• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag fick diagnosen KOL 12 år efter att jag slutat röka!

    Idag har Ann-Christin accepterat sin obotliga sjukdom och lever ett aktivt liv. Men det tog tid. Länge förträngde hon symtomen. KOL drabbar ju nästan uteslutande rökare – och själv hade hon slutat röka för flera år sen!

    Bild 1289918

    – Motion är min medicin, säger Ann-Christin Alm, 58 år, som har förlorat mycket av sin lungfunktion sedan hon insjuknade i KOL.

     

    Nyårsafton 1992 fattar Ann-Christin ett av sitt livs viktigaste beslut. Hon slutar röka.

     

    Tolv år senare får hon ett chockbesked av läkarna. Hon har drabbats av den obotliga lungsjukdomen KOL, som främst drabbar rökare!

     

    – Jag hade haft lite misstankar om att allt inte stod rätt till, men jag förträngde in i det längsta att det kunde röra sig om KOL, berättar Ann-Christin, som idag har förlorat 60 procent av sin lungkapacitet.

     

    Det känns lite omtumlande att möta denna pigga, fräscha och glada 58-åring som, utan några yttre tecken, lever med en svår sjukdom. Men Ann-Christin Alm gör allt hon kan för att bromsa förloppet och behålla de lungresurser hon har kvar.

     

    – Jag gillar att röra på mig. Jag promenerar mycket och går på gym. Motion är min bästa medicin, även om personalen på lungkliniken är orolig för att jag överanstränger mig.

     

    Ann-Christin bor i Arlöv strax norr om Malmö tillsammans med maken Manje. De har en lägenhet högst upp i ett nybyggt sexvåningshus hus nära havet och kan njuta av en härlig utsikt över strandängarna med betande kor och ett för dagen grått Öresund.

     

    – Vi har till och med namn på kossorna, skrattar Ann-Christin och visar det inglasade uterummet där makarna Alm tillbringar mycket tid, både sommar och vinter.

     

    Ibland hälsar någon av de två sönerna på och extra kul blir det om något av Ann-Christins fem barnbarn är med.

     

    – Så värst mycket bus med de minsta orkar jag inte med längre. Fast det är härligt att bara träffa dem! Men jag vet att jag är mer sårbar än tidigare.

     

    Ann-Christin arbetar 75 procent och stortrivs med sitt jobb som assistent på en av kommunens stadsdelsförvaltningar. Förutom träningen på fritiden hinner hon med ett annat stort intresse, matlagning. Drömmen är också att köpa en fin ny kamera och gå en fotokurs.

     

    Började vid 16

    Ann-Christin växte upp i en familj där både mamman och pappan rökte. Och när hon var 16 år började hon själv.

     

    – Jag ville verka vuxen och damig, minns hon. På den tiden pratade man inte alls om hur farligt det var att använda tobak. Jag hade dåliga luftrör redan som barn och det blev ju inte bättre av att jag började röka. Snart var jag uppe i mer än ett paket om dagen och hade en förfärlig rökhosta.

     

    Visst försökte Ann-Christin sluta. Hon träffade Manje och han rökte inte. När barnen sedan kom visste hon så väl att det fanns alla skäl i världen att inte låta dem växa upp på samma sätt som hon gjort.

     

    – Nu efteråt ångrar jag verkligen att jag rökte hemma och utsatte mina barn. Tack och lov blev ingen av dem rökare. En gång höll jag upp i sex år och började istället missbruka kola och saltlaktrits, berättar Ann-Christin, som efter de sex åren tog en cigarett på en fest. Hon var fast igen och började smygröka när hon var ute med hunden.

     

    Hostan blev allt värre och när sonen lånade mammas jacka och hittade cigaretter i fickan kände Ann-Christin att det fick vara nog.

     

    – På nyårsafton för 16 år sedan rökte jag min sista cigarett och det var märkligt nog inte alls svårt att sluta den gången. Familjen var överlycklig!

     

    Nu började Ann-Christin må bättre, fast hostan och hesheten gav inte med sig. Hon tränade hårt som hon alltid gjort, men något var fel. Hon gick in på nätet och läste om KOL och insåg att symtomen stämde.

     

    – Andfåddheten, upphostningarna, pipet i luftrören… Jag blev väldigt rädd och orolig, för jag vet vilken hemsk sjukdom det är. Men jag förträngde det i det längsta.

     

    Så en dag för fyra år sedan kom domen.

     

    – Jag hade varit på ett spinningpass. När jag kom hem till radhuset vi bodde i då var jag så andfådd att jag inte kunde ta mig upp för trappan på andra våningen. Nästa dag ringde jag till vårdcentralen och fick komma dit direkt.

     

    Läkaren misstänkte att det rörde sig om KOL och gjorde ett andningstest. Diagnosen bekräftades sedan på lungkliniken på Universitetssjukhuset i Lund.

     

    – Jag minns hur orättvist jag tyckte det var. Jag som slutat röka för så många år sedan. Jag som var så vältränad. Men jag är en envis människa och bestämde mig för att vända motgångarna till något positivt. Idag accepterar jag min sjukdom, säger Ann-Christin.

     

    Aktivt liv

    Hon har lärt sig att andas på ett nytt sätt och medicinskåpet är proppfullt med olika mediciner. Kommer en förkylning kan den snabbt utvecklas till något farligt. Som när Ann-Christin drabbades av en lunginflammation för några år sedan och fick gå sjukskriven i ett halvår.

     

    – Det är mycket jag inte klarar längre. Jag kan inte bära tungt för då snörper det i bröstet, jag blir lätt trött och stressar upp mig och då får kroppen inte syre. Det är toppar och dalar hela tiden.

     

    Ann-Christin vill leva ett så aktivt liv som möjligt och resor i Sverige är hennes nya passion. Långresor med flyg klarar inte hennes lungor längre.

     

    – Nu är det vår nyinköpta husbil som gäller. Jag vill så mycket, så det är nog tur att Manje bromsar mig ibland!

     

    Bild 1289919

    Ann-Christin har tvingats till många förändringar i sitt liv sedan hon blev sjuk. Men maken Manje är ett stort stöd.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!