Andas bort ångesten
Genom att ta kontroll över sin andning kan man bryta panikreaktionen, tipsar Marcus Persson. Man kan andas under några minuter enligt följande (använd en klocka):
1. Andas in under fem sekunder.
2. Håll andan under fem sekunder.
3. Andas ut under fem sekunder.
4. Håll andan under fem sekunder.
Finns inte någon klocka kan man andas i “fyrkant” och under varje moment, så långsamt man klarar, följa till exempel en dörr- eller fönsterkarm med blicken. Börja nere i vänstra hörnet med första inandningen.
Andra knep är att tvinga sin uppmärksamhet till något annat genom att exempelvis blunda och gå baklänges. Se bara till att baklängesgången är säker!
Terapeuten – så arbetar jag
Anita Johansson är sjuksköterska på psykiatriska mottagningen i Landskrona och arbetar med kognitiv beteendeterapi – en behandlingsmetod som ofta har mycket god effekt vid ångest.
– I samtalen arbetar vi med att upptäcka vilka automatiska tankar som uppkommer i olika situationer och hur dessa tankar styr hur man känner och handlar. De kan vara “katastroftankar” som “jag svimmar”,” jag kommer att dö”, “jag blir nog tokig”.
– Vi försöker gemensamt hitta förklaringar till dessa tankar och på sikt lär sig patienten att tänka på ett alternativt sätt och rädslan ger vika.
Alices stora intresse är trädgården, men när höstvädret gör att hon måste hålla sig inomhus så läser hon mycket och gärna.
Alice Warming glömmer aldrig den gastkramande skräck hon kände när hon drabbades av panikångest första gången:
– Jag var på fest och stod i kö vid buffén när jag plötsligt inte fick luft. Hjärtat skenade och jag greps av en fruktansvärd ångest. Jag släppte allting och rusade upp på övervåningen. Där satt jag sedan, kallsvettig och darrande utan att förstå vad det var som hände inom mig, medan festen fortsatte där nere.
Det här är många år sedan och med tiden har Alice lärt känna sig själv och sina reaktioner. Hon har också fått hjälp att bearbeta sin panikångest och att hejda attackerna innan de hinner koppla sitt förlamande grepp.
Idag har hon också delvis svar på frågan om varför det blivit så här. Hon vet att panikångest inte är tecken på galenskap och att det inte är någon skamstämplad sjukdom som måste gömmas undan. Hon har också kärleksfulla och trygghetsskapande människor runt omkring sig.
Otrygg barndom
Alice är 51 år och nästan alldeles nygift med Göran, hennes sambo sedan flera år. De bor i ett parhus i Landskronas villakvarter där hennes största hobby, trädgården, nu vilar i väntan på våren. Både Alice och Göran har tre barn vardera, men det är bara hennes yngsta dotter, 18-åriga Isabella, som fortfarande bor hemma.
Alice växte upp i trakterna av Trollhättan. Men familjen flyttade runt så ofta att hon aldrig hann knyta några djupare kontakter med jämnåriga innan hon måste iväg igen. Skolgången blev också lidande och situationen förvärrades ytterligare genom att hennes far var manodepressiv.
– Det var väldigt otryggt att aldrig veta vilket humör han var på och jag flyttade hemifrån så fort jag kunde, minns Alice.
– När jag var 18-19 år hade jag redan skaffat man och hus och barn. Kanske mest för att jag ville skapa en fast punkt efter all rotlöshet. Men äktenskapet höll ju inte, inte med sådana förutsättningar, och efter åtta år separerade vi. Jag hade då två små barn att ta hand om.
Just begreppet “ta hand om” återkommer gång på gång i Alices beskrivning av sitt liv.
| – Jag var väldigt omhändertagande och gjorde allt för att mina barn skulle få bästa omvårdnad. Det hörde förstås ihop med mina höga krav på mig själv, det vet jag nu, säger hon och fortsätter:
– Men när jag fick jobb på en förskola upptäckte jag plötsligt att jag inte visste hur man lekte med barn. Att hålla barnen rena och hela och mätta, det kunde jag, men inte leka. – Jag har pratat om det här med mina två äldsta barn, Thomas och Paula som är 31 och 29 år, men de säger att de inte minns så mycket av det. |
 Kärleken mellan Alice Warming och hennes man Göran är påtagligt varm och trygg. |
Vågade inte öppna
Det inre kravet att “ta hand om”, att alltid ställa upp för andra, att vara duktig för att bli accepterad och duga till – är något som är mycket vanligt hos den som aldrig fått uppleva trygghet i barndomen. Behovet att kontrollera tillvaron blir tvingande nödvändigt. Annars riskerar livet att rasa ihop som ett korthus.
Så när Alices mamma startade ett kafé rusade Alice genast till undsättning. Det gick bra ett tag. Hon jobbade i butiken, sålde bröd och serverade samtidigt som hon tog hand om sina barn, gick på utbildning för att bli kokerska och satsade på ett nytt samboförhållande.
Men inom henne växte skräcken. En skräck som bottnade i rädslan att inte ha full koll.
– Och en dag när jag hade hand om butiken kunde jag inte öppna. Folk stod utanför och bankade på dörren, men jag satt i ett hörn utan att kunna göra något, fångad av en plötslig ångest.
– Jag förstod inte då att mitt beteende var en flykt. Att jag fastnat i en social fobi.
Först när Alice kom till en psykolog började ångesten sjunka undan.
– Psykologen grävde och grävde i min barndom. Jag var en riktig idealpatient som gjorde allt för att han skulle vara nöjd med mig. Men han såg rakt igenom mig, jag hade inte en chans att gömma mig.
– Psykologen gav mig uppdrag: att stå i kö, att gå till banken och att öppna bankfack – bara det att sätta en nyckel i låset hade varit väldigt svårt för mig. Jag fick också gå till en optiker, vilket var jobbigt eftersom jag då måste stå ut med att någon tittade rakt på mig.
– Men han följde med mig ut på uppdragen och med den tryggheten klarade jag av att göra sådant som tidigare gett mig svår ångest. Och då släppte det. Det var inledningen till mitt tillfrisknande.
Alice har aldrig försökt fly med hjälp av droger eller läkemedel. När hon i mitten av 1980-talet sökte sig till vårdcentralen för sina problem fick hon recept på lugnande medicin, men hon tog bara någon enstaka tablett. Istället har hon testat andra alternativ som zonterapi och akupunktur
Alice är medlem i Svenska Ångestsyndromsällskapet och startade tillsammans med några andra personer i omgivningen en lokalförening som fungerar som en slags stödgrupp för ångestdrabbade. Hon har också gått i kognitiv beteendeterapi, KBT, och fått ännu mer fast mark under fötterna.
– Min styrka är att jag lärt mig göra det som jag är livrädd för, förklarar hon.
– Det måste jag förresten göra hela livet. För så länge man är medveten om sin ångest är den hanterbar. Och nu vet jag att jag inte behöver vara bäst på allting!
Alice och Göran gifte sig i somras. Detta foto togs direkt efter ceremonin i rådhuset där alla deras sex barn var med. Från vänster Alices barn Isabelle, Paula och Thomas och Görans barn Emil, Sandra och Lina.
