Läkarens kommentarer
Kyla kan rädda liv
Varje år drabbas runt 10 000 svenskar av plötsligt hjärtstopp. För bara några år sedan var chansen att överleva mycket liten. Men en nygammal metod med snabb nedkylning har visat sig rädda många liv. Hans Friberg, överläkare i anestesi och intensivvård och medicinskt ansvarig för intensivvårdsavdelningen på Universitetssjukhuset i Lund, har varit med att utveckla metoden. Han svarar här på våra frågor:
Vad innebär plötsligt hjärtstopp?– Hjärtat slutar utan förvarning att slå. En vanlig orsak är hjärtinfarkt, lungemboli – propp i lungan – är en annan. Den drabbade blir medvetslös inom några få sekunder och slutar att andas. Nu måste han eller hon få omedelbar hjälp för att ha en möjlighet att klara sig.
Om någon faller ihop medvetslös framför mig, vad ska jag då göra?
– Det absolut första du ska göra är att larma 112. Sätt sedan genast igång med hjärtkompression: Lägg händerna ovanpå varandra och tryck kraftigt mitt på bröstkorgen, 100 tryck i minuten är idealet. Det är väldigt ansträngande, men avgörande för om patienten ska överleva eller inte. Kompressionerna håller igång blodcirkulationen så att risken för hjärnskador minskar.
Enligt hjärt-lungräddningen ska man göra två inblåsningar efter 30 kompressioner. Är det alltid nödvändigt?
– Ja, det bör man. Men är man minsta tveksam eller inte vill blåsa mun-till-mun kan man fortsätta med enbart bröstkompressioner, det är mycket bättre än att inte göra något alls! Blodet har syre i sig en ganska lång stund och vid kompression sugs en del luft in i lungorna mellan varje tryck. Det viktiga är att blodet cirkulerar. Är det fler än en som jobbar med den drabbade är det bra att göra både munblås och kompression och kanske turas om.
Vad händer sedan?
– När ambulansen kommer fram tar ambulanspersonalen över upplivningsförsöken med bland annat läkemedel och defibrillator. Många ambulanser ha en LUCAS, en kompressionsmaskin som ger 100 kompressioner per minut .
– Hos alla som drabbas av hjärtstopp faller kroppstemperaturen en till två grader eftersom det varma blodet inte längre pumpas runt i kroppen. Men det räcker inte, på sjukhuset kyls därför patienten snabbt ner till 33 grader. Experiment har visat att sänkning av kroppstemperaturen skyddar hjärnans celler och minskar risken för hjärnskador.
Hur får man ner patientens temperatur?
– Ju tidigare man kyler ner, desto bättre blir oftast resultatet. När patienten kommer in till intensivvårdsavdelningen inleder vi omgående behandlingen med att intravenöst ge två till fyra liter saltlösning som håller fyra plusgrader. Patienten hålls sedan nedkyld på exakt 33 grader under 24 timmar genom antingen extern nedkylning med kyldräkt eller intern nedkylning via en kateter som förs in i ljumsken. Under den här tiden är patienten nedsövd.
– Efter ett dygn värms patienten långsamt upp till 37 grader. Men först efter tre till fyra dygn kan vi avgöra hur allvarlig skada patienten fått. Och har patienten inte vaknat upp 72 timmar efter uppvärmningen, så är chanserna ytterst små att han eller hon någonsin vaknar igen.
Hur har metoden förändrat prognosen?
– För bara fem till tio år sedan var prognosen för hjärtstoppspatienter mycket dålig och två av tre hjärtstoppspatienter avled trots behandling på sjukhus. Men av dem som behandlats med nedkylning blir mer än hälften helt återställda även om det tar lång tid, oftast åtskilliga månader, innan man fungerar som vanligt igen.
– När man får plötsligt hjärtstillestånd utanför sjukhusmiljön är chansen att man ska klara sig fortfarande bara fem procent i genomsnitt. Men sedan LUCAS-behandling och nedkylning infördes har överlevnaden ökat markant och är nu i vårt sjukvårdsdistrikt 13,7 procent.
Var används metoden?
– Alla akutsjukhus i Sverige använder numera nedkylning. Här i Lunds sjukvårdsdistrikt har vi hittills behandlat runt 200 patienter.
Hur ser framtiden ut?
Mer forskning behövs – kanske ska vi kyla ned patienten redan i hemmet eller i ambulansen på väg till sjukhuset. Kanske ska vi kyla under längre tid än idag, det vet vi inte heller. Och kanske räcker det med att kyla till 35°C, då blir hela behandlingen enklare att genomföra. Men innan vi ändrar på våra rutiner måste vi forska mera så vi vet att vi gör rätt!
Under några dramatiska minuter förra året vilade Anders liv bokstavligt talat i sin hustru Bibbis händer, då hans hjärta plötsligt bara stannade.
Anders Johansson är 58 år. Han är en humoristisk och varm person, spänstig till både kropp och intellekt. I hela sitt liv har han motionerat mycket och ända fram till i vintras brukade han ta långa joggingrundor några gånger i veckan.
– Jag såg mig själv som kärnfrisk, säger han när vi träffas hemma i hans och hustrun Bibbis julpyntade radhus i Ramlösa. Levande ljus brinner på bordet och en stor, grå tomte speglar sig i röda glitterkulor. Det doftar nybryggt kaffe och apelsin.
– Jag hade fått några varningar tidigare. Vintern 2001 drabbades jag av lungemboli och fick proppar i båda lungorna, ett drygt halvår senare fick jag en lindrig hjärtinfarkt. Men propparna kom från en kraftig muskelbristning i ena låret och berodde inte på att mina blodkärl var förkalkade.
– När doktorn, som tog hand om mig efter infarkten, tittade på de gamla röntgenplåtarna från lårskadan upptäckte han att där fanns en stor propp. Det var den som hade delat på sig och gått upp i lungorna.
Anders repade sig ganska snabbt från propparna och hjärtinfarkten men undersökningarna han gick igenom visade att hans blod hade en tendens att levra sig lätt. Han har nämligen en genetisk defekt – APC-resistens – som ökar risken att drabbas av blodpropp. Ändå bedömdes den risken i hans fall som liten. Men eftersom han hade en mindre förträngning i ett av hjärtats kranskärl remitterades han för säkerhets skull till Universitetssjukhuset i Lund där man gjorde en ballongvidgning och satte in ett stent, ett stödjande rör av nät, i det förträngda kärlet.
Efter några månaders sjukskrivning började Anders arbeta som vanligt igen. Att han måste äta mediciner för att hålla kolesterolet tillräckligt lågt och blodet tunt, var inga problem tyckte han.
– Jag mådde hur bra som helst. Jag kände hur jag orkade mer och mer och det var roligt och stimulerande att få komma tillbaka till kyrkan och församlingsarbetet som jag alltid trivts väldigt bra med. Nu skulle allt bli som vanligt igen, trodde jag.
Förtvivlad kamp
Men det blev inte så. Sent på kvällen den 22 januari 2008 satte ödet ner foten: För Anders är den kvällen och veckorna före och efter utsuddade. Men Bibbi kommer i håg. I hela sin kropp minns hon skräcken och ångesten och sin förtvivlade kamp för att försöka hålla sin man vid liv tills ambulansen kom.
När hon berättar har hon svårt att hålla tillbaka tårarna och rösten stockar sig. Anders smekning över hennes kind är både tröst och en gest fylld av kärlek och tacksamhet. De har varit gifta i 36 år och upplevt både glädje och sorg tillsammans. Men den här gången vilade hans liv bokstavligen i hennes händer.
– Den här kvällen hade vi bestämt oss för att raska ut julen och bar upp allt på vinden. Vi blev ganska trötta av allt rensande, men låg och läste en stund sedan vi lagt oss.
– Anders släckte lampan först och efter en godnattpuss somnade han medan jag fortsatte att läsa en stund till. Plötsligt hörde jag hur han snarkade till på ett konstigt sätt och när jag tittade på honom låg han alldeles orörlig, vänd mot mig. Hans ögon var vidöppna. Jag ropade hans namn och ruskade på honom, men han reagerade inte.
– Jag kastade mig ur sängen och störtade ut i andra rummet där telefonen stod och ringde 112. De ville veta om han andades, så jag sprang tillbaka för att kolla, men hans bröstkorg rörde sig inte.
Bibbi fick instruktioner om hur hon skulle ge hjärt-lungräddning och rusade in i sovrummet igen. Fem tryck på bröstet, två inblåsningar, fem tryck, två inblåsningar…
– De stannade kvar i telefonen hela tiden medan jag förtvivlat försökte få Anders att börja andas.
Hon tittar på sin man och fortsätter:
– Det kändes så konstigt, så overkligt, som om det inte var du. Det var inte mannen jag fem minuter tidigare sagt god natt till som låg där. Kunde inte vara.
Anders Johansson ser fram emot ännu en jul i Rosengårdskyrkan där han arbetar som pastor.
Snabbt nerkyld
Ambulansen var på plats efter tio snabba, men för Bibbi evighetslånga, minuter. Samtidigt kom en läkarbil, så det var fyra kunniga personer som klev in och tog över upplivningsförsöken.
– Det kändes tryggt att veta att Anders fick all hjälp som går att få och personalen i läkarbilen tog också hand om mig när ambulansen kört iväg med honom. Vi har tre vuxna barn, men de bor inte i Helsingborg så ingen kunde köra mig. Då ställde personalen i läkarbilen upp. Egentligen brukar man inte ha sådan service, men jag antar att de insåg att det var så kritiskt att jag borde finnas på plats om något hände.
Den här januarinatten var mycket kall vilket bidrog till att rädda Anders liv. Ambulansens dörrar hade stått öppna under upplivningsarbetet och Anders, som bara hade kalsonger på sig, kyldes snabbt ner. Någon filt lades heller inte om honom för att han inte skulle hållas varm, allt enligt de senaste behandlingsmetoderna.
– Från Helsingborg fortsatte ambulansen nästan genast till sjukhuset i Lund och jag kom efter, berättar Bibbi.
– Det var fruktansvärt att se Anders vit i ansiktet och med sladdar och maskiner överallt.
Att Anders var så blek berodde på att han genast kylts ner ännu mer. Hans kroppstemperatur var 33,7 grader när han kom till sjukhuset, men han skulle ner till 33 grader som är den nya behandlingsmetodens mål.
Bibbi och Anders barn slöt upp kring mamma, så hon behövde aldrig känna sig ensam. Hela församlingen i Rosengårdskyrkan, där han är pastor, engagerade sig också i Anders tillstånd och man tände ljus i kyrkan och höll förbön.
– De första dygnen kunde läkarna inte säga något om utgången, men redan på tredje dagen fick vi veta att proverna pekade på att han inte fått någon hjärnskada av hjärtstoppet.
Trots att Anders drabbades av både lunginflammation och maginfluensa under tiden han var i Lund, återhämtade han sig så snabbt att han redan efter en vecka kunde flyttas över till Helsingborgs lasarett. Och två och en halv vecka efter den dramatiska händelsen var han hemma igen.
– Läkarna tyckte att jag kommit igenom det remarkabelt fort, säger Anders.
– Jag känner mig väldigt tacksam över att få leva vidare och fortsätta mitt arbete. Jag skickar ett tack varje dag till min skapare. Och jag beundrar min kära Bibbi mer än någonsin. Hon hjälpte ju till att rädda mitt liv!
