Idag behöver Ullan bara lätta läsglasögon när hon läser sin morgontidning. Tidigare krävdes starka ljus och förstoringsglas tillsammans med tjocka glasögon.
Ulla Fagerlund har burit glasögon i stort sett hela sitt 80-åriga liv. Men det finns knappt ett enda foto där hon har brillorna på sig.
– Jag tog alltid av mig dem när det jag skulle bli fotograferad, säger hon med ett litet generat skratt.
– Jag tyckte de var så fula! Men jag måste ha dem, för utan glasögon såg jag väldigt dåligt.
– Allra sämst har det varit det sista året. Jag fick grå starr på båda ögonen och det gick hemskt fort, på bara några få månader, och den sista tiden hade jag nästan inte ens ledsyn.
Men sedan i somras slipper Ulla smussla med glasögonen. Hon behöver dem inte längre! Nu räcker det med lätta läsglasögon när hon plöjer igenom sin morgontidning.
– Och jag kan köra bil igen! Att ha bil är nödvändigt här ute på landet där vi inte har bussförbindelser i närheten.
Slumpen som sällskap
Ulla bor i Löddeköpinge, ett bördigt samhälle mellan Lund och Landskrona i Skåne. Hennes man Henning avled förra året, så nu lever hon ensam i sitt stora hus. Nej, inte riktigt ensam, förresten. Slumpen, en reslig och kärvänlig airedaleterrier, är hennes stora sällskap och skyddar matte från ovälkomna besökare.
– Vi hade kennel med airedaleterrier i många år, min man och jag, berättar Ulla när hon på lätta fötter visar runt i villan.
Kenneln, som hette Ferryman, var välkänd långt utanför Sveriges gränser och mycket uppmärksammad för sina vackra djur. Parets hundar vann stora priser var de än ställdes ut. De blev svenska, norska, nordiska och internationella champions och på övervåningen i Ullas villa är ett helt rum översållat med prisrosetter av alla möjliga färger.
| Och fotografier från utställningar, där Ulla visar upp sina hundar, hänger runt om på väggarna. Hon har också kvar inredningen med höj- och sänkbart bord och speglar i rummet där hon putsade upp hundarna inför visningarna.
– Men för några år sedan la vi ner verksamheten och sålde hundarna. Den enda som blev kvar var den här pojken och så länge han finns kvar flyttar jag inte, även om huset och trädgården egentligen är för mycket för mig att sköta. |
 Ullas kennel Ferryman var internationellt känd och hon vann överallt fina priser och rosetter med sina hundar. Hon har alll anledning att vara stolt över sin prissamling. |
Inga problem
Med stigande ålder har Ulla fått byta till allt starkare glas för att se lika klart som förr. Men hon hade inga problem med att läsa tidningen eller köra bil och tyckte att det fungerade riktigt bra. Förra året upplevde hon emellertid plötsligt ett märkligt fenomen när hon var ute och körde.
– Jag tyckte att trafikljusen såg så konstiga ut. Det var liksom en strålglans kring dem. Jag tyckte också att alla färger blev gråare och det mesta blev otydligt. Jag såg snabbt sämre och sämre. På Synsam fanns en ögonläkare som brukar komma speciella dagar och där beställde jag tid för jag ville kolla om jag behövde skaffa nya glasögon eller om det var något annat fel på mina ögon. Hon såg att jag hade början till gråstarr och gav mig remiss till lasarettet i Landskrona för operation.
– Efter det gick allt så himla fort. Jag kunde inte köra bil, så jag blev ganska isolerad. Hade inte min dotter, som bor i Lund, sett till mig ofta hade jag nog inte kunnat stanna kvar här. Hon och mina barnbarn hjälpte mig bland annat att handla, städa, rasta Slumpen och att ta hand om trädgården. Och bilen fick stå stilla i garaget.
– Men det värsta var att jag inte längre kunde läsa. Jag fick låna en så kallad Daisyspelare från syncentralen, en behändig, röststyrd cd-spelare för synskadade, och med den kunde jag i alla fall “läsa” böcker med öronen. Men mitt husorgan Sydsvenskan klarade jag inte att läsa, inte ens när jag hade tjockaste glasögonen och dessutom förstoringsglas. Det var en stor sorg.
Inte alls ont
Men sorgen varade inte så länge. Den 15 juni i år, efter någon månads famlande i ett grått töcken, satt Ulla i operationsstolen på ögonkliniken i Landskrona för att bli av med sina grumlade och oanvändbara linser. Första operationsdagen togs gråstarren bort ur det högra ögat.
| Ögonläkaren öppnade försiktigt ett pyttelitet snitt i hornhinnan och kapseln som innesluter linsen, och pulveriserade med ultraljud den ogenomskinliga linsen som sedan sögs ut. En ny konstgjord plastlins, mindre än en lillfingernagel, las in och så var ingreppet över.
– Alltihop tog ungefär en kvart och det gjorde inte ont alls, säger Ulla. – Efteråt tejpades en sorts plasthätta över det opererade ögat och så fick jag kaffe och en smörgås och åkte hem. |
 Ulla och hennes make drev under många år en kennel med prisbelönta airedaleterrier. Den enda hund hon har kvar idag är Slumpen. |
Hättan är till för att skydda ögat under natten. Men på morgonen efter operationen när Ulla klev ur sängen och tog bort skyddet fick hon sitt livs överraskning.
– Jag tittade ut genom köksfönstret mot trädgården och kunde inte låta bli att ropa till. Jag trodde knappt mina egna ögon! Så vackert det var därute med gräsmattan och blommorna! Det jag såg med mitt opererade öga var helt klart och tydligt och färgerna var fantastiska!
Veckan efter opererades Ullas andra öga och nu kunde hon se lika klart med båda ögonen.
– Sedan dess har jag bara läsglasögon när jag läser min tidning och jag kör bil dit jag vill. Mina grannar har varit väldigt omtänksamma och hjälpt mig mycket. Så nu är det min tur att ge något i gengäld. De har nämligen också hund, två airedaleterrierflickor, som jag passar när det behövs. Det gillar både Slumpen och jag och när alla tre hundarna leker i trädgården har jag full koll över dem med mina “nya” ögon.
– Jag har fått ett nytt liv!
