• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Jag är så glad att jag sökte hjälp i tid"

    Det var bara en liten prick, inte mycket större än ett knappnålshuvud, och inte något att bekymra sig om, tyckte Carolina. Men när födelsemärket började växa bestämde hon sig för att ändå ringa vårdcentralen…

    Bild 1291540

     

    Trebarnsmamman Carolina Nilsson gick länge och funderade innan hon ringde vårdcentralen.

    – Jag såg att den lilla pricken på benet växte och blev mörkare och dessutom underligt taggig i kanterna. Fast jag tänkte att det liksom inte var någon stor grej.

     

    Men det var det. Det var ett malignt melanom, en elakartad hudcancer, som sakta växte på Carolinas ben.

    – Jag är inte den som ringer vårdcentralen i tid och otid. Men idag är jag verkligen glad att jag ringde.

    Vi träffar Carolina i det lilla idylliska kustsamhället Nyhamnsläge, norr om Helsingborg. Här har hon bott och stortrivts i hela sitt snart 30-åriga liv. Det är lugnt och tyst i den stora villan som annars är fylld med skratt och bus. Här bor förutom Carolina också hennes sambo Johan, som arbetar som mekaniker, och barnen, Nathaniel, 13, Maja, 7 och Hilda, 3 år. Nu är barnen i skolan och på dagis.   

    – Ja, hade alla varit hemma hade vi nog inte fått en chans att sitta ner så här och prata, skrattar Carolina och dukar fram kaffe och chokladkex i det ljusa vardagsrummet.

     

    Carolina studerar till jurist vid universitetet i Lund och tågpendlar några timmar varje dag. Det har hon gjort i mer än fyra år, men nu är det snart bara en termin kvar. Sedan är hon klar med sin efterlängtade examen.

    – Jag har alltid drömt om att bli jurist, det är en utmaning och det ska bli spännande att hjälpa människor med olika problem. Under mina studier har jag fått mycket hjälp med barnpassning av mina föräldrar, som bor här i närheten. Det har ju varit väldigt intensivt med barnen, så jag tog inte studenten förrän jag var 25.

    Yngsta tjejen kom precis dagen före en stor tenta, fast hon var beräknad till dagen efter.

     

    Väntade länge på provsvar

    Det var efter den senaste föräldraledigheten med lilla Hilda och mitt under en hektisk studieperiod, som Carolina lade märke till den där lilla mörka pricken på benet.

    – Jag visste inte så mycket om födelsemärken och hur de kan förändras. Jag såg att pricken nog hade växt och såg annorlunda ut, men den kliade inte, så jag sköt bort det hela.

     

    Först efter ett halvår ringde hon, mitt upp i vardagsstressen, äntligen till vårdcentralen. Det var väl bäst att få den där pricken kollad i alla fall.

    – Det samtalet var inte en speciellt positiv upplevelse. Jag blev ifrågasatt när jag beskrev förändringen. De sa att det nog inte var något att bekymra sig om och sköterskan förklarade i telefonen att det ofta inte är något allvarligt alls.

     

    Carolina fick vänta på en läkartid i flera veckor. Nu hade pricken växt sig dubbelt så stor mot vad den varit från början. Till slut träffade hon en av vårdcentralens allmänläkare, som var speciellt intresserad av hudsjukdomar.

    – Läkaren frågade om jag hade malignt melanom i släkten och undersökte sedan pricken med förstoringsglas. Hon tyckte att det var lika bra att ta bort den på en gång. Jag insåg att det var lika bra att bli av med den och den togs bort i lokalbedövning och skickades till analys. Ingreppet tog bara tio minuter, men jag kände mig ganska överrumplad över att pricken trots allt kanske var något farligt.

     

    Carolina var lovad ett besked inom två veckor. Det var lite oroligt att vänta, men hon intalade sig själv att hon faktiskt var ung och att hudcancer väl mest drabbar äldre människor. I väntan på diagnosen började hon titta på nätet och lärde sig skillnaden mellan ett mindre allvarligt tunt melanom och ett tjockare, som gått på djupet. Men pricken var ju ändå borta nu och det var skönt.

    – Efter två veckor hade jag inte fått något besked, ingen kallelse, inget provsvar. Det gick några dagar och jag ringde vårdcentralen där de sa att doktorn skulle höra av sig. Hon ringde när jag satt på tåget, på väg till universitetet i Lund.

     

    Bild 1291541Det var så, i telefonen på tåget, som Carolina fick det hemska beskedet. Pricken var cancer, ett malignt melanom.

    – Det var fruktansvärt. Världen rasade och jag började skaka i hela kroppen. Visst hade det varit bättre att jag fått komma till vårdcentralen och där fått veta att det var allvarligt? Då hade jag ju också kunnat ställa frågor till doktorn. Jag hade hela huvudet fullt av frågor. Nu fick jag bara veta att mer vävnad runt tumören måste tas bort på Hudkliniken i Helsingborg.

    – Jag åkte till föreläsningen och sedan satte jag mig på ett kafé och ringde till min sambo och min mamma och mina nära vänner. Det var massor av hemska tankar just då.

     

    Läkaren hade berättat i telefonen att den borttagna pricken var ett så kallat ytligt malignt melanom. Det var inte den allvarligaste varianten. Men det var illa nog. Kanske hade den ändå hunnit sprida sig.

     

    Alltid solat försiktigt

    Två veckor senare skulle Carolina opereras på Hudkliniken. Det var de två längsta veckorna i hennes liv.

    – Jag ville ju inte oroa familjen men jag kände mig väldigt ensam och ledsen. Drivkraften att leva är så stark, jag var ju bara 28 år och hade så mycket framför mig. Tidigare hade jag mest tänkt på alla andra. Men nu förstod jag hur viktigt det var för mig att få fortsätta leva.

    – En annan oro under de här veckorna var att jag ju kunde ha fler farliga prickar. Det hade ingen kollat. Hade jag en kunde jag ju ha fler.

     

    Carolinas sambo och andra anhöriga försökte lugna henne.

    – Och jag sov faktiskt på nätterna, av ren psykisk utmattning.

     

    När Carolina kom till Hudkliniken för operationen, hade hon en infektion med feber och kände sig dålig.

     

    Någon träff med läkaren före ingreppet var inte planerad. Men nu krävde hon att få prata med doktorn och det fick hon.

    – Jag bara grät av feber och anspänning. Men doktor Kari Nielsen tog sig verkligen tid, hon gick igenom alla mina prickar och lugnade mig. Hon förstod hur orolig jag var.

     

    Efter ingreppet, där vävnad kring melanomet togs bort med god säkerhetsmarginal, syddes Carolinas ben med tio stygn. Hennes lymfkörtlar kontrollerades också noga för att läkarna skulle kunna upptäcka eventuell spridning av cancern.

    – Det gjorde ganska ont efteråt och jag höll på att tuppa av när Johan körde mig hem. Men samtidigt kände jag mig otroligt lättad, där jag satt med Hilda i knäet.

     

    Operationssåret läkte snabbt och Carolina fick en ny tid till Hudkliniken några månader senare för att, i förebyggande syfte, ta bort en leverfläck på ryggen. Den visade sig vara ofarlig.

    – Jag kände mig helt trygg och jag har sedan dess blivit kallad till kontroll en gång i halvåret.

    Hon har funderat över varför just hon drabbades av malignt melanom. Hon som alltid varit extremt noga med att smörja in sig med solkräm och inte solat så att hon blivit bränd.

    – Det får jag aldrig veta. Jag är bara så glad att allt gick bra. Samtidigt har sjukdomen förändrat mig, jag har lärt mig jättemycket om mig själv! 

     

     

     Bild 1291542Flera nya läkemedel på väg!

     

    Malignt melanom ökar dramatiskt i Sverige, men forskningen är intensiv och nu kommer flera nya läkemedel. Kari Nielsen är hudläkare i Helsingborg och forskare vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund.

     

    Vad är malignt melanom?

    – Det är en av våra tre vanligaste typer av hudcancer. Hudmelanom utgår från våra pigmentbildande celler, melanocyterna. När de skadas, till exempel genom UV-strålning, delar de sig ohämmat och växer till en tumör. Det vanligaste är att kvinnor får melanom på benen och männen på bålen. Hudmelanom är mer aggressiv än annan hudcancer. Men idag kan vi bota cirka 90 procent av patienterna, om de kommer tidigt.

     

    Sjukdomen ökar snabbt?

    – 2011 hade vi 3 300 fall av hudmelanom. Det är en cancerform som ökar snabbare än bröstcancer och prostatacancer. Vi tror att den lavinartade ökningen beror på att många svenskar älskar att sola. Solariernas UV-strålning är också en upphovskälla till hudcancer. Cirka 80 procent av alla fall har exponerats för en hög dos av sol eller solariestrålar. Upp till 50 års ålder är hudmelanom vanligast hos kvinnor.

     

    Hur farligt är det då att sola?

    – Människor är olika och vi behöver alla en liten dos sol för att bilda D-vitamin i huden. Men blir man lätt röd ska man vara försiktig. Nya studier visar att solkrämer kan skydda mot melanom men de ska vara ett komplement till kläder, hatt och skugga.

     

    Vilka behandlingar finns det?

    – Det viktigaste är att gå till vårdcentralen med en misstänkt prick. Om den misstänks vara elakartad görs en operation i lokalbedövning på vårdcentral eller hudklinik.

    – Rör det sig om ett tunt melanom tar man sedan bort 1 cm runt ärret. Därmed blir man sannolikt helt botad. Om melanomet är tjockare opereras 2 cm bort och vi undersöker även om melanomceller spridit sig till lymfbanorna. Tidigare hade patienter med spridd melanomsjukdom dålig prognos, eftersom cellgifter och strålning ofta inte biter så bra på melanom. Men nu finns nya lovande behandlingar med god överlevnadschans och fler läkemedel är på gång.

    – En av de nya medicinerna kan få metastaserna att försvinna, men de kan ibland komma tillbaka efter cirka ett halvår. Men vissa patienter kan få lång nytta av behandlingen. En annan ny behandling vid spridd sjukdom, aktiverar immunförsvaret, som i sin tur attackerar tumörerna.

     

    Hur ser forskningen ut?

    – Min forskargrupp planerar att starta en större studie med målet att skräddarsy behandlingen för varje patient. Vi hoppas att till exempel blodprov och celler från melanom ska kunna ge bättre svar när det gäller vilka patienter som riskerar återfall. Vi behöver dela in melanomen i fler undergrupper och finna andra riskfaktorer, förutom UV-ljus.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!