• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • En liten bit plast mot framfall!

    Den första operationen hjälpte inte mycket mot framfallet. Men Inga fick chansen att prova en ny metod, och efter att ha läst på ordentligt på internet tackade hon ja…

    Chihuahuan Salka tar ett vigt hopp upp i Inga Brennerdahls knä och levererar ett dussin ivriga pussar.

    – Den klokaste hund jag har haft, konstaterar Inga och klappar om det lilla mörklurviga yrvädret.

    På pappret är Salka egentligen det 20-åriga barnbarnet Sandras hund, men då denna unga kvinna ständigt kryssar över jordklotet på internationella modelluppdrag, är det hos mormor Inga i Barkarby utanför Stockholm som Salka har sin fasta bas.

    Vid 74 års ålder passar det utmärkt att ha en sådan liten hund, tycker Inga. Sin storlek till trots ser Salka ändå till att Inga håller igång, stillasittande har aldrig varit hennes melodi.

    Men så kunde det ha blivit om Inga inte hade fått hjälp mot sitt svåra framfall. Det krävdes två operationer för att hon skulle bli bra. Och botad blev hon först då hon fått prova nätbehandling, en ny operationsmetod på frammarsch i Sverige.

    – Nu slipper jag obehaget med att känna som en klump mellan benen, säger Inga.


    Något rasade

    Det var under senhösten 2006 som hennes framfallsbesvär startade. Det började tynga i underlivet och Inga kände det som att "någonting rasade ner". Till en början fick hon inte mycket gehör hos sin gynekolog för besvären.

    – Tyvärr tyckte jag inte att han tog mig riktigt på allvar. "Nej du har väl inget framfall", fick jag höra. Så jag fick gå någon vecka till och under den tiden blev det ännu värre. Till slut fick jag svårt att kissa, berättar Inga och suckar.

    Problemet med urinen berodde på den typ av framfall som hon hade drabbats av, så kallad cystocele. Det är en inbuktning av den främre slidväggen orsakad av att urinblåsan sjunkit ner framför. Hos Inga sjönk blåsan så mycket att urinröret böjdes och klämde av möjligheten att kissa ordentligt. Först när det hade gått så långt insåg hennes läkare allvaret.

    – Jag remitterades då direkt till operation på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Inom någon vecka fick jag komma in, säger hon.


    Hålls på plats

    Denna första operation utfördes i januari 2007. Metoden som användes var den traditionella och mest använda tekniken där kirurgen försöker laga framfallet med kvinnans egen vävnad. Enkelt uttryckt sys öppningar, bråck, i bäckenbottnens bindväv samman, vilket håller framfallet på plats. Det är en snabb och enkel operation som fungerar bra för tre fjärdedelar av patienterna. Tyvärr tillhörde Inga den mindre lyckligt lottade sista fjärdedelen.

    – Ett par månader efteråt kom framfallet tillbaka. Det var samma visa igen, jag kände det som att jag satt på en stor klump och det blev väldigt besvärligt att kunna kissa. Bara just efter att jag sovit gick det bra, då hade inte urinblåsan sjunkit ner lika långt som efter en dags gående och stående, berättar hon.

    Det var bara att boka tid för en ny operation. Eller bara och bara, så lätt blev det inte, insåg Inga snabbt. Att få tid för omoperation var betydligt knivigare än att få komma in första gången.

    – Det var fullt ända fram till november och att vänta så länge var det värsta av allt, säger hon.


















    Livsglädjen har återvänt och numera spelar Inga Brennerdahl ofta och gärna sin musik igen. Som gammal musiklärare har hon hela huset fullt av instrument.





    Väldigt stel

    Dubbelt jobbigt blev det eftersom Inga även lider av Parkinsons sjukdom. Inte den variant som ger skakningar, utan en form som gör henne väldigt stel om hon sitter stilla mycket. Med sitt besvärande framfall kunde hon inte göra så mycket annat.

    – Ohyggligt jobbigt, är hennes sakliga beskrivning av detta halvår.

    I november 2007 var det så äntligen dags. Inga hade förberetts på att hon skulle få göra en ny typ av framfallsoperation där kirurgen stödjer upp den nedsjunkna vävnaden med hjälp av ett litet plastnät. Tekniken har funnits i Sverige ett par år och verkar än så länge lovande. Plastnätet är stabilare än den egna bindväven och återfallsrisken är därför lägre än med den traditionella metoden. Precis som den traditionella operationen utförs också nätoperationen relativt enkelt via slidan. Nackdelen är att nät kan göra mer ont tiden efter ingreppet.

    Allt detta var dock Inga väl förberedd på.
    – Jag hade läst på om nätmetoden på internet och fått reda på en hel del fakta via min son som är plastikkirurg. Jag skulle personligen aldrig göra ett ingrepp som jag inte var insatt i, konstaterar hon.

    Med nätet som stöd gick Ingas framfall till slut att bota. Hon kände direkt skillnad jämfört med förra gången:
    – Buktningen i slidan försvann och jag kunde kissa normalt igen, säger hon.

    Trots alla turer i vården skulle Inga inte tveka att rekommendera framfallskirurgi till en bekant.
    – Man kan inte gå och ha det så besvärligt som jag hade, menar hon. 


    Alla spelar

    Sedan framfallet åtgärdats är det som att livsenergin återvänt till det brennerdahlska hemmet. På grund av sin parkinson orkar Inga inte direkt flänga runt, men hon har inga problem att fylla sin fritid. Med hunden Salka, fyra barnbarn, tre barn och ett par bonusbarnbarn är schemat späckat. Dessutom försöker hon nära sina konstnärliga talanger. Inga har en bakgrund som musiklärare och även om hon nu är pensionerad njuter hon av att sätta sig vid den stora flygeln i vardagsrummet och spela. Det händer att hon får sällskap av resten av sin musikaliska familj, i huset finns instrument för en mindre orkester.  Men talangerna stoppar inte där. Kanske blir nästa projekt en bok.

    – Jag har alltid älskat att skriva och nu har mina barnbarn beställt böcker av mig. "Skriv om hur det var när du var ung", säger de. Och vem vet, det kanske jag gör nu, säger Inga och ser finurlig ut.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!