• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Nu kan jag äntligen träna utan att läcka"

    När gyminstruktören Jonna Coleman drabbades av urinläckage blev hennes tillvaro mycket besvärlig och hon tvingades fylla träningsväskan med inkontinensskydd. Nu är hon fri från sina problem, tack vare en enkel operation.

    Bild 1291500

     

    Mitt i livet hände det. Tvåbarnsmamman Jonna Coleman började kissa på sig. Men det tog flera år innan hon äntligen sökte hjälp, trots svåra och stressande problem både på jobbet och hemma.

    – Och sedan blev jag botad med en enkel operation. Det var helt enormt! Jag som så länge hade gått och skämts och tyckt det var så förfärligt pinsamt när jag läckte.

     

    Precis som så många andra trodde Jonna att det oftast är äldre människor som drabbas av urinläckage.

     

    Själv är hon 39 år gammal, en synnerligen aktiv kvinna som arbetar både som naprapat och gyminstruktör.

     

    Det är träningen, i många olika former, som genomsyrar hennes vardag. Styrketränat har hon gjort så länge hon kan minnas. Nu utbildar hon också nya instruktörer.

    – När jag är ledig springer jag, styrketränar och simmar och så är jag tränare i min sons knattelag i fotboll och i min dotters handbollslag. Träningen är verkligen mitt liv och därför var det såklart jättetrist när jag började läcka, det var riktigt hemskt, berättar Jonna när vi träffar henne på hennes arbetsplats i en stor och välbesökt gymlokal i centrala Stockholm.

     

    Jonna Coleman tycker att det är viktigt att prata om inkontinens. Som instruktör möter hon ganska ofta kvinnor som lite generade kommer fram efter träningspassen och frågar henne hur de ska träna för att slippa kissa på sig. Jonna vet att det finns sätt att bemästra problemet.

    – Jag gick ju och mådde dåligt i flera år och hoppades att det på något sätt skulle gå över. Det är viktigt att man vågar söka hjälp. Den finns.

     

    Jonna Coleman har en spännande bakgrund. Hon växte upp i Stockholm men åkte i tjugoårsåldern till USA och New York. Där arbetade hon som dansare i tre år, innan hon flyttade hem och bildade familj. Hon och hennes dåvarande sambo fick två barn, Nelly, som idag är 9 år och Freddy, 7 år.

    – Vi är verkligen en familj som rör på oss! Min pojkvän Andreas springer maraton och han och jag är ofta ute på långrundor. Och så drar vi gärna till simhallen, barnen och jag.

     

    Matlagning är ett annat stort intresse och Jonna är mycket mån om att laga mat som är bra för hela kroppen.

    – Det bästa är förstås hemlagat, då vet man vad maten innehåller. Jag bakar och gör allt från hemgjord pasta till sylt. Gör jag något ska det göras ordentligt.

     

    Blev osäker på sig själv

    Jonnas inkontinensproblem kom inte smygande. Nej, de började på mindre än en dag. Visst kände hon till problemet inkontinens, men aldrig trodde hon att det var något som skulle drabba henne själv.

    – Jag blev rejält överraskad. Det var precis efter det att jag fött mitt andra barn, Freddy. Redan dagen efter förlossningen märkte jag till min förvåning att jag hade problem med att hålla tätt. Så var det inte alls efter min första förlossning.

    – Jag pratade med barnmorskan som rådde mig att träna bäckenbotten genom att knipa. I början var det svårt att hitta de rätta musklerna, men jag kämpade på. Jag knep och knep. Ett halvår blev till ett år och jag blev lite bättre men absolut inte bra. Jag tänkte att om jag bara väntar så ordnar det sig nog med tiden.

     

    Jonnas arbete som tränare blev allt mer stressande. Oron fanns ständigt där – rädslan för att hon skulle kissa på sig, rädslan för att folk skulle tycka att hon luktade urin.

    – Det var fruktansvärt besvärligt. Jag gick runt med träningsväskan full med inkontinensskydd och extra underkläder och jag var oerhört noga med att alltid gå på toa innan jag började ett träningspass. Och jag drack aldrig vatten före ett pass. Vätskedrivande som kaffe och te var bara inte att tänka på.

    – Jag tyckte det var så obehagligt och blev osäker på mig själv. Jag mådde förstås dåligt rent psykiskt av att alltid hålla på att smyga med mitt problem. Och då anser jag ändå att jag är en psykiskt stark person.

     

    Bild 1291501Hon hade vågat berätta för sin pojkvän, trots att hon kände att det kanske inte var det mest romantiska och

    trevliga att prata om. Hon kunde ju heller inte vara ute och springa i skogen med Andreas som vanligt, när hon var ledig. Hur skulle det gå, utan toalett?

    – Samtidigt förträngde jag mina problem. Egentligen var det oftast inga stora mängder urin jag läckte, men det räckte med några få droppar för att det skulle kännas som om det var massor. Jag kände mig alltid så ofräsch.

     

    Uppmanar kvinnor att knipa

    Även om Jonna var pressad var hon också envis. I fyra långa år tränade hon sin bäckenbotten, i förvissningen att det nog skulle hjälpa så småningom.

    – Jag minns gånger när jag tränade dubbelhopp på gymmet och märkte att det läckte. En gång under ett extra tufft styrketräningspass kände jag att det hände riktigt ordentligt. Kläderna blev helt blöta och jag fick avbryta. Mina träningskompisar fattade nog inte vad som hänt, trots att de förstås blev förvånade när jag bara försvann. Då började jag verkligen känna att nu får det vara nog, det var som om jag befann mig i en ständig uppförsbacke.

    – Ute i vardagen jag fick alltid ha inkontinensskydd på mig och vara på ställen där det var nära till en toalett. Det blev nästan som en besatthet. Jag minns en gång i skidbacken med barnen. Jag kissade på mig genom långkalsongerna, termobyxorna och allt. Det var bara att traska hem igen.

     

    Till slut förstod Jonna att det inte skulle bli så mycket bättre om hon inte fick professionell hjälp. Hon tog mod till sig och gick till sin vårdcentral där hon öppet berättade om sitt hemliga, handikappande problem.

    – Men jag fick inte alls den hjälp jag förväntat mig. Jag fick en remiss till en urolog som inte kunde erbjuda något speciellt. Istället gick jag till Octavia Kliniken som jag hade hört talas om tidigare och där man har specialiserat sig på bland annat urininkontinens. Och äntligen vände det, säger Jonna, som idag är otroligt tacksam att hon fattade det beslutet.

     

    På kliniken såg läkaren genast att Jonnas urinrör var vidgat och att hon behövde opereras.

    – Det tog faktiskt bara någon vecka innan jag blev kallad. Bara att få höra att det fanns något som kunde hjälpa mig, var en stor lättnad.

    Jonna var inte speciellt orolig inför operationen. Hon hade fått ordentlig information och visste att det är ett mindre ingrepp, kallat TVT.

    – Det gjordes i lokalbedövning och tog cirka tio minuter. Doktorn stabiliserade urinröret, för att stötta upp. De varnade mig för att det kunde göra lite ont efteråt, så jag fick vila mig några timmar på mottagningen. Men jag kände ingenting alls.

     

    Långsamt började det mesta fungera som vanligt igen i Jonnas vardag. Hon har fortfarande små problem, men nu händer det inga katastrofer längre.

    – Det var otroligt skönt att få ingreppet gjort. Idag kan jag springa med Andreas, träna, hoppa rep med barnen, ja allt jag vill utan att kissa på mig. Jag kan både lyfta tyngder och hosta. Men jag måste fortsätta att träna bäckenbotten hela livet. Jag skulle vilja uppmana alla kvinnor att göra det. Knip! Lär dig bäckenbottenträning.

     

    Och Jonna kniper, på tunnelbanan och hemma, på jobbet och när helst hon kan.

    – Ja, faktiskt just nu också, när vi pratar, säger hon med ett glatt leende.

     

    I dag håller hon kurser i bäckenbottenträning för gravida tillsammans med en barnmorska. Hon vet ju numera hur viktig den träningen är under graviditen för att förebygga skador på urinröret och därmed framtida inkontinensproblem.

    – Tänk dig en grupp med 30 gravida kvinnor som kniper med bäckenbotten och tränar samtidigt. Vilken koncentration. Det är en fantastisk syn!

     

     

    Bild 1291502Sök hjälp om du läcker urin!

    Maria Jarkander-Rolff är gynekolog och verksam vid Octavia Kliniken i Stockholm.

     

    Vad är urininkontinens?

    – Det innebär ofrivilligt urinläckage. Urininkontinens är en så kallad dold folksjukdom. Det tar i genomsnitt fyra år för en kvinna att söka hjälp. Urinläckage är vanligare hos kvinnor och cirka 15 procent av alla kvinnor läcker urin. Även män drabbas, det sker oftast i högre ålder och då vid prostatabesvär.

     

    Finns det olika typer av urininkontinens?

    – Ja, de vanligaste är ansträngningsinkontinens, trängningsinkontinens och blandinkontinens. Hos kvinnor är ansträngningsinkontinens vanligast. Du läcker vid hosta eller tunga lyft.

    – Trängningsinkontinens kallas också överaktiv blåsa. Då läcker man urin när man behöver kissa. Man får en trängning och den kan komma helt utan förvarning. Du har svårt att hålla dig längre stunder och kissar mer än andra, också nattetid. Trängningsinkontinens förekommer lika ofta hos män som hos kvinnor.

    – Vid blandinkontinens lider man av både ansträngningsinkontinens och trängningsinkontinens. Det mest störande symptomet behandlas först.

     

    Varför blir man inkontinent?

    – Vid ansträngningsinkontinens är oftast orsaken graviditeter och förlossningar, som innebär en försvagning av bäckenbotten. Det finns en stark ärftlighet. Besvären förvärras efter klimakteriet när hormonnivåerna sjunker. Andra orsaker kan vara övervikt, kronisk hosta och tunga lyft.

    – Vid trängningsinkontinens kan orsaken vara urinvägsinfektion, östrogenbrist hos kvinnor, prostataförstoring eller sjukdomar i nervsystemet.

     

    När ska man söka hjälp?

    – Läcker du urin och känner att det begränsar ditt liv bör du söka hjälp. Det kan du göra hos din gynekolog eller på vårdcentralen. Man kan nästan alltid förbättra situationen.

     

    Vilka behandlingar finns det?

    – Vid ansträngningsinkontinens kan bäckenbottenträning med knipövningar bygga upp stödet under urinröret. Om träningen inte ger effekt kan en kontinensbåge hjälpa. Bågen läggs in i slidan och stöttar upp. Hjälper inte detta kan operation bli aktuellt. Det vanligaste ingreppet är TVT-metoden, Tensionfree Vaginal Tape. Då läggs ett tunt band in via främre slidväggen. Bandet bildar ett stöd under urinröret och hindrar läckage vid ansträngning. Operationen görs i lokalbedövning. Ingreppet tar cirka 10 minuter och ingen sjukskrivning behövs.

    – Vid trängningsinkontinens hjälper blåsträning, träning av bäckenbotten, elstimulering och medicinering. Det finns flera läkemedel som lugnar blåsan och ökar blåsans lagringsförmåga.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!