Varje dag utan migrän är en gåva!

Elisabeth Stålhammar har haft migrän i över 40 år. Men sjukdomen hindrar henne inte från att dagligen röra sig ute i naturen, antingen i skogen eller vid havet. – Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som får bo på denna underbara plats i Skåne, säger hon.

Det värsta är att inte bli trodd. Att höra en läkare säga: “Du bara hittar på. Så ont kan man inte ha i huvudet!”

Elisabeth Stålhammar, 62, slår uppgivet ut med armarna där hon sitter i sitt trivsamma kök i Ruthsboo utanför Ystad. Men i nästa stund ler hon igen och skrattar bort det hela.

Vi har samlats för att prata migrän. Elisabeth kan mycket om sjukdomen och det kan även hennes man Leif, fastän han själv inte är drabbad.

– Elisabeth och jag har varit gifta i 40 år och det var naturligt att jag ville lära mig mer om migrän eftersom hon varit drabbad hela livet. Jag slipper smärtan men drabbas indirekt genom att jag lever i samma ovisshet. När slår anfallet till nästa gång?

– Därför engagerade jag mig i Migränföreningen och är nu ordförande i Skåne. Och Elisabeth är informationsansvarig, säger Leif och klappar om tiken Queen, grannhunden som är på besök.

– Vi fick förresten vetskap om Migränföreningen via Hemmets Journal som skrev om migrän för 15 år sedan!

Elisabeths första migränanfall slog till när hon gick en utbildning till förskollärare som 19-åring. Smärtan kom under en lektion och kamraterna var tvungna att hjälpa Elisabeth hem.

– Sedan dess har jag haft i snitt två anfall i månaden och de är alltid likadana, berättar hon. Först känner jag ett tryck på en punkt ovanför vänstra ögat. Samtidigt blir jag irriterad, ledsen och godissugen.

En trefingrad klo – Nästa morgon, ofta vid fyra-snåret, slår anfallet till. Det är som en trefingrad klo som gräver i huvudet, in i ögat. – Sedan sprider sig smärtan bakåt över huvudet och ner i nacken på vänster sida. Samtidigt mår jag illa och är ljud- och ljuskänslig. Elisabeth är inte sängliggande under ett anfall utan blir istället överaktiv. Hon kan inte sitta still utan står och vaggar, sträcker på sig eller masserar sin tinning. Tre dygn brukar anfallen vara och de slutar alltid med trötthet.

Elisabeth har haft i snitt två anfall i månaden och de börjar alltid likadant med ett tryck på en punkt ovanför vänstra ögat.

– Ibland har värken varit så svår att jag fått dödsångest. Samtidigt hoppas jag nästan att jag ska dö så att jag ska slippa smärtan, berättar hon.

– Men med åren har jag förstått att migrän är ofarligt, om än så plågsamt. Det gäller att försöka göra det bästa av situationen.

– I mitt fall har det däremot varit omöjligt att undvika migränanfall eftersom jag inte hittat något orsak till att jag drabbas, till exempel stress. Det enda jag vet är att jag blir dålig om det åskar, så lufttrycket tycks kunna inverka.

Elisabeth har varit duktig på att spela frisk, det är inte många dagar hon varit sjukskriven på grund av migrän i sitt liv. Nej, hon har varit envis som synden, vägrat ställa in middagar och släpat sig till jobbet som förskollärare med ett påklistrat leende på läpparna. – De få dagar jag tvingats stannat hemma har jag skyllt på maginfluensa. Det finns nämligen så många fördomar kring huvudvärk. – Inom Migränföreningen predikar jag att man ska lyssna till kroppen och stanna hemma när man är dålig, så att man får en chans att återhämta sig. Men när jag jobbade lydde jag inte mitt eget råd, dumt nog.

Ett sätt att förebygga migrän är att koppla av och vila regelbundet. Varje dag, efter middagen, kryper Elisabeth upp i mysfåtöljen, sätter upp fötterna på en stol och sover i cirka 20 minuter.

Vanlig medicin, som Alvedon, har Elisabeth aldrig tålt. Däremot har hon fått viss lindring av migränmedicin, triptaner, som kom på 90-talet.

Övermedicinerade
– Idag tar jag Maxalt som tar bort huvudvärken på 30 minuter. Men tröttheten och de andra symtomen finns ändå kvar, hittills har jag inte lyckats stoppa ett anfall.

– Dock måste jag erkänna att jag inte tar medicinen vid första tecknet på migrän, som man bör göra. Det beror på att jag tidigare övermedicinerade och tog i snitt en tablett om dagen. Med tiden ledde det till att jag hade konstant huvudvärk. Så nu är jag försiktig i överkant.

Elisabeth får många telefonsamtal via Migränföreningen från människor som är förtvivlade eftersom de har svårt att få hjälp.

– Kunskapen är tyvärr fortfarande alltför dålig. Därför borde det finnas migränsjuksköterskor på vårdcentralerna. De skulle kunna ge goda råd och slussa vidare till rätt ställe.

Själv har Elisabeth fått viss hjälp av TNS, elektrisk smärtbehandling, och akupunktur. Men under senare år har hennes migrän förbättrats. Hon nämner två orsaker; flytten till huset vid havet för fem år sedan och en förebyggande medicin.

– Numera har jag kontakt med bra läkare och tar medicinen Inderal, en betablockerare, två gånger om dagen. Det har lett till mindre värk när anfallet slår till.

– Jag mår så otroligt bra här i Ruuthsbo! Leif och jag tar långa promenader och cykelturer i skogen och längs havet. Tänk, jag kan se allt från rådjur och rävar till vildsvin och havsörnar från mitt köksfönster.

– Idag kan jag koppla av på ett helt annat sätt eftersom jag nyligen gått i pension, jag har ingen arbetsgivare att tänka på längre. Var dag är en sällsam gåva…

Elisabeth och Leif har ett nära och varmt äktenskap. Han stöttar henne i hennes sjukdom, bland annat genom att vara ordförande i Migränförbundet i Skåne. Här tillsammans med grannens hund Queen.

Doktorn: Värken är svår – men den är ofarlig!