och Ljusdal. I totalt fyra länder och åtta städer.
Svenska bandylandslaget spelade VM med Bissen-loggan på tröjärmen. Hundratals bandyspelare och domare sponsrar Bissen Brainwalk på olika sätt. Allt går oavkortat till Hjärnfonden och den sammanlagda summan är nu uppe i 800 000.
Bissen Brainwalk har blivit stort och tar mycket av både Emmas och Mathias tid. Men det är så skönt att få ge tillbaka – utan forskningen hade Mathias inte levt idag.
– Det är stort med alla mejl jag får från andra stroke-drabbade, säger Mathias. De skriver att det jag gör betyder mycket för dem. Det är skönt att känna sig behövd av så många.
Hur länge hjärntröttheten kommer att vara är det ingen som vet. Tre år, sa någon. Fem år, har någon annan sagt. Mathias hoppas och tror. Han skulle så gärna kunna läsa för Liv, men det orkar han inte idag. Det gör inte så mycket tycker hon, för pappa är så bra på att berätta historier. När han var lika gammal som hon är nu började hans bandyintresse, som se-dan skulle bli en idrottskarriär på 19 år på elitnivå.
– Jag har idrotten att tacka för att jag är bra på målsättning. Nu jobbar jag på att minska hjärntröttheten för att klara ett socialt liv. Jag vill kunna gå på Livs första skolavslutning nästa år.
MATHIAS “BISSEN” LARSSON.
ÅLDER: 38 år.
FAMILJ: Gift med Emma Larsson Strandell, 31. Döttrarna Liv, 6 år, och Hanna 7 månader.
BOR: Köping.
KARRIÄR: Bandyspelare och flerfaldig SM-vinnare med Västerås SK.
GÖR NU: Engagerar sig för hjärnforskningen genom projektet Bissen Brainwalk.
