• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kaj drabbades av prostatacancer - valde att vänta med operation

    När Kaj Nilsson fick veta att han drabbats av prostatacancer började han samla in information om sjukdomen. Han förstod att han kunde bli fri från cancern med operation, ändå valde han att vänta några år…

    Bild 1291232
    Kaj Nilsson i Sjöbo var bara 62 år när hans PSA-värde visade för höga siffror. Han hade inga symtom av cancern och väntade en tid med operationen.

    Kaj Nilsson är en av de runt 10 000 svenska män som varje år drabbas av prostatacancer. Hans sjukdom upptäcktes 2004, men det skulle dröja hela två år innan han opererades.

    – Det var mitt eget beslut, jag ville vänta tills tekniken blivit mer utvecklad. Så när jag opererades i maj 2006 var det med robotassisterad titthålskirurgi, som var ganska nytt då.

    När Kaj fick veta att han bar på en cancertumör i sin prostata var han bara 62 år och driftig bonde med många mjölkkor på sin gård i Skåne. Hans hustru Yvonne jobbade inom vården som undersköterska.

    – Jag gick till vårdcentralen för att kolla mig eftersom ovanligt många i min släkt fått cancer, säger han när vi träffas i Sjöbo, dit paret flyttade efter att ha lämnat jordbruket samma år som Kaj opererades.

    Huset de nu bor i är en tidigare sommarstuga, som han med egna händer förvandlat till en trivsam åretruntbostad med gott om plats för besökande barn och barnbarn. Utanför knuten står ett stort, eluppvärmt träbadkar och altanen är vänd mot den slösande eftermiddagssolen.


    Vanligt blodprov
    – Medan jag ändå var hos doktorn frågade jag om han inte också kunde ta PSA-prov på mig, fortsätter Kaj.

    – Jag hade läst att det var ett vanligt blodprov, så det lät ju enkelt och bra. Att det skulle vara något allvarligt hade jag inte en tanke på, för jag hade inte haft några som helst problem med att kissa eller så.

    Men beskedet som Kaj fick efter någon vecka slog ner som en bomb. Hans PSA-värde var för högt, det låg på 7,3 ng/ml mot normala värden på 0–ca 3 ng/ml och han skickades därför vidare på remiss till Ystad lasarett för en mer noggrann kontroll.

    – Där gjorde man en biopsi och tog ut vävnad och man tog ett nytt PSA-prov. Cellproven visade att det verkligen fanns cancer därinne, berättade doktorn när jag kom tillbaka några veckor senare tillsammans med Yvonne, för att få veta resultatet av undersökningen, säger Kaj.

    – Jag uppfattade förmodligen inte allt han sa. Cancer är ju ett väldigt laddat ord. Men jag förstod att han tyckte att jag skulle låta ta bort hela prostatakörteln. Vi hittade en sköterska ute i korridoren och genom henne fick vi svar på våra frågor. Vi var mest oroliga för att det var något livshotande..

    – Hon förklarade vad provsvaren innebar och att tumören inte spridit sig. Jag kunde bli botad. Det kändes väldigt lugnande. Jag fick också en broschyr om prostatacancerförbundet och den lokala föreningen här, ProLiv, som jag sedan tog kontakt med.

    – Jag skickade efter en liten skrift från Radiumhemmet, "Prostatacancer – råd, rön och möjligheter", och där lärde jag mig mycket. Jag läste Kjell-Olof Feldts bok om sin prostatacancer och tog reda på alla fakta kring sjukdomen och om olika behandlingar som strålning, hormonbehandling och så kallad radikal prostatektomi, då hela körteln opereras bort.


    Ville vänta
    Kaj hade hört talas om att man i Sverige börjat använda en robot vid titthålsoperation mot prostatacancer. Han tyckte det lät som det bästa alternativet. Men han insåg också att det var biverkningar med alla behandlingar och att det fanns risk att han skulle bli inkontinent och impotent. Han var aldrig riktigt rädd, men biverkningarna skrämde.

    – Bara det att kanske bli tvungen att ha blöjor hela livet eller att aldrig mer kunna få stånd. Då föredrog jag att vänta. Jag tänkte hela tiden att kanske kommer något nytt, en metod utan biverkningar.
    Bild 1291233
    Kaj och Yvonne har gått hand i hand genom den svåra tiden då han måste operera bort prostatakörteln.

    Yvonne försökte övertala sin man att låta sig behandlas, men Kaj stod på sig. Han är inte en man med stora ord, men inom honom for tankarna hit och dit. Skulle han ta det avgörande steget? Eller kunde han vänta en tid och låta behandlingsmetoderna förfinas?

    – Jag gick och tog PSA-prov varje halvår, och när det var 10,5 ng/ml insåg jag att det var dags. I början av maj 2006 opererades jag på universitetssjukhuset i Lund, med robotassisterad titthålsteknik.

    Efter operationen hade Kaj kateter i runt tio dagar medan stygnen i hans kropp läkte. Av en sjukgymnast fick han lära sig knipa, men det tog ändå ett år innan han var helt torr. 

    Han har kvar vissa problem med potensen, men det fungerar ändå med hjälp av läkemedel.

    – Det är en besvikelse för mig, det känns som att jag förlorat en del av min manlighet.

    Yvonne, som kommit hem från sitt arbete medan vi suttit och pratat, stryker honom mjukt över handen.

    – Men det finns så mycket annat som vi ju har kvar, säger hon och ser Kaj in i ögonen.

    – Ömheten och närheten och det att vi har väldigt roligt ihop. Vi är ute och dansar och vi reser mycket, både i Sverige och utomlands, och i vintras var vi i Sälen och åkte skidor med barnbarnen. Och snart är det dags för långa sommarturer med husvagnen.

    – Det allra viktigaste är att vi lever och får vara tillsammans!

    Bild 1291234
    Prostatacancer är en parrelaterad sjukdom och Kajs hustru Yvonne har alltid stått stadigt vid hans sida.


  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!